Vad kunde passa bättre i dessa kröniketider än att sammanfatta ett passerat decennium med en återblick på de frisyrer man haft? Ett stycke personlig historia, en stilutveckling och ett allmänt åldrande. Från den 16-årige Lars sommaren 2000 till en 26-årig dito julen 2010.
Juli 2000, Tavastehus, Finland: Kort hår i början av decenniet. Tydlig mittbena. Skjortan kommer till användning än idag.
Juli 2001, Tavastehus, Finland: Mindre väldefinierad bena. Mangaskjortan var länge min favorit.
April 2002 i Sthlm: Håret har växt ut ett helt år. Mycket längre än såhär blev det inte. Notera röda stjärnan på rockslaget.
Oktober 2002: Flätor nästan hela första terminen i Umeå. Lisa flätade flitigt.
Juli 2003: Reboot med snagg hela våren. En lång period av olika längder av snagg inleds.
Juni 2004: Lång period var det ja. En av de sista bilderna i Umeå före flytt till Jyväskylä, Finland. Kortsnaggad hela året.
Juli 2005, Haparanda: Klipper mig hos frisör första gången på flera år. Passar på att ta ID-kort samtidigt.
November 2005, Kungälv: Klara färgar mitt hår rödaktigt efter att först ha drömt om att ha gjort detsamma.
Maj 2006: Tillbaka i närheten av naturlig färg. Första versionen av syntfrisyren. Lite extra mycket emolugg i början.
Oktober 2006: Kortvisit i Umeå. Blir stamkund på Salong 44.
Oktober 2007, Umeå: I behov av att tunna ut frisyren en aning. Sparar längd.
Oktober 2008, Umeå: Taggar mig själv i ännu ett idolporträtt. Nu börjar det närma sig fulländad syntfrisyr. Kul att gå i helvitt (nåja) på goth/synt-fest.
Mars 2009: Ökar kontrasten med skunkfärgning på salong.
December 2009, Kiruna: Reboot igen. Klipper mig kort i början av hösten. Praktiskt efter flera år av svårhanterat långt hår.
Längs med Torneälven växte jag upp. Vare sig jag vandrat bland fjällen vid dess källa, guidat turister vid dess strand eller besökt min borttynande mormor har den varit fonden. Den har kopplat ihop min identitet, den svenska med den finska.
Kaukaa taas palan joelle kerran
Mormor bodde i finska tornedalen, 23 mil nedströms från Kiruna. Ungefär var fjärde vecka packade mina föräldrar in mig i Saabens baksäte och körde österut längs med älven. Det här pågick från innan jag var medveten om det tills mormor dog för drygt tio år sedan.
Jälleen kotiini tuun
Strax innan Pajala passerar man byarna Peräjävaara och Juhonpieti. Vi stannade alltid i endera för fikapaus. I den förstnämnda bodde Irja Pekkari, ett av många syskon till våra grannar i mormors hemby. Hon var en riktig krutgumma som alltid bjöd på hembakt i flera sorter. Irjas begravning ägde rum igår. Mina föräldrar var där. Inte heller de gör resan längs riksväg 395 särskilt ofta längre. Allt oftare är dock resornas mål begravningar.
Ja jää matkalaukkuun
Med Irjas bortgång försvann ännu en av de få finsktalande kontakter jag har kvar längs den älv som var min koppling till Finland. En av raststugorna halvvägs till den andra delen av mig själv finns inte längre kvar. Det är hög tid att hitta nya vägar till mitt andra hemland. Ett första steg i den riktningen blir förhoppningsvis en examen i finska till sommaren. Vem som bjuder på fika halvvägs får framtiden utvisa.
Mästerkonsumenten Jens är även känd som Halvaprisetmannen. Han som aldrig missar ett riktigt bra erbjudande, en kampanjvara eller en högkvalitetspryl till fördelaktigt pris. Det är honom bekantskapskretsen vänder sig till för råd inför inköp av allt från blandfärs till mobiltelefoner. Så kom det att Halvaprisetmannen och Nilsson har hund besökte en av stadens finare herrekiperingars höstrea i jakt på bland annat nya byxor till den sistnämnda. Medan den senare provade de tilltänkta nya kostymbyxorna dök den förste upp med ett annat par, med 70% rabatt. Ordinarie pris 1200kr blev således ynka 360kr och den gode Nilsson kunde såklart inte motstå att köpa båda paren.
Efter den lyckade ekiperingen diskuterades att ett sådant magnifikt erbjudande måste märkas med Halvaprisetmannen Seal of Approval. Problemet var att någon sådan inte existerar. Som en tacksamhetsgest skapade därför Nilsson har hund det officiella emblemet för en lyckad affär:
När vi ändå är inne på politiska budskap i serietidningar: På Buzz tipsas det om en nyutgiven Kalle Anka-serie med upphovsrättstema. Det dröjde inte länge innan det fanns en [mycket bättre] alternativ Piratpartiet-version. Uppdatering 090728: dn har också skrivit om serien).
Jag noterar två saker:
Det är enligt sensmoralen i serien ok att kopiera så länge man planerar att köpa originalet någon gång i framtiden då man anser sig ha råd.
Kalle Anka är kvar i piratdebatten som fördes före internets genomslag. Kalle vill nämligen tjäna pengar på att sälja kopior av andras verk, något som få fildelare vill tillåta. Det är icke-kommersiell fildelning som är intressant.
Denna text publicerades första gången 23 september 2003, men jag grävde fram den ur gömmorna när jag återigen stannade till vid en av de tavlor jag gjort av denna series bildrutor.
Under föreläsningen i utsökningsrätt i onsdags [10 september 2003] fick jag ett förvisso otillfredställande, men ändå ett svar på en fråga som legat olöst sedan ett och ett halvt år. Ordet Beneficum kom upp till behandling och det återstartade den gamla tankebanan. När jag arbetade med mitt specialarbete om Bamses politiska värderingar placerade jag fokus bland annat på den serie som omnämns i rubriken.
Här figurerar trollkarlen Eragord och hans två medhjälpare Nifrom och Nioreh. Dessa försöker ta över världen genom att förslava alla under den drog som framställs av de röda blommorna.
Mot sig har de Skalman och hans tre nyfunna vänner trollkarlen Beneficus och dennes två medhjälpare Clemens och Pacalis.
Bakgrunden till de tre förstnämndas namn var lätt att hitta. Läs bara namnen baklänges. Jag lyckades dock aldrig hitta någon gemensam nämnare eller ens någon betydelse hos de senare. Inte förrän nu. Efter omfattande letande på internet fann jag till slut vad jag letade efter.
Alla tre namnen har betydelser på latin, som alla kan sägas vara motsatser till drogberoendet och dess verkningar enligt Rune A.
Beneficus betyder vänlig, storsint eller tillmötesgående. Clemens i sin tur betyder barmhärtig och Pacalis fredlig.
Plötsligt öppnades en helt ny begreppsvärld. Det var som jag trodde tidigare inte bara namn tagna ur luften. Jag visste att Rune A hade djupa undermeningar i sina serier, men något av denna kaliber har jag aldrig upplevt.
David och jag gick ut till Hällans badbrygga i nattdimman för att ta lite bilder. Vita kläder och blixtljus hade vi pratat om tidigare nätter. Fina ljusa kläder är lite opraktiska, men denna sista kväll (av tre) var jag dedikerad modell. Det var nära att jag inte ens tog med mig min egen kamera. David skulle ju ändå hårdtesta sitt nya Tamron 28-75 2.8. Trefotsstativ för kamera och enfotsdito för trådlös blixt har varit standardutrustning senaste gångerna, så också i natt.
På grund av andra projekt har harhund.com inte fått den kärlek den förtjänar den senaste tiden. Förr eller senare ska det rådas bot på. Tills vidare får denna version fungera. Jag har visioner om hur denna sida ska vara i framtiden, men att hitta rätt utgångspunkt för genomförandet har visat sig vara svårare än jag trodde, inte minst med tanke på de höga ambitioner jag har. I framtiden kommer Nilsson har hund att vara ett nav i allt det jag skapar på nätet, oavsett om det publiceras här direkt eller via någon annan källa.
Som ett första steg uppdateras min fotoblogg sedan en tid tillbaka via flickr och en mikroblogg via twitter. De senaste inläggen av dessa återfinns i sidospalten.
Konsekvenser av uppgraderingen
Den gamla fotobloggens inlägg är för tillfället bildlösa, men det ska förhoppningsvis fungera igen inom någon månad. Uppdatering 14 juli: Nu är bilderna tillbaka, men i mindre storlek och sämre kvalitet. Återstår att se om jag orkar åtgärda det.
Det som tidigare var uppdelat i två bloggar är nu en och samma, vilket har gjort att vissa gamla länkar inte längre fungerar. Även detta lär bli åtgärdat med tiden.
Den huvudsakliga domänen är numera harhund.com. Harhund.nu finns kvar men skickar en vidare mot .com.
Jag har varken bloggat eller fotat särskilt mycket senaste tiden. Istället har jag ägnat tid åt studierna och att fundera kring nästa steg i evolutionen av Nilsson har hund, som på ett bättre sätt ska kunna presentera det jag tänker och skapar. Helst automagiskt utan att jag behöver tänka på vad eller varifrån jag publicerar och hur. Jag börjar bli lat.
Det finns sällan någon tjänst som gör allt man vill på ett tillräckligt bra sätt. Kommer ni ihåg portalerna (passagen, torget, yahoo…) i internets barndom – sidor där det var tänkt att alla ens behov skulle uppfyllas. Dessa misslyckades och enkla avskalade tjänster som google segrade (talande jämförelse). Mycket bättre alltså att använda specialiserade tjänster som är (väldigt) bra på en specifik sak. Det lutar just nu åt att kombinera flera existerande tjänster, som flickr, twitter, facebook och tumblr, för att skapa den överblick av vad jag pysslar med som Nilsson har hund alltid varit. Tyvärr verkar alltid den där andra lösningen som man ännu inte provat eller bara har i sitt huvud mycket bättre än de som finns. Gräset är alltid grönare.
Ekonomerna Natasha och Petter anlitar mig som porträttfotograf för deras CV:n. Petter tänkte inte använda denna bild, men insisterade att jag skulle ta den.
Good evening ladies and gentlemen and welcome to this TDD and Software Engineering course bound for Reliable Software.
The reading time is estimated to be two minutes.
We would like to repeat some of the testing patterns included in the textbook in your bookshelf. Always keep unit testing while the status bar is red. When the status bar is green you may leave your computer. We recommend that you keep focused whenever you are coding. When the environment is loaded it is allowed to use automated test units such as JUnit, but process models containing comprehensive documentation requirements should be avoided at all times.
Quickly add a new test to your test list. Pick a test and do the least amount of work to make the code compile. Run all tests and see the new one fail. Make a little change before running all tests again and see them succeed.
Should reversion be needed a version control window will open and previous versions will appear. Revert to the previous working version before starting over.
Refactoring will remove duplicate code using fixtures before, inside and after test runners. Annotations in the code will create your common test data. Please find your nearest fixture. It may located right post condition.
Min tanke har sedan någon månad (eller i alla fall sedan jag läste Simon Sighs bok Big Bang) varit att hitta någon riktigt mörk plats att beundra en stjärnhimmel på. Länge kändes Abisko som ett bra val, men efter lite betänketid onödigt omständigt såhär när storskogen finns runt knuten. Det var sju minusgrader, vindstilla och inte ett moln på den eftermiddagssvarta himlen. Efter att ha sett morgonteves uppenbart julstressade meterolog förkunna att detta kunde vara den sista klara dagen under julhelgen klädde jag mig varmt och gick ut. Med ett liggunderlag under armen promenerade jag ut bland de juldekorerade villorna. Jag passerade snart den sista villan och gick ut på det uppenbarligen vältrafikerade skoterspåret in i det till synes kompakta mörkret i granskogen. Efter bara några meter hade ögonen vant sig och efter ytterligare ett tusental hittade jag en lämplig glänta att slå mig ner i. Låg i djupsnön och filosoferade och försökte komma ihåg vad stjärnbilderna egentligen heter. Den där halvtimmen i snön är en av årets bästa tillfällen. Att jag inte tänkt på det tidigare.
Nu är det pepparkakor och glögg som gäller. God jul och sånt.
Marcus och jag ägnade måndagen och tisdagen åt en av de få riktigt dåliga laborationerna vi fått göra hittils under vår utbildning. Vi ogillade uppgiften ut i fingerspetsarna och ville helst av allt bara bli av med den så fort som möjligt, utan att senare behöva komplettera en ofullständig första version. Klockan närmade sig fyra på tisdagseftermiddagen och det var dags att göra några första riktiga testkörningar. Om dessa föll väl ut var vi i princip klara. Då återstod bara att klippa in testresultaten i rapporten och lämna in. Exakt i det ögonblick det förväntade testresultatet dök upp på skärmen lät min telefon medelst hitta föremål-ljudet från Link’s awakening meddela att jag fått ett sms; en väldigt passande ljudeffekt till det vi letat efter så många arbetstimmar. Allt handlar som bekant om tajming.
Har på senare tid utökat min garderob med fler axelklaffar, gröna uniformsbyxor, sån här hatt, komplett svart marinuniform och en khakidito. / Nilsson har hund goes modeblogg
Kvällskursen Global utmaning (som jag inte läser) gästas av Brian Palmer som håller ett öppet seminarium om civilkurage. Mycket inspirerande tillställning, som dessvärre alldeles för få av Umeåstudenterna kände till. Den klassiska bilden på demonstranten framför pansarvagnarna på himmelska fridens torg i bakgrunden. Brian blev för övrigt utsedd till Harwards bästa lärare 2002.
Under ett besök hos programstudievägledaren förra veckan uppkom information som gav mig nya insikter om mina möjligheter med min nya utbildningsväg. Tydligen är det tillåtet att använda samma kurser för flera examina och viktigast av allt, det är inte nödvändigt att skriva separata examensarbeten. Om man lyckas fånga in ett uppsatsämne som passar flera examensbeskrivningar kan man mycket väl lämna in samma arbete till flera kurser. Jag som är (ungefär) en C-uppsats från en filosofie- i finska, en politicies- i statsvetenskap respektive en teknologie-kandidatexamen i datavetenskap har en del valmöjligheter när mitt sista studieår börjar efter sommaren. Det borde inte vara så svårt att hitta ett ämne som passar det sistnämnda i kombination med något av de andra två. Att fixa in alla tre (!) vore fullständigt makalöst coolt, men troligen inte genomförbart i praktiken.
Det som började med en enkel rådfrågan huruvida det var klokt att skjuta upp kursen i programspråksteori för att fokusera på omtentan i envariabelanalys (vilket det tydligen var) blev ett långt samtal om möjliga vägar till examen. Under mina år som student har jag samlat på mig en ansenlig mängd högskolepoäng. Till skillnad från de flesta av mina nuvarande studiekamrater har jag redan (med råge) läst den obligatoriska andelen icke-tekniska kurser som ingår i examensbeskrivningen för datavetenskap. Termin fem i kandidatprogrammet är avsatt för studier i sådana ämnen, vilket fick studievägledaren att föreslå en tidigarelagd examen för min del. Om jag vill kan jag skriva mitt examensarbete redan nästa höst och därmed vara färdigutbildad till julen 2009.
Några timmar efter mötet hade en spontan och inte särskilt genomtänkt, men ändå fullt möjlig plan utkristaliserat sig. Om jag läser den första halvan av finska C under nästa sommar och följer upp med någon enstaka avancerad kurs i datavetenskap under den tidiga hösten kan jag inleda examensarbetet vid terminens mitt. Detta skulle kunna ha en arbetstitel i stil med algoritmer för att maskinöversätta agglutinerande språk (ex finska) till flekterande (ex svenska), om något sådant skulle godkännas av både institutionen för moderna språk och av institutionen för datavetenskap, vill säga.
För övrigt är jag ganska exakt 25 år och 8 timmar gammal nu. Det ska jag fira med en ledig dag efter en hektisk plugghelg med alldeles för få timmar sömn.
Bok!? Det var längesen. Jag läser instruktionsboken till Xbox.
Kevin Borg. – ”idol”, till dn.se
Denna för mig okände Kevins uttalande är den största inspirationskällan till detta blogginlägg. Det fick mig att att minnas hur min far under mina år i grundskolan brukade påminna om att Tomas Brolin i sin glans dagar sagt något liknande i en intervju. Då fanns förstås inte Xbox och jag tror inte han nämnde en instruktionsbok till Supernintendo heller. Lite småintressant också att Kevin uppenbarligen tycker en Xbox är svår att hantera och därför läser instruktionerna ofta, men nu glider vi ifrån ämnet. Min fars poäng var i alla fall att de man ser upp till också kan ha dåliga sidor och att man inte bör ta efter hela deras personlighet, bara för att man gillar det de åstadkommer. Vidare ser jag ibland att kända personer svarar Kalle Anka på den klassiska kortfrågan läser i tidningsintervjuer. Då blir jag alltid lite rädd. Man kan säkert tycka att jag på detta sätt nedvärderar alla som inte regelbundet läser något någorlunda intellektuellt stimulerande. Må så vara.
Bamse: Finns det någon medicin mot att bli lurad?
Skalman: Jo, en alldeles utmärkt
Lille Skutt: Vad heter den?
Skalman: Kunskap.
Ur Bamse #7/90 (bland annat)
Om vi inte tar till oss den kunskap som andra erbjuder oss är vi snart offer för dem som försöker lura oss. Nedanstående uttalande är också bra, även om det är en paradox.
[I böcker] står fler kloka saler än i serie-tidningar.
Skalman, i Bamse #3/82
Det är passande att just en idoldeltagare ska kläcka ur sig veckans dummaste uttalande. UpF anordnar i början av december en sittning med temat Min idol, där tanken är att deltagarna ska komma ut-/uppklädda till sina respektive idoler. Min plan är att i på något smidigt sätt skaffa fram en Skalman-utstyrsel. Borde inte vara så svårt att modifiera hatten och ta på sig gröna kläder och ryggsäck. Jag har ju redan varit Bamse en gång och man måste ju variera sig.
Efter att jag för en dryg vecka sedan läste ut Big bang har jag hamnat i någon sorts litterär tomhet. Det verket sysselsatte mig åtminstone en halvtimme varje dag i flera veckor. När den tog slut och Sings nya bok var utlånad på biblioteket fanns det plötsligt inget jag var motiverad att läsa om kvällarna. Att läsa en halvtimme – oavsett hur sent det är – får mig att varva ner på ett väldigt behagligt sätt. Den fina känslan saknades nu. Intressant att jag inte upptäckt den tidigare. Visst finns det annat intressant att läsa, det måste bara upptäckas först. Om någon känner till något trevligt populärvetenskapligt (gärna matematik eller rymdfysik) verk får gärna tipsa mig.
Att kunna läsa och skriva och lära sej saker är bättre än hundra burkar dunder-honung.
Barack Obama är vald till president och Hillary Clinton tycks bli hans utrikesminister. Segertalet kring sextiden på morgonen för en dryg vecka sedan var mäktigt. Det är helt klart något att berätta för barnbarnen; att man bevittnade USA välja sin första icke-vita president.
En planet kretsande kring en annan stjärna än vår egen sol är för första gången fotograferad i synligt ljus. En i raden av viktiga genombrott på senaste tiden, ungefär i klass med att man nu också hittat vatten på Mars. Jag läste nyligen ut Simon Singhs Big Bang om astrologins historia och jag kan inte annat än förundras över hur människan sökt svaren på varför universum ser ut som det gör och hittat dem. Till jul ska jag åka ut någonstans i obygden kring Kiruna och kika på stjärnor utan störande ljusföroreningar. Det slog mig nämligen häromdagen att jag aldrig sett Vintergatan, eller åtminstone aldrig medvetet sett den.
Jag har hittat en ny målningsteknik som ger snyggt resultat snabbare än allt jag provat tidigare. Provade den genom att måla ett Bloodbowl-lag. Elva figurer till relativt hög standard på fyra timmar är snabbt för att vara mig. Ytterligare förfining av teknikens detaljer kommer snabba upp processen ytterligare.
Till sist har jag för mig att det var något mer alldeles särskilt bra som hänt på senaste tiden men som för tillfället fallit ur minnet. Återkommer med det om jag kommer på vad jag ville säga.
Civilingenjörsprogrammet Teknisk fysik i firar 20-årsjubileum i Umeå och den lokale förmågan, rikskände fysikern Patrik Norqvist (som för övrigt var med i den första kullen fysiker för 20 år sedan) förklarar med filmklipp hur fysik inte fungerar egentligen.
UpF anordnar valvaka natten mot den femte november. Jag ägnade kvällen före åt att högst tillfälligt konvertera min hatt till något som först liknade det mr Lordi använde i melodifestivalen, men som efter stjärnans tillkomst gav önskad effekt. Malin, en av våra arrangörer poserar med pompoms.
Vissa gravar på Östra Kyrkogården i Göteborg är mer påkostade än andra. Tar en omväg till Redbergsplatsen för en liten morgonpromenad innan UFS-stämman går in på sin andra dag.
Den här sortens bilder brukar ofta finnas i publikationer med namn som ”student i centrum” eller ”studera vid [universitet]”. Nu får den istället illustrera den egentliga anledningen till helgens Göteborgsvistelse, nämligen Utrikespolitiska Förbundets årsstämma, där jag representerade Umeåföreningen.
Falle är en av de stora profilerna bland Umeås figurspelare. Nördpoäng för att raka sitt hår i form av sin armés symbol/ikon. Själv firade jag 10-årsjubileum som 40k-spelare genom att hamna precis utanför prispallen i helgens turnering. En fjärdeplats bland dryga 50 spelare är mitt bästa resultat någonsin, rent taktiskt vill säga. Jag har vunnit en del priser för fair play och bra målningskvalitet tidigare.
Eftersom det var ovanligt låg genomströmning på kursen Envariabelanalys 1 förra året anställer universitetet nu några äldrekursare, däribland undertecknad att hjälpa årets datavetarstudenter med den svåra matten. För egen del ser jag det som repetition inför min egen omtenta i den påföljande kursen Envariabelanalys 2, som jag tänkt klara till jul.
Det visar sig, när jag läser denna artikel på dn.se att min favorit bland populärvetenskapliga författare, Simon Singh, har skrivit en ny bok. Jag läste hans verk Kodboken och Fermats gåta häromåret. Nu tar han sig an ett annat av mina favoritämnen, vid sidan av rymden och matematiken, nämligen kvacksalveri. Nog är det skrocket farligt, som Skalman skulle sagt.
Nu är Trick or Treatment översatt till svenska och fått den smakfulla titeln Salvekvick och kvacksalveri. Ska se till att låna den på något bibliotek snarast. Återkommer med recension.
Egentligen mest ett test av nya kamerainställningar för att få både en högupplöst RAW-bild och en lågupplöst JPG för att snabbt kunna skicka en kopia till någon som vill se, utan att behöva redigera RAW först.
Att behöva skicka mail från min privata adress i officiella ärenden, såsom någon av de förtroendeposter jag har, har länge varit ett problem. Ett till synes olösligt problem om man vill undvika att administrera ett tiotal olika mailkonton. För en tid sedan fick jag dock lära mig att gmail har den smarta funktion jag länge sökt, nämligen att kunna välja avsändare för varje e-brev. Detta utan att avsändaradressen behöver vara ett faktiskt mailkonto. Plötsligt kan jag välja vilken avsändare jag vill från de domäner jag administrerar. Detta utan att behöva skapa mailkonton eller koda en egen webmailklient. Heja Google!
Vidare fick jag ett brev från min nya internetleverantör Riksnet. I det fanns all information jag behöver för att peka om alla mina domäner till webbservern här hemma. Kommunicera, som tidigare gav mig nätanslutning, tog hutlösa 300kr extra per månad för att koppla upp en sådan server hemifrån. Efter byte av leverantör är snart även webbhotelletkontot överflödigt. Jag behöver bara hitta lite tid för att genomföra flytten av allt innehåll och alla domäner. De femhundra gigabyte utrymme som servern kan erbjuda för olika webbprojekt kommer väl till pass. Särskilt inte när det inte finns någon uppladdningskvot att hålla sig inom. Jag har redan visioner om att kunna erbjuda riktigt högupplösta bilder på fotobloggen för den som vill ha dem.
Lite uppdateringar på sistone. Jag lever fortfarande, men har många andra projekt igång. Bland annat ännu ett försök att skapa den ultimata skräddarsydda bloggplattformen för Nilsson har hund. Wordpress är trevligt, men har alldeles för mycket funktioner jag ändå aldrig använder. Då är det bara jobbigt att göra de ändringar man vill, eftersom allt är så komplext sammanlänkat och svåröverskådligt. Vi får se vad det hela utmynnar i. Kanske ytterligare en halvfärdig unreleased-version i någon bortglömd katalog. Kanske något som är tillräckligt bra för att spridas till andra intresserade. Oavsett vilket tappar jag alltid inspirationen att använda något gammalt medan något nytt är under utveckling. Därav sporadiska uppdateringar här.
Mycket av den senaste tiden har ägnats åt diverse UpF-relaterat designarbete. Har gjort diverse småändringar av designen på upfu.org och tagit mig an utpost.org, som är i ett betydligt större behov av förändring (har den länkade sidans titel grön bakgrund element är det den gamla versionen, om inte så är det min nya version). Många affischer och annat marknadsföringsmaterial har också knackats ihop.
Borde ta tag i att skriva ner och publicera några kommentarer av nyliga, rätt viktiga, händelser innan de faller i glömska. Nu sömn.
UpF bjuder på föreläsning om det stundande amerikanska presidentvalet. Hörsal C är fullsatt. Statsvetardocent Merrick Tabor från Stockholms universitet.
Imorgon är det Sektionens dag och jag sitter som studiesocialt ansvarig för min sektion. Därför deltog jag idag i det mest ambitiösa bakprojekt jag någonsin genomfört. Resultatet av fyra personers arbete i fem timmar blev denna tårta med CS-sektionens logotyp målad med tre olika glasyrer, alla bestående av makalösa mängder socker (smälta marshmallows och florsocker).
Calle (på bilden), Markus, John och jag vandrar från Katterat till Rombaksbotn strax utanför Narvik. Det blir en del vila och fotosessioner på vägen ner till fjorden.
I Sälka delar vi stuga med dessa trevliga göteborgare som går samma sträcka som oss, fast åt andra hållet. Lustigt nog träffar jag dem igen helgen därpå i Abisko. Andra kvinna från höger läste för övrigt datavetenskap i Lund på 70-talet, som en av de första studenterna i ämnet.
Jag, Lena och Cialmo vid Kungsledens högsta punkt, Tjäktapasset (1140 m.ö.h.), blickandes ut mot dalgången Sälkavagge. Nu är vi ganska precis halvvägs och mer än fem mil från närmaste allmänna väg. Här får jag göra ett undantag från att inte ta med foton tagna eller åtminstone arrangerade av mig själv och publicera den i mitt tycke bästa av Davids bilder från vandringen.
Jag blev erbjuden att hänga med på en femdagarsvandring längs Kungsleden kvällen före avresa. Efter någon halvtimmes fundering kring om det var praktiskt möjligt bestämde jag mig för att följa med. Det kanske kostar mig ytterligare en matteomtenta, men det är inte varje dag man får sällskap till ett drömprojekt som denna vandring. Den 105km långa sträckan mellan Abisko och Nikkaluokta har efter den första dagen hyvlats av med runt två mil och vi har inkvarterat oss i en stuga i Abiskojaure.
Det kan verka som att jag bara skriver här när jag stöter på problem och motgångar. Så är det naturligtvis inte alls. Detta skriver jag i purt informativt syfte.
Min telefon är trasig och jag kommer därmed inte åt några kontaktuppgifter. Sim-kortet (utan sparade nummer) är flyttat till mammas gamla telefon tills vidare, så jag går att nå som vanligt. Däremot har jag svårt att ringa er. Så om ni förväntar er samtal från mig bör ni istället ringa.
Jukkasjärvi kyrka och by firar 400-årsjubileum med bland annat historisk föreläsning med Sölve Andersén. Intressant att höra någon annan berätta om det man vanligtvis berättar för andra. Jag jobbar som bekant som guide i denna kyrka.
Återigen en varm dag och jag stänger in mig själv med 40 andra figurspelsnördar i Scandic Plazas konferensanläggning för att spela Sveriges mest exklusiva 40k-turnering, vilket kanske märks av folkets klädval. Själv kom jag iklädd svart uniform och nyputsade skor. Anmälningsavgiften var 800kr (jfr en ”vanlig” turnering som brukar kosta 100-200kr), men då ingick två varma mål mat och både för- och eftermiddagsfika.
På en av årets varmaste dagar går jag en guidad historisk vandring genom centrala Umeå och en bit österut. Jag är minst 30 år yngre än alla andra i gruppen, bortsett möjligen vår guide Roger. Att turista i sin hemstad är klart underskattat och dessutom ofta alldeles gratis. Det är mycket man inte vet om saker man slentrianpasserar åtminstone en gång i veckan. Här är till exempel Renmarkstorget, under vilken det flyter en bäck som man för bra länge sen ledsnade på att bygga broar över. Således byggde man helt enkelt över hela bäcken och lade ett torg ovanpå.
Åker med Lena, Andreas och John till Ö-vik för att besöka Star Wars-utställningen. Sjukt svårt att ta bra bilder genom glasmontrar i relativt dålig belysning. Jag borde ha tagit med stativ, men det har jag möjlighet att göra utifall det skulle bli en resa till.
Precis när jag var på väg att skriva ett sms till henne om att vi borde ägna eftermiddagen åt bad fick jag ta emot ett likadant meddelande. Trevligt när man tänker lika. Första gången jag badar vid sandstranden vid norra änden av Nydalasjön. Blir grym skärpa med mitt nya objektiv för övrigt.
Timo växte upp hos mina farföräldrar under krigsåren och har fortsatt kontakt med oss, sin svenska familj, trots att det är mer än 60 år sedan han flyttade tillbaka till Finland.
Efter att Fanny sett porträttbilden jag tog på henne häromdagen blev jag tillfrågad om jag kunde ta lite fler bilder till hennes student-tackkort. Vi begav oss således till Järnvägsparken för att ta lite bilder passande en från balettakademin nyutexaminerad. Såhär i efterhand borde vi hittat ett lite grundare ställe i den lilla dammen.
En flickkör från Minnesota [Mineh-soh-tah] är på Sverigeturné och besöker Kiruna kyrka. Här sjungs gamla härliga svenska visor som får mig att minnas mellanstadiets körlektioner. Uti vår hage är fortfarande min favorit. Första gången jag hör den översatt till engelska. Blir en aning imponerad över hur bra de kan uttala sångtexter på ett språk de inte ens förstår. För övrigt besökte de även Jukkasjärvi kyrka tidigare under dagen där jag visade dem runt.
Jag: Varför är inte Mats [Wester] med?
Håkan (leende): Han har semester nu.
Jag: Jag skulle vilja ha en bild på dig och mig, men jag behöver någon som kan ta bilden. räcker över kameran till en ordningsvakt
Håkan: Ok, kom och sätt dig här brevid då.
Jag: Den sura Nordman-looken, tack. Inga leenden.
Ja, jag har numera jedifläta (tack Lisa) och relativt kort hår. Håkan signerade skivor och delade ut kramar till Kirunaborna. Jag ville också ha en kram och fick det. \o/
Håkan Hemlin gästar Kirunafestivalen för andra gången. Han skulle ha varit med på samma festival 2002 (±1 år) men dök aldrig upp på scen, på grund av förkylning sades det. Men detta var under hans drogberoende tid, så jag antar att det hade med frånvaron att göra. Jag minns att jag och Sandman stod framme vid scen och väntade. Besvikelsen var stor, men den tiden den sorgen. Nu är han tillbaka och levererade hits i en timme, tyvärr utan Mats Wester.
Nordman är nostalgi från en mellanstadietid då vi satt på Petters pojkrumsgolv och spelade fjärde upplagan av Magic the Gathering och lyssnade på Nordmans Ingenmansland. Jag ser fortfarande Hill Giant framför mig när jag hör På mossen. Nordman är dock inte bara nostalgi. Jag återkommer till hans musik med jämna mellanrum och sjunger med.
Himlen är vacker även ovan molnen. Särskilt om det finns ett molnlager till ännu lite högre upp. Taget strax efter start på väg från Umeå mot Kiruna. Kaptenen meddelar att Spanien gjort sitt andra mål i EM-semifinalen mot Ryssland.
Det nya objektivet är förvisso rejält ljuskänsligt, men jag går trots detta upp till ISO 1600 för att slippa oskärpa. Brus är ju bara snyggt. Stearinljus som enda ljuskälla.
Efter en veckas regnande ser det ut att bli vackrare mot helgen. Till höger den ökända cykelbron som med sin svaga men långa uppförslutning knäcker studenter på väg hem till Ålidhem och orsakar olyckor när samma studenter underskattar den hastighet den ger åt andra hållet.
UFS styrelse har sitt möte förlagt till Umeå denna helg och några av oss i UPF-styrelsen står som värdar. Fredagkvällen ägnades åt grillfest på ett aningen kyligt Ålidhem. Här tre av de femton deltagarna. Stör mig lite att jag tog bort polarisationsfiltret. Blev bra med mjuk blixt utomhus dock, troligen första gången jag provar det på allvar.
Umeå är tredje varmast i Europa (efter Malaga och Ö-vik) med sina 30 grader, så jag drar med mig Jimmy och hans korridorsgrannar och badar i Nydalasjön. Sista tentan för terminen avklarad någon timme tidigare. Vattnet är säkerligen 3-4 grader varmare idag än det var vid säsongens första dopp i lördags.
Snart utexaminerade musiklärare bjuder på lunchkonsert med ett tio minuter långt tvspelsmedley (Donkey Kong Country, Metroidintrot, Super Mario Bros underworld, Megaman 2 wily stg 1, Tetris, Zelda overworld, Castlevania) som absoluta höjdpunkt. Självklart såg jag genrepet kvällen före också.
Efter Di Leva framträder ö-viksbandet F-type, som uteslutande spelar metal-covers på E-typelåtar. Jag går efter en kvart, för pyrotekniken var lite underhållande, som sig bör. Dock blir det ju mest patetiskt om man jämför med den mängd krut originalet brukar bränna av.
Min vana trogen besökte jag LinCon även i år. Sedan 2003 har jag bara missat konventet 04 och 05. Det är alltid värt ett besök och i år gick det dessutom hyggligt i 40k-turneringen. Sjuttonde plats av 38 är inte så illa med tanke på att jag aldrig spelat med min nymålade armé tidigare. Turneringen slutade på lördagkvällen och jag hade vid den tiden ännu inte skaffat mig biljett hem. Ungefär nu började allt gå åt helvete. Hade kallt räknat med att kunna boka en sista minuten-plats av sas eller Malmö aviation under lördagen. Då mitt förstahandsval sas inte hade några biljetter alls vände jag mig mot den sistnämnda. Informationen på deras hemsida var knapphändig om vad som gällde för stand by, så jag inväntade telefonförsäljningens öppnande på söndagmorgonen.
När jag klev upp vid nio-snåret för att ringa fick jag chockbeskedet att stand by-biljetter måste köpas på plats senast en timme före avgång. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna hinna till Bromma på två timmar från Linköping, utan att ha packat en enda pinal. Lunchflyget var därmed uteslutet, men det fanns några platser kvar för eftermiddags- och kvällsflygen, så jag kände mig ändå inte uträknad. På lördagen hade jag lyckats norpa en plats i en bil till Stockholm, vilket skulle föra mig direkt till Bromma.
Jag var på plats på Bromma kring halv tre och köpte min biljett. Vid fyra gick det första av två återstående flyg för dagen. Det fanns bara en plats ledig men nu var jag på tredje plats i kön. Inte någon stor chans, men jag hade inga vettigare saker för mig än att chansa. Det fanns ändå inga lediga biljetter på vare sig buss eller tåg, om jag inte valde en tågbiljett för 900 med byte till buss i Sundsvall mitt i natten. Ringde upp ett vandrarhem inne i stan för att försäkra mig om en sovplats. Kvällen innan hade jag noterat att det under måndagen fanns platser kvar på samtliga avgångar, så eftersom jag nu låg trea i kön så var jag vid gott mod.
Ingen av de närbelägna stormarknaderna hade något vettigt färdigmatsutbud, så det blev frukt och cocktailtomater till middag. Inte fy skam, men det krävdes en rejäl promenad för att kolla utbudet. Strosade runt utanför flygplatsen i ett par timmar och pratade en stund med en lokal flygplansnörd till pensionär på en bänk.
Kvällsplanets avgång närmade sig, men visade sig vara försenat en kvart. Det var dessvärre helt fullsatt, men nu var jag andre person i kön när killen framför mig drog sig ur. Dessvärre kunde man inte vara fortsatt incheckad över natten, utan jag fick snällt hämta ut mitt baggage och låsa in det i en förvaringsbox för trettio kronor. Jag var inte så sugen på att bära en 15kg+ tung sportbag runt staden utan anledning.
Kvällsplanets försening gjorde att jag missade sista flygbussen in till stan. Nästa lokalbuss gick en halvtimme senare några kvarters promenad bort. Som förutseende människa ser jag alltid till att ha SL-remsor med mig när jag är i huvudstaden, så även nu. Inte kul att behöva punga ut för enkelbiljetter. Omvägen med lokaltrafiken gick via Alvik, där jag av tunnelbanevakten upplystes om att busschauffören stämplat min remsa fel, ty den sortens remsa slutade gälla första maj. Nu var det den fjärde. Gick således iväg till Pressbyrån mitt emot för att betala trettio kronor ytterligare för enkelbiljett.
Jag var inne i stan en dryg timme senare än jag skulle varit om jag hunnit med flygbussen. Vandrarhemmet har öppet hela natten, så det skulle inte vara några problem. På SL-center kunde jag lyckligtvis få min gamla remsa inväxlad mot en ny efter att tjejen i kassan tjurat över busschaufförens inkompetens. Fick till och med tillbaka priset för den felaktiga stämplingen. Bättre det än att jag inte kunnat följa med bussen. Dessvärre betydde förseningen att jag nu också missat sista bussen till vandrarhemmet på Skeppsholmen. Visserligen en relativt kort promenad från Kungsträdgården, men i alla fall. Irrande även runt lite eftersom jag såklart gick ut vid fel uppgång.
Var i säng strax efter elva med väckarklocka ställd till kvart över sex. Det skulle ge mig gott om tid att promenera till flygbussen tio över sju. Två minuter över sju var jag på plats i bussterminalen. Någon sekund senare märker jag att jag läst av fel rad i tidtabellen. Bussarna går 7:00 och 8:10. Nästa buss går 25 minuter senare. Framme på Bromma möts jag en rediculunormous-kö till incheckningen. När det är 10 minuter kvar till planets avgång prioriteras vi umeåresenärer fram i kön. Jag blir en av de sista att checka in. Men jag är ju bland de första sedan igår, så det är ju lugnt så länge jag hinner förbi säkerhetskontrollen i tid till uppropet.
Väl inne vid utgången märker jag att vi numera är runt femton personer som står som är stand by. Efter sista starturop ställer sig en äldre man i vår klunga och ser uppgiven ut. Han förklarar för mig som står närmast att han nu kommer missa det möte han har i Umeå. Jag undrar varför, han reser väl inte på stand by? Nej han har bokad biljett, men planet är ju fullbokat. Jag förklarar att han har platsgaranti eller åtminstone rätt till rejäl ersättning. Han borde i vilket fall som helst gå direkt till kvinnan i gaten och kontrollera om han faktiskt missat sin plats. Det har han såklart inte och får gå direkt ut. Mitt i all hopplöshet att ta mig hem har jag alltså gjort dagens goda gärning. Får en del uppmuntrande blickar och dito tilltal från mina ödesbröder, då jag vågat stå på mig och sett till att mannen faktiskt vågade ta sin rättmätiga plats.
Nu förväntar jag mig att bli uppropad som en av de första, för att kunna ställa mig i kö till nästa avgång. När fyra personer ropats upp och varken jag eller den tjej som jag känner igen från gårdagen ropats upp börjar vi ana oråd. Vi går fram och frågar om vi inte har något sorts förtur av att ha missat två avgångar igår. Först nu får vi veta att det är incheckningstid som sorterar vilken plats man har i kön. Jag blir uppropad absolut sist och trots avhopp är jag på tionde plats. Totalt tre lediga platser på resten av dagens avgångar gör att chansen är minimal för min del. Jag begär föga förvånande pengarna tillbaka, bokar plats hos Y-buss och börjar förbereda mig mentalt inför en niotimmarsresa.
Försöker slå ihjäl tre timmars väntan på t-centralen genom att köpa färdkost, äta frukost och surfa lite med Sidewalk express. Den tjänsten tvingar mig dock att logga in på nytt varannan minut, vilket effektivt omöjliggör både mail- och forumskrivande. Till slut orkar jag inte med det längre och skänker de återstående åtta minuterna till papperskorgen.
Hade det inte varit för min medtagna kudde och min postkonventströtthet hade resan hem kunnat bli ytterst oangenäm. Nu sov jag den största delen av tiden. Väl i Umeå märker jag att lokaltrafiken bytt till sommartidtabell. Lokalbussen hem går numera en gång i timmen på kvällstid och jag får vänta ytterligare 40 minuter på busstationen. Stiger in i lägenheten kring halv tolv, efter totalt 35 och en halv timmes restid från Linköping.
I slutändan kostade hemresan inte många hundralappar mer än den skulle kostat om jag bokat långt i förväg, med tanke på att buss är billigare än flyg och att jag fick en mycket billig transport från Linköping till Stockholm. Det stora problemet var att två hela dagars pluggande gick till spillo, vilket gjort veckan hektisk. Tack vare min disciplin i pressade situationer gick det att lösa, men inte utan att kvaliteten i torsdagens labbrapport blev lidande i onödan.
Värt att nämna är att några små förändringar kunde ha gjort stor skillnad, om man tillåter sig att spekulera. Det handlar framför allt om desinformation. Hade jag stigit upp några timmar tidigare på söndagen och tagit första bästa tåg till Stockholm hade jag mycket väl kunnat hinna till lunchflyget, vilket om inte annat troligen gett mig platsen på eftermiddagsavgången. Vidare hade jag kunnat ta en tidigare flygbuss på måndagmorgonen och därmed större chanser att knipa en plats där. Det är möjligt att det hade räckt om jag åkt med flygbussen klockan sju istället för halv åtta.
Jag förväntar mig att få upplysningar som är viktiga. Till exempel att incheckningstid avgör prioriteringsordning och att man inte kan få bonus från att köa flera dagar i rad. Istället tyckte flygplatspersonalen att det kunde räcka om jag var på plats en halvtimme innan avgång på måndagsmorgonen. Jo tjenare.
Nästan hela styrelsen för utrikespolitiska föreningen har samlats för att lyssna på Pierre Schoris föreläsning om världen efter Bush. Alla fick dock inte plats på denna bild.
Dynamisk lunch: att köpa salladsbuffé i Fikum
Statisk lunch: att ta med sig egen sallad hemifrån
Med en dynamisk lunch är accesstiden för lunchandet relativt liten, men dess rumskomplexitet (kostnad) är också högre. För den statiska lunchen är både kostnaden och accesstiden när den väl ska användas liten. Dock är den statiska lunchen bunden vid att den redan är skapad (på ett relativt tidskrävande sätt) och eventuella förändringar i dess sammansättning är mycket kostsamma eller rent av omöjliga att göra. Den dynamiska lunchen kan däremot skapas efter önskemål precis vid lunchtillfället.
Vi pysslar just nu med att jämföra effektiviteten hos olika datastrukturer i olika sammanhang. Till exempel att spara information i dynamiska listor jämfört med statiska fält (arrays). Ja, det är jätteintern humor.
En stor mängd småbarn har av okänd anledning samlats i MIT-husets ljusgård. Kanske någon sorts inspirationsdag så att de om tio år söker högre utbildning för att de tyckte det var kul att lösa tändstickepussel.
Förra veckan pratade jag med Emil Ernerfeldt, en datavetarstudent här i Umeå. Han har blivit känd för att ha skapa en mycket avancerad och lättanvänd fysiksandlåda i form av phun. Populariteten kom från de videor han lade upp på youtube och de filmer som andra användare lade upp. Emil visade mig en av sina favoriter på youtube, Johnny Lee, som gör makalöst coola saker med hjälp av en Wiimote. Idag fick jag tips om att samme Johnny Lee bjudits in att hålla ett TED talk. Det som förbinder dem båda är alltså hur de gjort sina bra idéer och verk kända. Resten får herr Lee visa själv.
Tar ut min cykel från vinteridet i förrådet för att lämna in den på service. Väl på verkstaden kallar reparatören på mig när jag är på väg ut och säger:
Det är tur att du har hjälm. De här [muttrarna] lossnar inte av sig själv. Det är körförbud på den här.
Köpte en sista minuten-biljett sent igår kväll. Femtio kronor mer för en fyra timmar kortare resa och i praktiken en hel dag extra i Umeå gör det till något av en no-brainer. Väl framme på flygplatsen ropades det ut att planet var inställt på grund av tekniska problem. Efter att ha pratat med sas servicepersonal var min biljett ombokad till morgondagens flyg. Jag åkte tillbaka hem en erfarenhet och trehundra euro rikare. Tydligen var jag den första som frågat hur mycket ersättning man var berättigad till.
En extra dag i Kiruna är förvisso inte vad jag planerat, men heller inte mig emot.
David (som tog bilden) och hans vänner har byggt ett stort hopp i en backe ute i skogen, precis som förra året. Nu är det perfekt fotoväder i en otroligt vacker vårdag. Här testar jag hoppa med mina urgamla skidor (julklapp 1995).
Idag har jag bakat bröd med mamma och bläddrat i gamla fotoalbum.
Jag har alltid varit svag för nostalgi. Bilden är tagen någon gång sommaren 1987. Jag är tre och ett halvt och vi är hos mormor i Orajärvi i finska Lappland. Har en hel del bra bilder från gårdagens skidtur som jag väntar med att redigera tills jag är tillbaka hos findatorn. Dessa bilder dyker således upp till helgen.
Ute på skidtur mot Aptas, vårt mest närbelägna fjäll. Lite drygt en mil fram och tillbaka till toppen. Härligt med mycket snö så här sent in på vårvintern.
Efter några månaders väntan har pappa fått tillbaka sin analoga Olympus från tidigt sjuttiotal. Självklart kommer fotoinspirationen tillbaka ungefär samtidigt.
Min lägenhet blir allt mer färdigställd. Petter och Silene var förbi häromdagen och hjälpte mig hänga upp högtalare och hyllor. Till den senare gjorde jag under veckan som gick ett enklare konstgalleri. Wordpress och dess plugins är i sanning mycket smidiga att modifiera till nästan vilka projekt som helst. Det tog längre tid att fota/scanna bilderna till sidan än att göra designen och användargränssnittet (bläddra bland bilderna med piltangenterna vettja). Open source är fantastiskt. Aldrig mer ska jag koda något från scratch som någon annan redan gjort bättre men som blir precis som jag vill ha det med lite enkla förändringar.
Nu närmast gäller vistelse i Kiruna med lite allmänt ishotellande, spel och umgänge. Torde dock vara tillbaka i Umeå rätt omgående. Det är ju mycket att stå i.
Marcus inleder påsklovet genom att lämna in den sista obligatoriska uppgiften
Jag har varit en enormt inaktiv bloggare den senaste tiden. Mest på grund av krävande studier. Två stora programmeringsprojekt samtidigt som man förväntas hålla igång den diskreta matematiken. Som tur är visade det sig att den sista halvan av den senare var betydligt enklare än väntat. Därmed inte sagt att den kunde lämnas till sitt öde. Kurserna inleddes för tio veckor sedan, vilket känns som evigheter. Som vanligt märker man inte hur mycket man faktiskt lärt sig förrän man tittar tillbaka och reflekterar. Jag har stora förhoppningar om att den känslan ska följa med mig hela resten av utbildningen. Skrämmande att greppa hur mycket man kommer kunna när det är över.
Nästan alla kända, numera åtgärdade programmeringsfel överstrukna. Det är nära nu.
För övrigt har jag blivit köpt av Umeå Universitet som levande reklampelare. Blev tillfrågad om jag kunde tänka mig publicera bilder på bilddagboken.se och visst kunde jag det (till ett pris). Ingen större ansträngning att publicera bilder på två ställen, särskilt när bildernas kvalitet inte spelar någon roll. Stör mig dock på bilddagbokens system, klientel och språk, men det kunde man vänta sig av Lunarworks. Störningen ligger på samma nivå som mitt ogillande av msn. Man klarar sig inte utan det, men önskar alla dess användare något bättre. Nåja, faktum kvarstår att Umeå är bra och värt att marknadsföra.
Min nya mobiltelefon har en fruktansvärt dålig, men ändå fungerande kamera. En del av mobilkamerans kommer nog illustrera blogginlägg även i framtiden. Det är praktiskt att inte behöva bära med sig systemkameran, men den bristande bildkvaliteten sticker i ögonen (om än inte lika mycket såhär lågupplöst).
Uppdatering: För er som missade det så var det pi-dagen i fredags. Själv firade jag med att bleka håret ganska precis 3.14:1519.
I och med att bordet från Ikea dök upp i måndags kunde jag på allvar börja använda nya datorn och dess ritplatta. Enklare än väntat att få igång i Linux. Desto svårare att lära sig hantera.
Det är många saker som jag velat blogga om men som det inte funnit tid till. Det här är ett av dem. För lite drygt en vecka sedan avslutades den hittils största programmeringslaborationen. Den gick ut på att programmera robotar att ta sig igenom labyrinter. Den grafiska representationen ingick inte i uppgiften, men inspirationen att skriva den tog överhanden. Väggar i svart, robotens hittade väg mellan start (nere till höger) och mål (uppe till vänster) i gult, obesökta rutor i vitt och vägar roboten konstaterat vara återvändsgränder i rött. Det är betydligt häftigare att följa robotens väg animerat. Kanske lägger upp det i ett längre blogginlägg.
Jimmy kan intyga att jag skallrade som ett litet barn på julafton då jag hämtade ut det ungefär nio kilo tunga paketet innehållande en alldeles ny datorbyggsats. Redan i somras övervägde jag köp av dator för att ta över några av de uppgifter som min relativt långsamma laptop tycker är jobbiga att utföra. Då lade jag ner projektet när det såg ut att kräva en helt egen möbel och vara allmänt stort och åbäkigt. Istället gick jag över till att leta efter en specialiserad mediacenterdator (mer som en avancerad dvd-spelare), men inga modeller uppfyllde mina högt ställda krav. Efter ett peptalk med Jimmy i Iksus bubbelpool stod det klart att jag skulle se över datormöjligheterna igen. Det finns trots allt rätt små och snygga datorlådor numera och priserna är skrämmande låga.
Mindre än en vecka senare placerade jag följande order på dustinhome.se.
Det här ger mig en vettig jukebox och en kraftfull bildredigeringsburk, inte minst tack vare ritplattan. Om jag skulle önska (ja, det gör jag) kan den nog användas som Civilization-spelmaskin också. Totalpriset inklusive frakt på under 7000kr kändes klart prisvärt. Fyra gigabyte minne för 913kr kändes rent löjligt billigt.
Jimmy dreglar över lådan strax innan dess öppnande
Senast jag mixtrade med en dators hårdvara var kring 2002. Prestandan är inte riktigt jämförbar. Om jag minns rätt rörde det sig om en processor kring 500Mhz, 64 mb ram och 2mb grafikminne. Nu är jag alltså uppe i runt 10 gånger så hög klockfrekvens, 64 gånger (64²=4096) mer ram och ofattbara 192 gånger mer grafikminne. Då lyckades jag bränna sönder moderkortet (eller så var det redan trasigt). Behöver jag nämna att jag var lite nervös inför detta bygge?
Paketet är öppnat och bygget kan börja
Med darrande händer och maniskt petande på det närbelägna värmelementet skred jag till verket under Jimmys överinseende. Jag kan inte låta bli att förundras över hur smart sammansatt allt är i lådan. Kablar dras längs skenor i kanterna istället för tvärs genom luften. Annat var det förr i tiden med feta flatkablar som var allmänt i vägen. Jag lossar huvudfläkten och blottar processorsockeln. Ungefär här förstår jag hur Sarah Connor känner sig när hon opererar ut Terminatorns CPU i director’s cut-versionen av Terminator 2. Till skillnad från Sarah har jag inte en tanke på att slå sönder processorchippet med första bästa slägga. Släpper försiktigt ner processorn, låser regeln och pustar ut.
Minnena monterade. Nu saknas bara hårddisken och dvd-läsaren, men det finns bara en SATA-kabel. Noooooooo!
När det är dags för hårddisk och dvd-läsare upptäcker vi till vår förskräckelse att det bara följer med en kabel för ändamålet. Antiklimax är nära. Bra att Jimmy till slut lyckas hitta några extra hemma hos sig.
Jag kopplar ihop de sista delarna och stänger igen lådan.
Klockan 18:48:12, fredagen 15/2 2008 bryts tystnaden av ett svagt surrande.
Sedan klick. Klick. Klick. Klick.
Såhär brukar det inte låta. Det visar sig att hårddisken är ljudkällan. Den ger ifrån sig ljud som bäst kan beskrivas som en bils blinkersljud eller som en gammal moraklockas tickande. Flera minuter senare har datorns moderkort fortfarande inte lyckats få kontakt med hårddisken. Jag ger upp och skriver ett mail till Hitachi för att åberopa garantin.
Efter att ha testat hårddisken hos Jimmy under lördagen står det klart att det är den som är trasig och inte någon annan del av min dator. Återstår att ringa Dustin och få den utbytt, alternativt invänta svar från Hitachi, vilket som nu hinner inträffa först.
Dustin visar sig vara vettigast och skickar mig returanvisningar. Går allt som det ska borde jag ha min nya dator igång senast i början av nästa vecka. Fortsättning följer.
Det bör tilläggas att jag köpte nya högtalare i tisdags. Baslådan fungerade inte och väntar även den på att bli utbytt. Det är inte min teknikvecka. Folket på HIFI-klubben är minsann ena riktigt trevliga typer som erbjöd sig kontrollera utrustningen hemma hos mig när jag inte fick den att fungera. Skönt att slippa bära tillbaka 7,5kg baslåda.
Om det var gråtrist i söndags blev det desto vackrare idag. Nere på stan för några småärenden och passar på att gå en bit längs älven. Ju mer jag använder polariseringsfiltret desto mer förtjust blir jag. Underbara effekter.
Sedan några veckor tillbaka läser jag och mina datavetarkamrater diskret matematik, något förenklat matematik med bara heltal (…, -5, -4, …, 1, 2, 3, …, 42, …, 3425964,…). Näst efter den populärmatematiska kursen Matematikens element förra terminen är detta den roligaste matte jag studerat hittils. Inte minst tack vare en bra föreläsare, som på sitt egna vis skapar stor humor. Varning: Följande kan framstå ryckt ur sitt sammanhang, nördigt och svårgreppbart för vissa av er. Men det finns säkert några som förstår precis hur kul jag tyckte det här var.
Det ställdes en fråga om det var acceptabelt att i ett induktionsbevis manipulera båda leden som i en ekvation. Först tycktes vår föreläsare inte förstå frågan, men snart gick det upp för honom och följande ordsalva avfyrades.
Aha! Så får man absolut inte göra! [...] Det här är ett fel som vi brukar kalla för helt fel.
Humorn fortsatte idag. Efter några spridda suckar om den påstådda nödvändigheten att kontrollera sina lösningar genom att lägga in de svar man fått i den ursprungliga ekvationen fick vi höra:
Om ni inte genomför kontrollen kan jag garantera att ni får noll poäng på tentan och i resten av livet.
För ja, om man kan göra en kontroll som tar 30 sekunder och som garanterar att man gjort rätt är det bra investerad tid. Noll poäng resten av livet kan också kännas som ett lite hårt straff, men vad ska man göra om ens felaktiga uträkning gjorde att kärnreaktorn exploderade?
Tidigare togs alla bilder till universitetets (åtminstone handelshögskolans) katalogmaterial i Tornet. Luftigt och ljust i modern funkisstil – den perfekta bilden av högre studier. Jag gillar flygplatsarkitektur.
För övrigt har jag gått över till att uteslutande fota i RAW-format.
Universitetets skrytbygge är klart. Stora glasfasader och högt till tak skapar ju fina kreativa miljöer. Notera förresten att polariseringsfiltret filtrerar bort en hel del reflektioner från glasrutorna.
Äntligen en vacker vinterdag igen. Den andra sådana i januari. Passar på att ta med kameran till universitetet för att fota den återinvigda Lindellhallen/Hörsalsrundan. Här ett av mina favoritträd, precis utanför nämnd hall.
Vintern växlar mellan vitt och grönt, mellan isgata och knarrande snö på gångvägarna. Ett tag var det ännu mindre snö än på den här bilden. Ge mig riktig vinter (och låt den stanna)!
Under dagens besök på Collectors point hörde jag butiksinnehavarna diskutera om någon kund som sökt genomskinliga röda tärningar att fotografera. Det var inte jag, men jag blev lite inspirerad av idén.
Klockan strax efter tre och jag hade fortfarande inte somnat. Jag låg och funderade på saker jag har att göra den närmaste tiden. Hur jag vill att Nilsson har hund ska se ut och fungera i framtiden. Hur hopplös mattesituationen ter sig och så vidare. Det var då jag bestämde mig för att verkligen ta mig i kragen och få något gjort.
Jag kravlade mig upp och ställde väckarklockan i mobilen en halvtimme tidigare än beräknat. Jag hade bestämt mig att stiga upp halv sju.
Klockan ringde tre timmar senare. Jag kravlade mig utan större besvär upp ur sängen och iklädde mig kläder lämpliga för en joggingtur. Det skulle bli den första löprundan jag tog mig för sedan någon gång i somras. Turen till Origo fram och tillbaka är kring en kilometer och denna avvrekades på ungefär en kvart. Det gäller att börja lätt.
Väl hemma lät jag kroppen eftersvettas medan jag förberedde frukost och läste de sista sidorna av dagens dos Calculus (envariabelanalys-matten). Frukost läsandes dn.se efter dusch. Tog sedan tag i den disk som samlats de senaste dagarna. Klockan nio var allt färdigt och jag var framme i Universitetsbiblioteket.
Under två timmar läste jag två kapitel ur den bok jag egentligen borde avverkat under julhelgen, nämligen From here to infinity – a guide to modern mathemathics. Den borde egentligen vara mer lågprioriterad, men efter tre timmars nattsömn orkade jag inte lösa uppgifter i Calculus.
Därefter tur till favoritdatasalen för att läsa in föreläsningsanteckningar och instuderingsfrågor till de lästa kapitlen. Lite småprat med klasskamrater och gemensam lunch. Bestämde mig under denna att ägna eftermiddagen åt att lösa de uppgifter som skall göras under laborationen på onsdag. Det är smidigare att göra dem i förväg, framför allt för att slippa göra dem i datasal med gamla långsamma windowsdatorer utan internetuppkoppling (jo, de är lite efter på matematiska institutionen). Först var det dock läge att läsa ”teorin” bakom så tillbaka till biblioteket. Vid halv tre var alla uppgifter lösta och jag tog mig hemåt.
I vanliga fall brukar flera timmar av eftermiddagen gå till att läsa den dagliga dosen bloggar och forum, men idag blev jag direkt inspirerad att jobba vidare med den designen till det som kommer bli nya upfu.org. Tre timmars effektivt arbete senare kände jag mig värd lite avkoppling. John kom förbi för att spela lite Magic. Ur ingenstans uttryckte han Fall back – regoup – consolidate, som han först inte förstod var det kom ifrån. Jag förklarade ursprunget – en titel på ett inlägg i min blogg och en samling regeltermer i Warhammer 40k. Det här skulle jag inte nämna om inte just det blogginlägget återknyter mycket till det jag skrev i min årskrönika, men också till dagens händelser. Det mesta har nämligen gått enligt planerna som jag skissade juli 2006 och saker har fungerat. Fram till den senaste månaden då inspirationen försvunnit och självdisciplinen havererat. Men nu jävlar ska jag tillbaka till formtoppen! Det började idag.
Imorgon ny löprunda, morgondisk och en promenad till affären så snart de öppnar, så att det inte förblir ogjort när man väl kommer hem från universitetet, trött och hungrig. I natt kommer jag somna lättare än igår.
År 2007 dominerades för min egen del av planeringen och genomförandet av flytten tillbaka till Umeå. På så vis började en länge efterlängtad återgång till det normala. Efter några års velande var det slutligen dags att finna stadga i tillvaron genom och lägga upp en långtidsplan. I mars var mitt allra första förstahandskontrakt undertecknat. Inflyttning skedde första veckan i juni. Under sommaren och hösten blev lägenheten allt mer beboelig. Än i skrivande stund, de första dagarna i januari 2008, finns det viktiga delar kvar att ordna. Men de viktigaste sakerna är på plats.
Utbildningsbytet från stats- till datavetenskap stod även det klart i samband med hyreskontraktets undertecknande. Det valet skulle visa sig vara mycket framgångsrikt. Studiemotivationen är tillbaka och framtiden är ljus. Undervisningen känns, till skillnad mot tidigare, motiverad i relation till kommande arbetsuppgifter. Att vara omgiven av likasinnade datanördar gör mycket för välbefinnandet.
En annan spelgrupp återuppstod till den konstellation den hade våren 2004, innan många av dess medlemmar sökte lyckan på annat håll. Ännu ett exempel på saknade pusselbitar i mitt liv som under året har fallit på plats. Att ha ett gäng kompisar från förr hjälper till när man kommer tillbaka till en stad. Det gjorde behovet av att skaffa nya bekantskaper mindre och jag kan således i lugn och ro komma fram till vilka ur min datavetarklass jag trivs att umgås med.
Hemma i Kiruna började året med att jag tillsammans med ett gäng andra bildade spelföreningen SODA. En sådan föreningen har länge saknats i stan och intresset har varit stort. Äntligen blev det lättare att samla ihop folk till att spela, utan att alla ur ens närmaste bekantskapskrets var tvungna att ställa upp. Låt oss hoppas att föreningen får ordentligt fäste och inte självdör när flera av dess grundare lämnar den.
Det enda som inte riktigt gick enligt planen i år var återkomsten till ju-jutsun i Umeå. Inspirationen under hösten var låg medan småskadorna och förkylningarna var frekventa. Deltog trots detta i min första tävling i sporten med tveksamt resultat, även om det var en rolig erfarenhet. Det var roligare att fotografera händelserna. Jag kommer nog försöka återuppta träningen till våren, men ser mig samtidigt omkring efter alternativa sporter att utöva.
Nilsson har hund tog steget från helt egentillverkad till att använda andras kod när jag gick över till Wordpress. Efter ett halvårs användning är jag inte helt nöjd. Istället har jag, efter lyckade test i andra projekt, börjat snegla på att bygga om forumsystemet vanilla till en kombinerad text- och fotoblogg. Det blir dock inte av förrän jag slutfört några av de större projekt som påbörjats. Däribland den svenska warhammercommunityn Stridshammaren och UpF:s nya hemsida. Den senare kunde jag såklart inte hålla mig ifrån nu när jag kommit tillbaka till Umeå. Jag har blivit något sorts institutionellt minne i föreningen, eftersom jag varit medlem sedan 2002, betydligt längre än de flesta medlemmarnas kvarvarande utbildningstid.
I det stora hela blev 2007 ett mycket bra år, med fler framgångar än motgångar.
Ett dedikerat exemplar av Christer Fuglesangs bok om hans tretton dagar i rymden låg i ett av mina julpaket. Jag kan inte minnas när jag senast blev så glad åt en present i allmänhet eller en julklapp i synnerhet. Den senare kategorin brukar nämligen innebära svårslagen fantasilöshet. Däremot minns jag att jag i mina tankar ”önskade” mig boken då jag först hörde talas om dess utgivning i samband med Fuglesangs sommarprogram. Jag borde också ha kunnat lista ut att mina föräldrar sett till att köpa den när vår favoritastronaut besökte Kiruna häromveckan, i samband med kombinerade Nobel- och Linnéfestligheter vid Institutet för Rymdfysik.
Pokerprofilen och spelkonstruktören Dan Glimnes brädspelstips i tv-programmet Go’kväll förra veckan fick oväntade konsekvenser. Dagen efter jag kommit hem frågade mamma om jag inte kunde köpa något spel till dem. I brist på vettiga saker att köpa till mina föräldrar har jag inte köpt några julklappar sedan någon gång vid millennieskiftet. Nu kom det äntligen en vettig önskan, som jag faktiskt kan förvalta till något bättre än vad de själva skulle kunna göra när de står vid spelhyllan i leksaksaffären. Således köpte jag Ticket to Ride, mest på grund av att det var det tveklöst bästa spelet som fanns att tillgå i Kirunabutikernas magra sortiment. Det var först i efterhand jag märkte att den där Glimne tipsat tv-tittarna om just detta spel (om än en annan utgåva). Således kände åtminstone mamma igen spelet när paketet öppnades.
Spelbilder är ni vana vid, men för ovanlighetens skull är mina föräldrar spelarna
Imorgon var det tänkt att det skulle spelas Diplomacy på spelföreningen SODA, men vi verkar inte kunna locka tillräckligt många spelare för att det ska vara värt mödan. Istället lär det bli resa till invigningen av Iskyrkan för mig, som i praktiken blir julotta med tanke på att klockan är 04:18 i skrivande stund.
Min mamma samlar på allehanda tomtar som såhär i juletid får dekorera hemmet. Just de här tre är nya för i år och något av mina favoriter. De firar sig ner från de översta hyllplanen för att utforska den spännande och okända farorna några hyllplan ner. Påminner lite om Lemmings.
Avresa med buss från Nydalahöjd 12:50. Ankomst Kiruna busstation 23:57. Elledningarna var brutna någonstans vid Älvsbyn och vi fick således åka buss från Långträsk via Jokkmokk och Gällivare. Lagom dryg resa. Nu är man åtminstone hemkommen och kan spendera en vecka åt att ignorera Calculus och äta pepparkakor istället.
Slutligen veckans bästa länk: Damn interesting. Bra skrivna artiklar i intressanta ämnen. Vem vill inte veta vad som händer med människokroppen i vacuum eller vad Hiroshimas meterologer tänkte när atombomben exploderade? Min favorit hittils är dock berättelsen om Daedalus och hur man på 70-talet tänkte sig utforskandet av de närmaste stjärnsystemen.
Mina favoritträd på campusområdet är upplysta underifrån. Är på kvällspromenad för att låna jullektyr i form av Ian Stewarts From here to infinity – a guide to today’s mathematics på biblioteket.
Inför lördagens UpF-fest eller enklare sittning förberedde jag och Andrea en liten frågesport. Tyckte det kunde vara kul att publicera den även här. Delta gärna med dina svar som en kommentar om du vill. Jag ger de rätta svaren så småningom. Notera att fel svar med riktigt bra motiveringar kan ge mer poäng än rätt svar.
Vilka politiska ledares efternamn döljer sig bakom följande ordkombinationer?
Farstu på buske
Klasspaddla
Stycka hästfrisyr
Vilka länder har Slovakien landsgräns till?
Vad heter UpF:s moderförbund (det engelska namnet går också bra)?
Vem av dessa har inte varit svensk utrikesminister?
Hans Blix
Kjell-Olof Feldt
Jan O Karlsson
Lena Hjelm-Wallén
Vem ska bort? Motivera!
Freddie Mercury, Maud Olofsson, Thomas Di Leva eller Musse Pigg?
Vad betyder ordet Lantbud? Skriv en förklaring som övertygar oss!
Nu söker vi ett år. Den här uppgiften gjordes muntligt och är svår att föra över snyggt till den här bloggen. Åtminstone orkar inte jag ordna det nu. Var ärlig mot dig själv
Wolksvagen-bubblan slutar tillverkas
Den svenska adelns privilegier upphör helt
Västra Frölunda vinner SM-guld i hockey.
Arnold Schwarzenegger blir guvenör i Kalifornien
Rymdfärjan Columbia exploderar
WHO går ut och varnar globalt för SARS
Saddam Hussein grips i närheten av staden Tikrit
Den 14 september detta år folkomröstar svenskarna om medlemskap i EMU
Samma procedur, men nu söker vi en person. Här finns det bara 5 poängnivåer. Den här frågan hanns aldrig med i den riktiga tävlingen.
Gästade UpF 4/12 2003 kl. 13.15 i sal s305
Har varit FN-ambassadör, kabinettsekreterare vid UD och ambassadör i Paris
Han föddes 30 dec 1915 i Uppsala
Kom ut som homosexuell år 2003
Var en av två programledare i tv-programmet Böglobbyn på svt, men drog sig ur samarbetet efter bara några få program
Sommarens coolaste utställning sätts upp i närbelägna Örnsköldsvik. Kommer bli ett givet utflyktsmål för mig och givetvis ska du följa med. Fantastiskt att sådana utställningar decentraliseras och inte bara hamnar i storstäderna. Sådant måste naturligtvis uppmuntras med många besökare!
Mitt förslag till ny UFS-logtyp vann inte tävlingen, men inga sura miner ty idén kommer återanvändas för att uppgradera Upf:s logotyp istället. Dessutom har jag som bekant redan fått mitt pris genom att vinna ”primärvalet”.
I förmiddags var första gången jag skrev en tenta i en datasal och med ett enda icke godkänt hjälpmedel – mina klasskamrater. Spännande att ha hela internet tillgängligt. Det enda jag behövde referera till var dock asciitable.com. Något upprepat internetsökande fanns det inte tid till i detta programmeringstest. Det gick rätt lätt till en början, men jag velade inför hur jag skulle lägga upp en tabell med samtliga kort i en vanlig kortlek listade. Där förlorade jag viktig tid som kunde ha använts bättre i sista uppgiften. Jag tvivlar på att det fel jag inte hann åtgärda där ger särskilt mycket avdrag, eftersom jag istället skrev en kommentar om vad som var fel.
När vi lämnat salen för att ge plats åt våra kurskamrater att göra samma tenta slocknade hela campus. Strömavbrottet kom minst sagt välsynkat precis i skiftbytet. Jag kan föreställa mig den frustration samma händelse skulle åstadkommit om den inträffat en timme tidigare. Ni skulle ha sett ansiktsuttrycken på mina kursare som fick svarta skärmar precis efter att ha loggat in. Avbrottet var dock inte så långvarigt och tentan kom igång igen ungefär en halvtimme senare.
Anna behövde min hjälp för att klara av den svåra uppgift hon ställts inför. Nu på söndag ska Anna läsa en bön i finska kyrkan i New York. Problemet är att hon inte kan språket (åtminstone inte särskilt väl). Eftersom det bara är roligt att hjälpa till tog jag mig an uppgiften att läsa in bönen i fråga så att hon skulle ha något att öva efter. Med tanke på att jag hade vissa svårigheter med att få till uttalen på några av orden kan jag tänka mig att Anna får en jobbig söndag. Ska bli spännande att höra hur det gick.
De bilder jag beställt stora utskrifter av kom med posten idag. Den stora ”fågelbilden” finns redan utskriven i storformat. Den ska bara hämtas av mig eller på något sätt transporteras av någon annan från Mölndal vid tillfälle. Övriga bilder här nedan har nu skrivits ut i 70×50 (eller 50×70). Tavelram ska inhandlas imorgon och därmed är ytterligare ett steg mot ett komplett hem taget.
Igår besöktes vi av studievägledare och programansvariga efter avslutad programmeringsföreläsning. De uttryckte viss oro över vår studieteknik, eftersom bara 30 respektive 50 procent av kandidaterna och civilingengörerna klarade matematikkursen Envariabelanalys 1 (jämfört med ett snitt på 50 procent bland alla de sex program som läste kursen samtidigt). Av dem som skrev omtentan häromveckan klarade sig endast en (1!). Inte konstigt att de blir oroliga med tanke på att Envariabelanalys 2 börjar på måndag.
Det är många nykläckta gymnasister som läser datavetenskap. De flesta har inte insett vad det innebär att ta eget ansvar för sina studier eller hur svår en 7,5 poängs tenta kan vara. Bland oss som suttit hela kursen igenom och räknat i grupp var andelen som klarade sig betydligt högre än i klassen i övrigt. Känns som en vinnande metod att fortsätta med nästa kurs.
Lite underhållande i sammanhanget är hur några bokat sina hemresor. Uppsamlingstentan är 3:e januari. Det är något dumt att boka optimistiskt utan att ens ta reda på när terminen börjar eller när eventuella omtentor är förlagda. Typiska misstag från den som läser sin första termin, men visst är det också en brist i informationen från universitetet till dess nya studenter om vad som gäller.
Ganska många lite småtrevliga händelser har förgyllt min vardag den senaste tiden. De flesta av dem inträffade faktiskt igår.
Efter ett par misslyckade försök tog jag mig till affären för att köpa ny tandkräm. Skönt att slippa stå och pressa ut de sista dropparna.
I nämnd affär kommenterade en fjortis ogenerat och högt min klädsel inför sina vänner. Jag var tydligen väldigt likt Willy Wonka, vilket även andra påpekat tidigare. Eftersom jag hört samtalet började jag diskutera med fjortisen i fråga och han frågade om jag var utklädd för att likna den kände chokladfabrikanten. Bah! Inte! Jag går minsann klädd såhär jämt. Samma sak hände för övrigt på en skolgård i Kiruna julen 2005. Då var det lågstadiebarn som frågade.
I flera veckor har vädret växlat alldeles ohyggligt. Ena dagen ymnigt snöfall, nästa tö som i sin tur följs av köldknäpp som fryser all slask till livsfarlig isbana. Till råga på allt kommer det sen mer snö som lägger sig som ett förädiskt täcke på blankisen. Nu har den riktiga vintern kommit och med den härliga femton eller fler minusgrader som gör snön sådär härligt knarrande. Jag njuter av att gå fram och tillbaka till universitetet.
Tog en nattpromenad genom skog täckt av nyfallen snö belyst av fullmånen, med nämnda knarrande snö under fötterna. Underbart.
Kusinbarn nummer fyra på pappas sida av släkten har kommit till världen. Hör kanske inte till vardagen men onekligen uppfriskande nyheter.
Jag klarade matematikkursen Envariabelanalys 1 med minsta möjliga marginal. Av mina kamrater som läser kandidatprogrammet i datavetenskap var det bara två jämte mig som klarade tentan. De övriga femton kuggade. Att klara med sådan liten marginal bådar förvisso inte gott inför fortsättningen, som antyds av namnet. Envariabelanalys 2 börjar i mitten på december. Önska mig lycka till.
Vår första riktiga programmeringskurs har börjat. Vi lär oss grundläggande programmeringsteknik och gör enkla uppgifter, sådana som jag kunde lösa redan för fyra-fem år sedan. Ändå tar det en hel del tid, eftersom alla inlämningsuppgifter i form av små program ändå måste göras.
Min kamera är inlämnad på rengöring av CCD-sensorn (den som fungerar som film), eftersom den haft en del irriterande fettfläckar. Det beräknas ta några veckor att få tillbaka den, så tills dess blir det inga fotoblogguppdateringar.
Investerade trots kamerans frånvaro i ett polariseringsfilter. Det fungerar ungefär som solglasögon för kameran och man kan på så vis få till bilder där inte himlen bleks bort av lite motljus.
Ett av mina stora projekt den här hösten är sjösatt. Stridshammaren.se öppnade för ett par veckor sedan och har redan ett hyfsat aktivt forum med hundratalet medlemmar.
Mina föräldrar var på besök häromhelgen och hjälpte mig fixa till lägenheten en aning. Nu har jag både hyllor och datorskärm upphängda på väggen, spotlights i taket, en snygg röd gardin för sovalkoven och nytt tyg och dyna till kökssoffan. Återstår att hänga upp fler tavlor.
Vintern verkar ha kommit till Umeå på allvar nu. Minus tio grader är en underskattad och riktigt behaglig temperatur.
Efter att ha spelat Magic hela eftermiddagen och kvällen tar jag och John en promenad till Tomtebo via Nydalasjön för att avsluta kvällen med de senaste avsnitten av tv-serien Heroes. Snömolnen är låga och ljuset från centrum lyser upp dem och vår väg på ett väldigt kusligt sätt.
UPF anordnar en globaliseringsdebatt med bland andra före detta Ung Vänster-ordföranden Ali Esbati (som jag vid tillfälle spelat fotboll med) och nyliberala tankesmedjan Timbros Fredrik Segerfeldt. Tyvärr sänktes mitt förtroende för den förstnämnda när denne använde sig av härskartekniker och störde de andras argumentering. Segerfeldt citerade Hans Rosling i sitt inledningsanförande, vilket gjorde mig mycket nöjd inombords. Dessa fakta var däremot det enda jag höll med honom om.
Vintern har kommit och Nydalasjön har fått ett tunt istäcke. Försök att bräcka nämnda frysta vatten har gett mycket tuffa mönster. Någon mer än jag som påminns om de vintertemade kartorna i Warcraft II?
För någon månad sedan utlystes en tävling för att hitta en ny logotyp och i förlängningen en grafisk profil till Utrikespolitiska förbundet Sverige UFS, den organisation som tidigare kallade sig SAIA. Utrikespolitiska föreningen vid Umeå universitet UPF, där jag sitter som IT-ansvarig är medlem i organisationen. Jag kände mig kallad och skickade in ett bidrag.
Förra helgen, då jag var i Norrköping, avgjordes tävlingen på den extrainsatta stämman i Södertörn. Mitt förslag gick ut som segrare, men med för liten marginal för att räknas. Tydligen var det lite oklarheter om hur omröstningen egentligen skulle gå till. De ursprungliga tiotal förslag som kommit in hade åtminstone begränsats till två. Dessa båda förslag skickades tillbaka till sin upphovsman respektive -kvinna tillsammans med en del luddigt formulerade förändringsförslag. Efter genomförda ändringar ska det röstas en gång till för att kora en slutgiltig vinnare.
Stämman fann att din logotyp behövde en annan jordglob (svårt att förklara vad man egentligen menade men någon spetsade till det med att säga att den såg lite Clipart ut så jag antar att det handlar om att få en glob med lite mer detaljer, liv eller attityd) dessutom var några kritiska till valet av teckensnitt. En formsak är dessutom att Förbundet skrivs med litet f.
Jag gjorde som de sa och ändrade lite detaljer. Det förändrade förslaget kommer, möjligen med några små detaljförändringar, se ut såhär:
Eftersom stämman inte kunde enas om en vinnare på plats delades bokpaket-priset mellan mig och Lina, hon som designade den andra aktuella logotypen. Jag fick den mycket fina kartboken Geographica (Förlag: Spektrum/Könemann) i svensk utgåva. Bara registret är över 130 sidor i foliantformat. Återstår att se om jag får äran att pryda den närmaste framtidens UFS-material med mitt logotypförslag också.
Eller historien om hur Lars (kanske) inte blev 120 euro rikare samt missade två tåg och två en föreläsning.
Uppdatering: Tyvärr var flyget inte så fullsatt som det först verkade, så jag kom hem tidigare än beräknat.
Min planering var inte vad den borde ha varit i fredags. Insåg ca 40 minuter före flygbussens avgång att en av de figurer jag skulle ha med mig till Warhammer 40k-turneringen i Norrköping låg i en låda i förrådet. Det kunde varit värre, med tanke på att jag visste vilken låda den låg i. Värre skulle det dock bli.
Flygbussen var en kvart försenad, vilket gav oss bussresenärer en gräddfil in till säkerhetskontrollen på flygplatsen i Umeå. Kanske var det därför flygets avgång försenades. Hur som helst landade jag synnerligen dåligt tidsmässigt på Arlanda. På mindre än 20 minuter skulle jag hinna hämta mitt baggage och springa till Arlanda express. Det var dömt att misslyckas.
Stod uppgiven vid baggagebandet och ringde turneringsarrangören Roger för att meddela att jag skulle bli minst några timmar sen. Han nämnde i förbifarten att det inte gjorde något, eftersom Ola och Kristoffer också skulle bli sena, eftersom de tagit omvägen via Stockholm på redan från Mora. Jag lugnade mig lite och kalkylerade sannolikheterna för att hitta en billig tågbiljett på kort varsel. Någon sekund senare gick det upp för mig vad Roger sagt. Ringde genast tillbaka och bad om Olas nummer.
Ola och Kristoffer var vid det här laget hyggligt nära Arlanda och vi stämde träff vid Järva krog i Solna, en av flygbussens hållplatser. Tajmingen kunde inte varit bättre. Vi dök upp där samtidigt och fortsatte mot Norrköping. Eftersom de ändå skulle tillbaka samma väg så bestämde vi snart att jag skulle lifta även på tillbakavägen. Det skulle ge mig några extra timmar i lugn och ro på Arlanda under söndagkvällen.
Vad som hände på turneringen är ett annat kapitel, så det tar vi vid ett senare tillfälle. Istället fortsätter jag vid ankomst Arlanda, kring kl 19 på söndag.
Incheckningsterminalen lät meddela att min avgång var överbokad och att de sökte frivilliga som kunde tänka sig stanna över natten. Efter en stunds velande bestämde jag mig för att anta erbjudandet. Det är förvisso inte säkert att jag behöver avstå, men en betald natt på hotell och 120 euro i fickan är för god kompensation för att inte godtas. Det är visserligen jobbigt att missa morgondagens föreläsning, men det ska inte vara några problem att ta igen (tillsammans med fredagens föreläsning som jag också missade på grund av flygtider).
De intressanta förvecklingarna tar inte slut än. I torsdags köpte jag ett enfotsstativ. Det skulle möjliggöra att ta bilder rakt ovanifrån slagfältet i stil med dessa, fast bättre och utan att behöva sträcka på sig. För att slippa fler än två väskor tryckte jag ner det viktigaste i axelväskan. I Umeå var det inga problem (kanske på grund av stressen till flyget), men här på Arlanda stötte jag på säkerhetspatrull.
Jag kände mig på något underligt sätt lite nöjd när vakten kom fram till mig efter att jag passerat metalldetektorn. Notera vaktjargongen.
- Är det din väska?
– Ja
– Vad är det här? * pekar på stativet som sticker ut ca 10 cm *
– Det är ett kamerastativ
– Kan du ta fram det och visa mig?
– Ja, vänta, det är lite saker i vägen.
– Ta med dig dina andra saker så du inte glömmer något, så går vi dit bort sen så får du visa mig
* vi går iväg till slutet av rullbandet och jag plockar bort lite kläder som fungerat som stötdämpare. Så snart jag frilagt stativet tar han upp det, väger det i händerna och frågar *
– Hur långt blir det utfällt? * han ger stativet till mig *
– Tja, en ca 180cm * jag börjar skruva på låsningarna för att demonstrera *
– Den här får du nog checka in
– Varför då?
– Den är så lång att den blir bra för att slå folk
– Ah, det är klart, så hur gör jag nu?
– Du går ner till incheckningen och pratar med ditt flygbolag [mer instruktioner], så är du välkommen tillbaka sen.
Väl tillbaka efter att ha checkat in även den andra väskan (dock utan kamera och blixt, som ju är lite ömtåliga) hos en synnerligen bitter och tvär incheckningsman stod samma vakt där igen. Han frågade om det gick bra och jag svarade med att jag blivit förvånad över det hela, då jag utan anmärkning passerat säkerhetskontrollen i Umeå i fredags. Han svarade kort, med ett litet leende.
Ja, men det var där det.
Spännande att de på fullaste allvar tror att terrorister skulle kapa flygplan beväpnade med kamerastativ.
Innan avresa till 40k-turneringen i Norrköping köpte jag ett stativ för att kunna ta bilder ovanifrån slagfälten på ett smidigare sätt än tidigare. Det fungerade klart över förväntan. Jag borde dock ha förstått att kamera- och blixtbatterierna inte skulle hålla hela helgen utan medhavd laddare. Här spelar jag en vänskapsmatch mot Roger, en av turneringsarrangörerna, vars fötter man ser i bildens överkant. Omfattande rapport kommer senare någon annanstans.
Emmas lillebror Jens är årets nya bekantskap. Självklart en del av En annan spelgrupp. Såhär finurlig ser man normalt inte ut efter ett antal timmar Call of Cthulu. Det här är för övrigt den tiotusende bilden jag tar med digitala systemkameran.
Sista kvällen för rollspelskampanjen där vi spelat poliser i 80-talets Arkham, en liten sömnig stad på den Amerikanska östkusten. Lena sträcker fram handen för att visa något.
Ungefär två minuter efter att min första riktiga ju-jutsumatch börjat var det över. Jag blev utslagen ur Dalafighten av en sextonårig Umeåbo (som senare tog silver i viktklassen). Tog inte en enda poäng i matchen, även om jag tycker jag borde fått åtminstone någon. Har klara minnesbilder av att ha träffat med en bra spark. I övrigt minns jag det mesta som i en tunnel. Adrenalin som sprutar ur öronen.
Förutsättningarna för tävling var inte de bästa. Helgen före avresa var min kropp lika fylld med snor som den var med adrenalin i matchögonblicket. Vidare hade jag sedan i tisdags ett ömmande revben och övervägde därför ett tag att ställa in hela resan. Bestämde mig ändå för att åka, för smärtan i sidan avtog en del och snoret slutade rinna. Hade anmält mig till -69-kilosklassen för nybörjare (dvs de som har mindre än tre tävlingars erfarenhet). Det visade sig vid framkomst i Borlänge att jag egentligen borde anmält mig till en lägre viktklass (-62kg). Jag vägde in på 63kg med kläderna på, men vid det här laget var det för sent att byta. Klantigt att inte kontrollväga mig före anmälan. Mental anteckning till nästa gång. Efter att ha kollat in motståndet i -62kg visade det sig att jag är minst ett huvud längre än de flesta. En klar fördel räckviddsmässigt, men en viss nackdel med högre tyngdpunkt. Oavsett är det bättre att vara tung i en lätt viktklass än tvärt om.
Trots den tidiga sortin var tävlingen en bra erfarenhet. Jag hade inte några som helst förväntningar på resultat, för någon tävling måste ju vara den första. Ägnade mycket tid åt att peppa de andra IKSU-krigarna och fotografera händelserna. Resan var i det stora hela mycket lyckad. Nu vet jag hur en tävling är upplagd och vad man behöver förbereda sig på mentalt.
Besvikelsen med det uteblivna DJ-uppdraget i lördags skuggade helt kvällens roligaste händelse (ty nördhumor är den enda sanna humorn). Två fysiktjejer, som också planerar karriärer som skivvändare på Origo, läser samma mattekurs som jag. Jag träffade en av dem på dansgolvet natten mot söndag, samtidigt som den gamla eurodisco-dängan No limit av holländska duon 2Unlimited spelades. Hon påpekade att låttiteln borde översättas till ”Inget gränsvärde”. När textraden ”no valley to deep, no mountain to high” hördes en stund senare blev det hela uppenbart. Låttexten handlar alltså om hur musikerna söker ett gränsvärde för en funktion men finner att det är odefinierat.
Det skulle kunna vara funktionen 1/x (se figur ovan). Här existerar inget gränsvärde för x = 0. Däremot sjunker värdet mot negativa oändligheten (no valley to deep) när x går mot 0 från vänster. Motsatsen gäller när x går mot noll från höger, dvs då värdet ökar mot oändligheten (no mountain to high). Matematik är vackert.
Nej nej, nej nej nej nej, nej det finns inget gränsvärde!
För övrigt är även gränsvärdet då Lars går mot att bära overall odefinierat, för vilken funktion som helst.
Min debutkväll som DJ blev inte precis som förväntat. Närmare bestämt blev den inte alls.
Glad i hågen och peppad som få anlände jag till Origo en halvtimme innan mina datavetarvänners återsparkssittning skulle ta slut och clubkvällen ta vid. När jag presenterade mig för och pratade med kvällschefen kom de första orosmolnen upp på himlen. Hon hade fått veta att jag inte skulle spela hela kvällen utan bara en stund för att sedan lämna över. Jag påpekade att det måste skett något missförstånd, att jag förväntat mig att få spela hela kvällen, men att det till en början (för flera veckor sedan) pratats om att bara spela i inledningen av kvällen. Fick därefter tala med bargruppschefen Joel, som var kvällens andra DJ. Han förklarade att ”det är vi [bargruppen] som står för underhållningen” och sa först att jag kunde spela någon timme med ändrade sig och gav mig tid till elva.
Jag ville inte ta striden där och då, utan accepterade tyst. Det hade varit betydligt lättare att ta ett nej i torsdags, då jag fick Origochefen Hasses godkännande om att få spela under lördagen. Inte minst med tanke på de vänner jag bjudit in. Det är för sent att ställa in en fest en halvtimme innan. Jag hade, precis som Joel, förberett mig för en helkväll i båset.
När jag väl satte igång musiken blev det snabbt uppenbart vad mina sittande datavetarvänner ville höra. Det blev således en hitkavalkad med blipp-blopporiginal och allsång till tv-spelsklassiker som Tetris och Duck Tales.
Strax före elva dök Joel upp igen. Han uttryckte att det var kul att det kommer nytt folk som vill spela musik, men uppmuntran dog ut när han i nästa andetag antydde att min musik inte fungerar. Det kan jag förvisso hålla med om, med tanke på vad jag spelat dittils. Jag förstår mycket väl att den ”vanlige” besökaren inte vill höra omixad spelmusik. Å andra sidan fick jag aldrig möjlighet att testa min alternativa dansmusik (remixar baserade på samma tv-spelsklassiker fast med mer dunka-dunka) på någon större, blandad grupp människor. Ändå är jag övertygad om att det hade fyllt dansgolvet så snart kvällens övriga besökare anlänt. Därför känner jag mig orättvist bedömd, utifrån musik jag inte tänkt spela under den fortsatta kvällen.
Nu blev jag alltså bortföst från båset och den traditionella partymusiken tog över.
Allt bygger nog på ett missförstånd. Det stora problemet är bristen på kommunikation. Eftersom jag visste att det redan kunde finnas en DJ inbokad var jag ute i god tid och hörde mig för med sittningsarrangören Magnus, som i sin tur skulle kolla upp läget med Hasse. När jag inte fick något klart svar tog jag till slut kontakt själv. Fick tag på Hasse under torsdagen, då jag fick ett svar som jag tolkade som ett klartecken att spela hela kvällen. Jag blev aldrig ombedd att i även kontakta någon annan, exempelvis kvällschefen, för att göra situationen fullständigt klar.
Hur ska jag som nykomling i Origopersonalen veta vad som gäller om ingen berättar för mig? Jag hade fått reda på att vissa bargrupper har egna DJ:ar, men om en sådan redan är inbokad vill jag helst veta det i förväg och kunna anpassa mig till det.
Veckorna har gått utan att jag haft tid eller inspiration till att blogga. Här kommer en kort sammanfattning i ungefärlig omvänd kronologisk ordning.
Ikväll, dvs lördag den trettonde oktober debuterar jag som DJ på Kårhuset Origo. Det blir remixar av tv-spelsmusik och allehanda elektronika i fyra timmar. Grymt peppad och med ohyggligt högt ställda förväntningar på mig själv. Det har planerats länge, men det slutgiltiga klartecknet kom först i torsdags.
Lyssnade på ett av mina favoritprogram Spanarna i P1 igår där Jessika Gedin spanade om ”underbart är kortfattat” och nämnde bland annat IMDB:s plot keywords. Jag slängde iväg ett mail med tips om Four word film review. Någon halvtimme senare fick jag svar från både Ingvar Storm och Jessika Gedin. Den senare skrev:
Oh! Tack för tipset! Jag tror att jag har skaffat mig en ny favoritsida redan.
Mycket nöjd med att ha tillfört något. Det hör inte till vanligheterna att man får svar när man skriver till media.
Första datavetarkursen är avklarad sedan en dryg vecka tillbaka. Fixade 19,5 av 24 poäng på mattetentan och den nya mattekursen Envariabelanalys 1 känns än så länge inte särskilt svår. För varje vecka som går blir jag än mer övertygad om att jag gjort rätt utbildningsval till slut. Inte minst för att humorn bland datavetarna är precis i min smak. Skämt om vilket skal man kör på sin apelsin och hur många kärnor som finns i densamma går hem.
Kurslitteraturen i Envariabelanalys 1 består av en riktigt fet bok vid namn Calculus. Gjorde ett litet klipp genom att köpa förra upplagan för 200kr begagnad istället för ett nytt exemplar för 650 i bokhandeln.
Har lyckats ta mig tillbaka till Sport Ju-jutsun på IKSU och känner mig rejält ringrostig. Inte minst för att folket där väger minst 10kg mer än mig och har dessutom gedigen tävlingserfarenhet. För att råda bot på det senare har jag anmält mig till Dalafighten i Borlänge som går av stapeln nästa helg.
Silene poserar framför den av henne komponerade utsmyckningen
Alla festförberedelserna var, efter diverse missöden, klara några få minuter innan de första gästernas ankomst. Stort tack till Petter och Silene som på dryga två timmar hjälpte mig att fixa allt. Min nybeställda Expeditbokhylla stod färdig med 40 minuter till godo och jag klev ur duschen tio minuter före feststart. Man behöver inte vara tidigare än i tid.
Temat var uppklätt till tänderna, något som de flesta av de elva gästerna tog på största allvar. Själv klädde jag mig frack och fluga. Med tanke på min klädstil till vardags är fracken en av de få plagg jag kan klä upp mig i. Har man fina kläder ska de såklart användas. Trist att det sällan ges tillfälle till detta. Naturligtvis är jag inte sen att ge folk möjligheten.
Att programmera en Legorobot att göra saker utifrån vad dess sensorer känner av i sin omvärld är en långlivad klassiker på alla ingengörsprogram. Populariteten i övningen är lätt att förstå, för det är riktigt kul! När jag får barn ska jag skaffa programvaran åt dem att leka med.
Anton och Josefin chillar på balkongen under den synnerligen lyckade inflyttningsfesten. Notera de gula höstlöven i bakgrunden. Bloggpost med fler bilder och detaljer kring händelserna kommer imorgon.
Tredje veckan på rätt sida bäcken har passerat och vardagen blir allt mer framträdande. Har inte deltagit i särskilt många mottagningsaktiviteter, men jag bevittnade i alla fall det traditionella Dammplasket i mitten av veckan. Kvällen före hade det byggts en flotte för drabbningen på den lilla vattensamlingen. Passande nog döptes den till Anna. Man kan säga vad man vill om Basshunter, men han fångar om inte nördarnas musiksmak så åtminstone deras humor.
Flotten Anna med besättning röjer upp i dammen.
Tog även en bild på dragkampen som utspelade sig tvärs över dammen.
Under måndagen anmälde jag mig officiellt till kursen Finska C. Jag har som mål att klara den inom två år genom egenstudier kvällstid. Det är mycket textläsning och -analys. Luntan med papper jag fick ut var inte av denna värld. Trevligt dock att få kurslitteraturen direkt tilldelad sig från institutionen.
Tomas Bodström gästade UPF i torsdags, vilket jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag hade min första mattedugga precis innan och blev inte insläppt. Tydligen var sittplatserna i S213, den största hörsalen på universitetet, slut redan en halvtimme före föreläsningens början. Juristerna på universitetet hade ryckt man ur huse och var tidigt på plats. UPF tvingades neka folk tillträde för att inte äventyra folks säkerhet. Bra för föreningen, trist för oss som inte kom in. Gick iväg en stund och när jag återkom efter en halvtimme hade det lugnat ner sig lite och jag kunde slinka in i alla fall. Jag missade därför den första halvan, under vilken han enligt uppgift talade om övervakning och buggning, som var stora frågor under hans tid som justitieminister. När det väl var dags för frågestund blev det svårt att få en syl i vädret bland alla frågvisa jurister. Fick därför aldrig möjlighet att fråga om Tomas inställning till fildelningsutredningen. Besvikelse förstås, men jag fick i alla fall det typiska Bodströmleendet på bild.
Fredagens insparkssittning markerade slutet av mottagningen. Jag var inte där under sittningsdelen, men smet in under eftersläppet. Bland det första som hände var att en äldrekursare mest känd som Hyarion (hej!), men som jag aldrig träffat tidigare kom fram och pratade uppmuntrande om det han läst här på Nilsson har hund. Precis som man kan förvänta sig bland samling datavetare tilltalas folk med sina irc-nicks, vilket såklart också innebar att Hyarion hälsade mig som HarHund. Irc är för övrigt den bästa källan till bra information inför kommande sociala aktiviteter. En annan rolig sak med datavetenskapen är att våra lärare deltar i en del sociala aktiviteter. Både vår lektor/programansvarige och systemadministratören kunde ses dansa loss bland studenterna på Origos dansgolv i fredags.
Dammplasket är en gammal tradition under mottagningen/nollningen på Umeå universitet. Det går i i korthet ut på att leka lekar kring dammen på campus och blöta ner sig i varierande grad. Här har ett rep spänts över dammen och dragkamp pågår.
Fick ett samtal från min mor i lördags mitt under middagen med Petter och Silene. I vanlig ordning pratade jag finska under samtalet. Petter (som hört sådana samtal tidigare) konstaterade efteråt att hela min person förändras under tiden jag pratar. Att tonläget sjunker med en oktav när jag pratar finska har jag vetat länge, men att hela min mentalitet skulle ändras har jag inte tänkt på tidigare. Petter kallade fenomenet The Finland override. Jag kan tydligen inte att prata finska utan att samtidigt bli finnen inom mig. Tvingar språkväxlingen fram en förändring i personligheten?
Samtalet bytte riktning, men jag fortsatte fundera kring det inträffade. Kom fram till en viktig insikt som jag diskuterade under dagens lunch med Petter. Jag drog mig till minnes Jens och hans mamma Lenas besök här för en dryg vecka sedan. De pratar finska sinsemellan precis som jag gör med min mamma. Däremot har jag och Jens alltid pratat svenska tillsammans och jag konverserar med Lena ytterst sporadiskt (och då på finska). När jag hade dem båda på besök blev det plötsligt svårt att växla språk. Det gick inte alls lika obehindrat som när mamma ringer eller när familjen samlats vid middagsbordet hemma i Kiruna. Situationen känns onaturlig när jag pratar finska i närheten av folk jag vanligen konverserar med på svenska, men som förstår finska. I sådana tillfällen stör jag mig på hur mycket mitt finska språk försämras. Kanske beror det på att jag vid dessa tillfällen omedvetet tänker ut vad jag vill säga på svenska och översätter det, istället för att gå genvägen via the Finland override. Jag blir en ummikko (enspråkig, svensk. Här har du ordet du undrade om det fanns, Petter).
Det kanske läskigaste i sammanhanget är att jag efter viss eftertanke kan minnas de gånger jag fått svårt att prata bra svenska. Det händer i rakt motsatta situationer. Om jag mitt under ett samtal med någon jag alltid pratar finska med behöver säga något på svenska kan uttalet bli riktigt hemskt. Om situationen är bekant kan jag hantera den, men om en finne mitt under ett samtal skulle be mig översätta en fras till svenska skulle det förmodligen bli riktigt uselt. Förutsatt att jag inte är van att prata svenska till den som frågade, vill säga.
Slutsatsen blir att med ett språk följer en mentalitet och särskilda tankebanor, som är väldigt svåra att bryta sig loss ifrån utan att samtidigt försämra/förändra språket.
Silenes hår såg så tufft ut när hon lutade sig baklänges ut från sängen att vi beslutade oss för att medelst smink och ljussättning mana fram en eldelementar.
På väg på fest tillsammans med Petter och Silene, som fixade sminket och tog bilden. Hade egentligen inte tänkt följa med på grund av en seglivad förkylning. Det blev utgång trots detta och en mycket trevlig kväll på Club Subjekt på Norrlandsoperan.
Jag är ingen expertbotaniker, men enligt Silene är det extremt ovanligt att man ser syrenen blomma så här sent. Växten i fråga växer alldeles brevid min balkong. Jag skulle vilja ha ett makroobjektiv för sådana här bilder.
Den som vet att örnen egentligen är en falk och vilken operation som skulle inledas har förmodligen lika ohälsosamt bra koll på vissa svenska kassaskåpsrelaterade åttiotalsfilmers repliker som jag har. Oavsett om ni förstår eller inte så kan jag glatt meddela att En annan spelgrupp nu har återuppstått i den konstellation den hade åren 2002-2004. John var den sista saknade byggstenen och han flyttade till Umeå idag. Med tanke på vad jag har hört om den mannens intrigskapande aktiviteter i somras har jag stora förhoppningar om ett gäng särdeles fantastiska rollspelssessioner framöver.
Här ska det bli äventyr
kom följ med du
Hela gänget samlas här igen
dom är här nu
Stylusorkestern. Eller fem män som spelar Nintendo DS.
Humanisthusets korridorer fylldes idag av de ljuva tonerna från ett gäng Nintendo DS med Stylusorkestern bakom knapparna. Tydligen finns något japanskt musiklir där man kan spela musik tillsammans. Verkar likna Guitar Hero en aning. Dessa fem killar kopplar ihop sina små spelmaskiner, drar kablar till högtalare, ställer mikrofoner framför högtalarna och kopplar allt via förstärkare till större ljudelement. Resultatet blir Mario- och Zeldamedleyn kombinerat med Smoke on the water. Riktigt kul, men inte fullt lika fantastiskt som Power play.
Konserten var en del av en stor välkomment-till-universitetet-dag där det först minglades och togs gratisprylar på Universum under förmiddagen för att på eftermiddagen göra detsamma på humanisthuset. Passade på att:
Hämta programblad till filmfestivalen
Anmäla mig till Finska C (på sisådär 1/8-fart) genom ett samtal med lektor Tuija (som var glad att se mig igen)
I tanken få 53p för kombinationen SOND – DJUP i Alfapet, när spelaren istället valde FRÖ – RÖ för betydligt mindre poäng
Lösa medlemskap i UPF och mingla lite med styrelsen
Återse tre gamla vänner från Kiruna, oberoende av varandra (dnm, Anna F och Mäki Mäki)
Nollningsveckan inleddes med en pokerturnering modell lite större. Tre bord med totalt 27 deltagare och ett finalbord för de 7 bästa. Spelade riktigt aggressivt i kvalbordet och tvingade bort fyra av fem utslagna spelare ensam. All in mot mig funkade inte. Vi tre kvarvarande gick till finalbordet, där det aldrig delades ut några bra händer. Pocket-par i sjuor tog hem två stora potterna under partiet och ett par i fyror vann heads up. Själv slutade jag fyra när jag inte lyckades dra färg på varken turn eller river i (suited på hand, två i samma färg i flopen). Poker är ett kul spel när det inte spelas på för stort allvar.
Kvalbordet där jag satt som ensam nolla mot sju phösare.
I övrigt så har jag blivit nominerad till att bli webmaster för UPF igen, ett uppdrag jag ser fram emot. Designen behöver inte åtgärdas i någon större utsträckning och det enda tekniska som behövs är en wordpressinstallation med lite småförändringar här och där. Jag kan ju inte gärna låta min gamla stressbyggda sida från 2004 ligga kvar, nu när jag kan göra så mycket bättre saker. Tomas Bodström är visst inbjuden nästa vecka. Ska gå dit och fråga ut honom om fildelningsutredningen som överlämnades till justitieministern igår. Det var ju trots allt han som beställde den.
På fredagen gick jag alltså ut på Origo och hade trevligt. Någonstans kring Heaven is a place on earth bestämde sig dock min näsa för uppror. Ställde mig i ett hörn och kämpade emot den värsta nysattack jag haft på länge. Strax därefter kände jag halsont och heshet. Efter visst övervägande gick jag ändå hem. Såhär dagen efter är det inte mycket bättre, även om jag numera kan prata i normal samtalston. Förhoppningsvis fixar det sig inför nästa veckas ju-jutsupremiär.
Ungefär tolv timmar tidigare berömde en av mina kursare (vi kallar honom L tills vidare) öppet min klädsel. Jag har vandrat omkring hela veckan iklädd kostymbyxor, skjorta, väst, slips, rock och cylinderhatt. L frågade faktiskt, nu när jag tänker efter, redan i tisdags var jag hittat hatten. Nu var det alltså dags igen och jag tipsade om bra second hand-butiker. Tydligen vill L gärna klä sig i kostym, men samtidigt också delta i de nollningsaktiviteter där oöm klädsel passar bättre. Jag har stora förhoppningar om att vi inom några veckor kan bilda en falang av icke overallbärande datavetare. Visa lite stil mitt i jeans- och hoodiemassan.
Även hemmavid märks att terminen har börjat. Slagborrmaskinerna har som vanligt sin häckningstid under den tidiga hösten. Jag trodde ett tag att väggarna var väl ljudisolerade. Nu förstår jag att alla mina grannar uppenbarligen varit bortresta hela sommaren. Ändock är ljudnivån låg, om man jämför med många andra lägenheter jag varit i.
Har köpt en liten serverlåda för att ha någonstans att spara min allt större samling foton (37gb i dagsläget) och samtidigt kunna ha lite musik och film sparat. Den lilla skönheten är en strömsnål (10W att jämföra med en stationär dator som drar åtminstone 100-200W) liten sak med många praktiska finesser. Nörd mode: streaming media server, bittorrent-klient, internt debian att ssh:a till, imap-server, LAMP och ftp för att nämna några. På sikt kommer jag nog låta den upprätthålla harhund.nu|com. Ser fram emot att ha fullständig kontroll över alla inställningsmöjligheter.
Uppdatering: Lägger till en bild.
Min ljusblå serverburks transformatordosa levererades i en låda märkt Batterieliminator. Tyckte jag var kul.
En sammanfattning av veckan som gått följer. I förra inlägget raljerade jag över nollningstraditionerna och jag blev väl lite mer positivt inställd till dessa ju längre veckan led. Trots detta har jag varit ganska inaktiv deltagare i festligheter och andra aktiviteter. Det har varit mycket diskussioner kring overaller under veckan. Eftersom det program jag läser är nystartat (i sin nuvarande Bolongaprocessanpassade form, ni vet) så har vi möjlighet att välja färger, traditioner, tillhörigheter och symboler själva. Hör vi mer ihop med civilingengörerna i teknisk datavetenskap eller med ämnesstudenterna i fysik/matematik? Hur som helst känns det som ett gyllene tillfälle att skapa något nytt och spännande istället för traditionstyngt och studentikost. Om det nu finns ett intresse för en sådan förändring, vill säga.
Overallprovning
Första veckan vigdes som ni kanske vet åt repetition av gymnasiematten. Med tanke på att jag läst kurserna C-E under året som gick antog jag kunde glida igenom relativt lätt. Så var också fallet. Det är dock skrämmande att se hur snabbt man glömmer enkla algebraiska knep och regler när man inte använder dem. Bra att en stor del av min kommande utbildning kommer hålla de kunskaperna aktiva. Klarade förresten introduktionsveckans eftertest med 11/13 rätt. Det här ska nog gå bra även i fortsättningen.
Mot slutet av veckan var det dags att introduceras till vårt rätta element – datasalarna. Jag minns med viss fasa Universitetsbibliotekets datorlabb dit samhällsvetarstudenterna var hänvisade för utskrifter och grupparbeten. Trångt, dålig luft, gamla datorer och källarlokal med skyddsrumskänsla. Kanske är det upprustat vid det här laget. Det är i alla fall långt ifrån de trevliga lokaler vi har tillgång till nu. Bara att välja mellan Windows, Linux, Unix eller MacOS. Ljusa och fräscha lokaler med snabb utrustning.
Två intressanta saker i sammanhanget:
Programmet är på nybörjarnivå, vilket innebär att man teoretiskt sett kan läsa det utan någon som helst datorvana. Jag frågar mig dock vem som skulle få för sig att studera ämnet utan att ha intresset och åtminstone en del grundkunskaper.
Alla linux/unixburkar i datasalarna går att nå hemifrån via nätet. Smidigt att kunna föra över dokument eller låta skolans datorer utföra beräkningar som tar lång tid på hemmadatorn.
Olle har inte längre någon uppkoppling hemma, så han bad om att få låna datorn för att checka sin Facebook. Klockan är ungefär ett på natten och vi har precis avslutat en tretimmars bastusession.
Den senare halvan av veckan har ägnats åt att Olles stundande stockholmsflytt. En öl på Corona i onsdags för att fira hans sista tenta. Bastu långt in på natten på torsdag och slutligen utflyttningsfest på fredag. Mina axelklaffar drog återigen på sig en hel del uppmärksamhet.
Ungefär hälften av utflyttningsfestens deltagare samlade i Olles kök. Jimmy tog bilden.
Fler bilder:
Värt att nämna är att jag istället för att hänga med den festens klientel ut sökte jag upp mina teknologvänner på kårhuset Origo. I kön kom jag i samtal med en av de handledare vi haft under mattekurserna i veckan. Hon frågade mig hur det kändes så här efter första veckan. Jag svarade att jag trivdes, ty här kan man dra nördskämt och folk skrattar. Det var tydligen även hennes upplevelse då hon började. En intressant diskussion med sköna referenser följde och väntan var inte längre ett problem.
Tiden går aldrig så långsamt som när microvågsugnen är på.
Här är ett stycke vänskapshistoria. Jag och Olle lärde känna varandra bättre via vårt engagemang i Utrikespolitiska föreningen (UPF), där jag var webmaster och han ordförande under 2003. Jag designade den nya logotypen som bland annat trycktes på dessa muggar. Olle insisterade på att jag skulle ta denna bild.
Diskussionen i förgrunden ramar in diton i bakgrunden. Yvigt kroppspråk hos samtliga deltagare. Kanske inte fotografiskt perfekt med tanke på att jag råkade klippa bort den högra killens övre ansiktshalva. Jag hade bråttom att trycka av medan alla händer var i luften och jag har svårt att se hela motivet genom sökaren när jag har glasögonen på. Men jag tycker ändå den fungerar. Det händer mycket. Notera till exempel att Sara sticker fram huvudet.
Datavetarna har såklart hängt upp sin största flagga på MIT-husets fasad för att visa vilka som är bäst, eller nåt.
Så har allvaret (nåja) börjat. Listar några av dagens händelser.
Roliga händelser:
Vår matematikdoktorand upplyser oss om att det stundande diagnostiska provet inte är betygsgrundande. MIT-huset svarar direkt med en signal som låter misstänkt likt en ”fel svar”-signal i någon tv-frågesport.
Vi får veta att vi ska ha en föreläsning i datavetenskap kl 15, trots att de kurserna börjar på måndag och denna föreläsning saknas på de scheman vi fått tidigare. Som van högskolestudent börjar man ana ugglor som får kläder. Rätt roligt att höra sina kurskamrater godtroget diskutera vad ”föreläsningen” kommer innebära.
En av mina ”phösare” Henrik frågar öppet ”har du hund?” när jag presenterat mig för gruppen. Min mailadress väckte tydligen lite nyfikenhet. Kul att ni hittade hit. Hej!
Lunch med en viss Björn som visar sig ha ungefär samma inställning till aktiviteterna som jag. Blev dessutom anklagad för att vara fejknolla. Bah! Bara för att man är propert klädd och sticker ut lite bland alla hoodies.
Både phösare och kurskamrater verkar vara trevliga prickar i största allmänhet. Om de förstnämnda bara kunde släppa lite på de fåniga traditionerna skulle allt vara bra.
Den sista punkten har inte så mycket med datavetenskapen att göra. Olle är på väg till Stockholm för att söka lyckan nu när han tar sin Pol Mag-examen. Bara en statistiktenta kvar. Roligt då att höra en annan gammal Polmagare analysera hans möjligheter i statistiska termer. Enkel linjär regression, statistiska väntevärden och så vidare.
Mindre roliga händelser:
Ösregn på vägen hem. Sjöblöt två gånger om när det hela upprepade sig på väg hem från nollegruppens första samkväm. Har haft lite förkylningskänningar förra veckan och de lär med all säkerhet bli värre nu.
Teknologernas studentikosa nollningstraditioner. Mycket manligt ryggdunkande, brölanden, overaller, pilotglasögon och överdådiga skrikande hälsningsfraser. Plus en del snapsvisesexism.
Ont om folk som vågar sticka ut med en egen stil annorlunda beteende. Folk kanske är lite blyga så här i början.
”Föreläsningen” var förutsägbar. Precis som vanligt i sådana här sammanhang hålls en föreläsning på alldeles för hög nivå för att lura oss lite, bara för att sedan avbrytas av inklampande phösare i overaller. Samma sak hände på Pol Mag. När ska någon komma med något originellt?
En general pekar med hela handen och bestämmer. För det är ju sånt generaler gör bäst?
Dagens DN upplyser oss om att tidningen Bamse undantagits från konflikten mellan Journalistförbundet och Egmont. Förutsatt att de i artikeln menar ”Nina får ett nytt jobb” (som jag skrev om för drygt ett år sedan) som publicerades i nr 2/2006 så tar de dock fel på fakta. Det är inte Bamses fru Brummelisa som startar tidningen utan Nina Kanin, fru till Lille Skutt. Däremot har Brummelisa vid upprepade tillfällen ställt sig i vägen för Krösus planer när Bamse själv inte varit tillgänglig. Hon har bland annat startat bojkotter mot Krösus butiker när denne provsprängt kärnvapen (!) och räddat den kidnappade sonen Brum från sorkarna.
Jag skulle dock hävda att den troliga anledningen till att Bamse undantagits är det chefredaktören Lisbeth Wremby säger i DN-artikeln, nämligen att Bamsetidningen inte har några annonser.
Jimmy och Emma trängs med mig och Ida i den lilla lekstugan i lekparken vid Nydalasjön. Hade säkert gått att tränga in en femte person med lite god vilja.
Tar en promenad på perrongen i Boden under väntan på fortsatt färd till Luleå. Härligt med lite slitna attiraljer på stationer. Inte fullt lika trevligt att åka i lika slitna tågvagnar.
På väg hem från ytterligare en spelkväll märker jag hur häftiga skyarna ser ut och hur tuffa de skulle vara att fotografera från Luossatoppen. Tar med mig David upp och möts av dimma, vilket kanske är ännu bättre än röda skyar. Notera det inkommande tåget i bakgrunden och hur infarten till snowboardparken tycks vara ett stup.
På spontan visit hemma i Kiruna för att spela spel med SODA-folket innan allvaret börjar. Under en paus i ett parti Axis & Allies fångade jag detta i nordväst.
Efter gårdagens maskeringstejpande, skyddsinplastande och igenspacklande av gamla borrhål var det idag dags för målning av alkoven. Ända sedan jag flyttade in har jag ondgjort mig på den fula gröna färgen som alkoven utrustats med. Bäst att måla den innan det blir för mycket möbler i lägenheten. Den nya färgen är mörkgrå men ser lite blå- eller grönaktig ut beroende på omgivningens ljus. Med en täckande gardin för alkoven blir det nog mörkt och mysigt där inne.
Före:
Efter:
Om några dagar kan jag äntligen börja sätta upp hyllor och tavlor på väggarna. Yeay!
Är för övrigt lite sugen på att måla något sorts motiv på den högra kanten, precis innan det grå går över till den vita tapeten. Men det blir nog inte bostaden så nöjda med. Kan ju visserligen målas över när jag flyttar ut, men det kanske är för mycket jobb för liten nytta.
Som jag skrev tidigare är det stora investeringar på gång i mitt hem. I torsdags köpte jag nya balkongmöbler på Jysks rea. Nio hundra för två sköna och vädertåliga stolar och ett glasbord kändes som ett bra köp. Tack till Emil som ställde upp med transport och ihopsättning (eller samlande som det står på förpackningen). Dessutom passade glasschacket väldigt bra till. Lite orolig för att pjäserna ska falla ner från bordet och gå sönder om det blåser för hårt.
Köpte också en 22″ datorskärm häromdagen. Tyvärr har jag ännu inte lyckats få den att fungera i rätt upplösning i Linux. Detta är det första riktigt krångliga problem jag stött på under mina två år som Ubuntuanvändare. Det löser sig nog om jag bara lär mig göra manuella inställningar. Tanken är att den ska användas för tre saker:
Skärm med bättre upplösning är bra när man redigerar bilder eller gör annat som kräver mycket ”skrivbordsyta”. Min lilla tolvtummare ger inte tillräckligt mycket utrymme för både bild och verktygsfönster. Följden blir att man måste redigera bilderna kraftigt utzoomade, vilket gör det svårt att rätta till detaljer.
Skärm till Wii eller något annat tv-spel.
Större skärm för film utifall man är lite fler deltagare. För mig ensam fungerar den lilla skärmen utmärkt, eftersom jag kan ha den såpass nära.
En vanlig tv är inte ett alternativ, trots att jag skulle få mer skärmyta per spenderad krona. Det första användningsområdet är otänkbart på en vanlig tv, medan de andra två säkert skulle fungera bättre. En skärm som inte klarar av alla tre sakerna är inte värd investeringen.
Testar det automatiska sportfotoläget på kameran och fångar en sekvens på fyra bilder. Tidsskillnaden mellan den första och den sista bilden är lite drygt en sekund. Klicka på bilden här nedan för att se den i sin helhet.
Det spelas beachvolley i Umeå centrum den här veckan. Visste ingenting om det i förväg men stannade och tittade när jag ändå hade ärenden på stan. Denna kvalmatch till herrarnas semifinaler var betydligt mindre spännande än det damkval som följde. Damerna spelade mycket jämnare och med längre bollar.
Fick ett efterlängtat brev från Universitetet idag. Det innehöll de vanliga välkomstfraserna, kartan över staden och diverse små informationsbroschyrer. Som erfaren umeåstudent var det fattigt på nyheter, men ändå rätt intressant att läsa igenom. Nollning har visst fått byta namn till Mottagning och visst låter det lite trevligare. De studentikosa inslagen verkar precis som förväntat ta större plats här på andra sidan dammen. Guide till overallfärger, festerier och frackar medföljer. Allt förpackat i göteborgska ordvitsar (något som jag förvisso uppskattar).
Särskilt intressant var dock brevet från faddrarna till vilket det fanns bifogat en enkät bestående av härligt nördiga frågor. Troligtvis är den till för att dela in oss nykomlingar i lagom dynamiska grupper. Ägnade eftermiddagen åt att fylla i mina svar, sittandes på balkongen i sommarvärmen. Ett urval av frågor och svar:
Dina tre bästa egenskaper:
ärlig, bra minne, kreativnördig beslutsam!
Hur lyder ditt måtto här i livet?
Den här gången ska Hypatia försvaras!
Hur långt är ett ljusblått snöre?
Dubbla avståndet från mitten till ena änden
Vad är 110*111 och vafan e de för svar?
101010 aka 42, svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Det finns bara 10 sorters människor, de som kan räkna binärt och de som inte kan det.
Vilken är din favoritfärg? (svaret är ljusblå)
#C7D3DF är jävligt snyggt
Två saker förvånade mig.
Varför gör inte datavetare en webbenkät istället?
Varför använder datavetare WordArt på ett onödigt försättsblad till en enkät?
På väg till Carlshem får jag syn på den här stora larven mitt på cykelvägen. Någon som vet vilken sorts larv det är? Lite äckligt, men samtidigt så fascinerande.
Idag gick jag runt i Umeås möbelbutiker (eller åtminstone två av dem) och letade soffgrupp. Eftersom jag bara nästan ville ha den soffa jag hittade på Ikea för en månad sedan kunde det vara värt ett försök. Ikea må vara biligast, men en riktigt skön soffa kan vara värd att betala lite extra för. Hade i förhand spanat in Today, som visade sig vara en tusenlapp billigare i butiken. Något sorts kampanjpris på utvald klädsel. Det där nackstödet är fantastiskt bekvämt. Tyvärr är soffan något för kort för att sova i, vilket gör den opraktisk. En så stor möbel som inte kan användas som extra säng är inte helt optimalt. Dessutom lutar sitsen bakåt så även korta människor som försöker sova gott i den lär misslyckas.
Istället lär det bli en Monza. Betydligt dyrare men viktiga 20cm längre. Priset stiger med ytterligare en tusenlapp med mitt svarta tygval och 700 till för ett nackstöd. Totalt ca 9500, men så får jag ju också en mycket bekväm sittplats. Att uppgradera en tänkt möbel med en extra funktion (i det här fallet sovplats) är nog vettigare än att ha två separata möbler. Ska tillbaka till butiken imorgon och beställa rasket. Är ännu inte helt övertygad om att det är värt att betala nästan 10000 för en soffa, men det är det troligen.
Som om det inte vore nog behöver jag lägga ut fler tusenlappar på en bokhylla, balkongmöbler och någon form av skrivbord med tillhörande stol. Det är inte billigt att utrusta ett hem.
Min gamla vapendragare från Kirunaeran, Emil, dök upp på morgonkvisten och följde sedan med som smakråd på möbelodyssén. Efter avslutad cykeltur fick jag möjligheten att spana in Emils ”Ferrari” – den sportigaste Fiat jag någonsin sett.
Igår kom min beställning av plastfickor särskilt anpassade för seriesamlare. Trehundra polypropylenfickor ska skydda mina tidningar mot slitage. För några veckor sedan lade jag ut alla tidningarna på golvet. Mest för att få en bild av samlingens fysiska omfattning, men också för att räkna hur många de är (256 st) inför plastfickebeställningen. Dessa tidningar täcker tillsammans upp hela golvet i mitt vardagsrum.
Hela samlingen från #1/1980 (överst till vänster) till #13/2000 (nere till höger)
Nu när slitageproblemet är löst för överskådlig framtid gäller det att hitta en vettig förvaringslösning. Jag vill kunna plocka fram en specifik tidning utan att gräva igenom högar. Har funderat på en grund papplåda för varje årgång, men inte hittat någon i lämplig storlek. Alternativt ett arkivskåp. Någon som har ett bra förslag?
REKORD-
BILLIGA
CAROLA
talar ut om
RUNAR
FÖR BARA
EN KRONA
Konstnärskollektivet Guilty Guilty har i sin bok Aftonbladet ljuger och Expressen fantiserar (pocket på kartago eller torrent på piratbukten) klippt och klistrat i verkliga löpsedlar och skapat dessa och hundratals andra löp. Strålande humor. Gillar man sådant kan man med fördel spela kortspelet Scoop! som går ut på ungefär detsamma, fast med mindre klister inblandat.
Apropå kortspel har jag ägnat i princip all vaken tid sedan i måndags till att spela Magic the Gathering. Min granne tillika kortspelande vän David kom på besök ända från Kiruna för att tappa land för mana och kasta instants. I väldigt stor omfattning dessutom. Bra initiativ David. Thank you come again!
Nattliga moln över Nydalasjön. Orkade inte gräva fram stativet, så det fick bli kornigheten från ISO-värde 3200 istället. Syns inte så tydligt på denna förminskade bild dock.
Alla bra band samlade på en kväll, den med billigast inträde. En ny beachvolleyplan och utlovat kanonväder. Inte mycket att fundera över. Jag tog således bussen till Piteå och PDOL i onsdags. Planen var att återvända under fredagen, eftersom det ändå inte skulle hända något av större intresse under helgen.
Trots att mitt bollsinne är riktigt uselt tycker jag om de flesta bollsporter. Beachvolley hör till dem jag gillar. Det kändes väldigt proffsigt att spela på en plan med de korrekta måtten, nät i rätt höjd (till skillnad från planen på Ripan i Kiruna) och en gassande sol (i motsats till myggmoln). Till på köpet riktigt varm sand. Tog mig åt sidan för att fota lite och insåg snart att sportfotografer måste ha riktigt bra reflexer. Blev åtminstone en bra bild av spektaklet.
Under kvällen blev jag anlitad som chaufför till dagen efter. Min kusin hade ärende till Boden och det var nog säkrast att jag körde. Vi passade på att hälsa på vår gemensamma kusin i samma stad när vi ändå var där. Den treårige kusinsonen Oliver visade sig ha en enorm fascination för Lordi. Han knöt näven, sträckte ut pekfingret och lyckades med den andra handen böja upp lillfingret. När hårdrockarhanden var förberedd fick han fram ”Hard rock…”, men lillfingret sökte sig tillbaka till handflatan innan det tredje ordet. Han böjde tålmodigt upp fingret igen och sa ”Hard rock…”, men även denna gång var lillfingret inte med på noterna. Tredje gången lyckades han få till hela ”Hard rock halleluja” utan att bli avbruten av inperfektion. Skönt att se perfektionismen föras vidare till nästa generation.
Dansade som mest till Covox, men största leendet kom av följande: en totalt okänd kille erbjöd mig cigg under Machinae Supremacys konsert för att jag hade så snygg skjorta (den med axelklaffarna). Jag tackade nej, men blev hög av komplimangen.
Hade stora förväntningar inför min första liveupplevelse av Machinae Supremacy (med deras eget material). Det skulle tyvärr visa sig vara en besvikelse. Mest på grund av att ljudteknikern verkade ha gått hem för kvällen strax innan. Varken sång eller SID-slingor hördes under dånet av trummor och bas. Det var nog egentligen bara under Attack music som ljudet var till belåtenhet.
För övrigt så är basisten Johan ”Poe” Palovaara (till vänster) väldigt lik David Gahan.
Covox spelar live på Piteå dansar och ler på en betydligt större scen än förra gången. Nu har han med sig mängder av nytt låtmaterial och en mer aktiv scenshow. Att hoppa runt och spela gameboy på scen är tufft. Det borde fler musiker testa.
Kusinsonen Oliver. Han knöt näven, sträckte ut pekfingret och lyckades med den andra handen böja upp lillfingret. När hårdrockarhanden var förberedd fick han fram ”Hard rock…”, men lillfingret sökte sig tillbaka till handflatan innan det tredje ordet. Han böjde tålmodigt upp fingret igen och sa ”Hard rock…”, men även denna gång var lillfingret inte med på noterna. Tredje gången lyckades han få till hela ”Hard rock halleluja” utan att bli avbruten av inperfektion. Skönt att se perfektionismen föras vidare till nästa generation.
Vid huset på Mjoön utanför Piteå har min farbror och mina kusiner anlagt en beachvolleyplan med korrekta mått och fantastiskt skön sand. Planen invigdes helgen före med en stor turnering kallad Mjoö-OS. En av anledningarna till att jag besökte Piteå denna gång var att själv få uppleva härligheten.
Idag sommarpratar Martin Kellerman. Precis som han lovade i trailern spelar han ingen blockflöjtsmusik i sitt program. Att han ratar just blockflöjten är helt obegripligt om man inte har läst följande seriestripp, men har man det blir uttalandet genast mycket roligare.
Uppdatering: Lite ironiskt att han i serien ondgör sig på återkommande teman i Sommar och sedan själv fläker ut sin egen barndom. Som om det vore originellt.
Ett försvunnet filmklipp är nu återfunnet. Såg det första gången 2003, men har inte lyckats återfinna det på senare tid, inte ens på Youtube. Men nu, för bara en månad sen kom det upp på Youtube tack vare hjälten ninjadixon. Visst har du också funderat på hur många gånger de säger monster i den mest klassiska av alla klassiska animeserier Starzinger?
Tills vidare pekar också harhund.com dit, men kommer så småningom ersättas av en portalsida för både fotobloggen och den vanliga. Notera att jag bytt toppdomän till .com. Även bloggen kommer flytta till .com så småningom. Nu-domänen kommer finnas kvar minst två år till, men längre än så vet jag inte.
Som ett par gånger tidigare förverkligar jag en designdröm jag haft länge. Just denna sedan årsskiftet 2003-04. Redan då ville jag skapa en sida där fotot fick ta stor plats utan att störas av menyer, förklaringar och kommentarer. Då visste jag inte hur det skulle lösas tekniskt, men jag gjorde en layoutskiss:
Efter några dagars redigering börjar fotobloggen se ut och bete sig jag vill ha den. Några smådetaljer här och där ska fixas och nytt innehåll ska in. Det gamla materialet får successivt träda tillbaka, men det kommer ta lite tid. Alla bilder ska redigeras om (man skulle nog säga remastras på skivbolagsspråk) och vissa, de lite mer triviala, kommer placeras här i bloggen i något mindre format.
Jag har på senare tid varit skeptisk till att publicera ”fula” bilder fotobloggen, även om de visar något som kan vara intressant för er läsare. Dessa bilder kommer ni se här i bloggen i fortsättningen. Resultatet blir nog fler publicerade bilder, då jag inte behöver känna mig lika restriktiv i fortsättningen.
Visserligen skaffade jag mig ett flickrkonto häromdagen, men innan jag hunnit börja använda det hittade jag en vettigare lösning på mina fotobloggproblem. En tidigare förkastad plugin kom tillbaka i rampljuset. Det visade sig att Yet Another PhotoBlog med tillhörande temat Grain var mer anpassningsvänliga än vad jag tidigare trott. RTFM.
Det innebär tyvärr att jag får överge några av de tuffa funktioner bloggen har, men de får komma in vid ett senare tillfälle. Temat Grain har nämligen inte stöd för dem i grundutförandet, så jag får koda in stödet manuellt.
Istället får jag ett tema som är lättare att anpassa till det jag vill ha. Framför allt är det lättare att lägga in effekter från moo.fx. För någon timme sedan lyckades jag få det att fungera, vilket ledde till spontana glädjehopp omkring lägenheten. MOO!
Hämtade ett paket från Bussgods idag. Mina föräldrar skickade en kompletterande flyttkartong med sådant som glömts i det ordinarie flyttlasset. Väntan på hemresa blev lång på grund av ULTRAs (fantastiskt bra namn som för tankarna till Ultramarines) sommartidtabeller. Men vad gör det när man får åka med Reggaechauffören?
Styrd av min lathet letade jag runt efter färdiga fotoblogglösningar. Till en början verkade avskalade pixelpost väldigt lovande. Inbyggt stöd för Akismet, markdown, EXIF och annat skoj. En enkel installation senare började besvikelserna. Exif-stödet var lite lagom bra. Det lyckades inte placera ett testfoto rätt kronologiskt utan att med våld skriva in datumet manuellt. Dessutom saknades ett vettigt adressomskrivningsssytem helt. Alltså blev adressraden snabbt fylld av jobbiga id-nummer och långa datumsträngar. Fult som stryk.
Istället har jag börjat se över möjligheterna att använda mig av Flickr. Även om det smärtar att behöva använda en tjänst från Yahoo!, ett företag som känns mer nittiotal än mörker, regn och krig (och tunnelbana, trots att den är så tidlös). Som om det inte vore nog har äger de dessutom en av världshistoriens fulaste logotyper och företagsnamn. En dag måste jag också krypa till korset.
Flickr verkar nämligen ha ett brett stöd bland mängder av pluginkreatörer. Så det kan vara värt att testa i alla fall. Wordpress ♥ flickr, uppenbarligen.
Den förra versionen av Nilsson har hund hängde med i nära två år. Tidigare brukade versionerna avlösa varandra ungefär en gång i halvåret. Oavsett hur det varit eller blir i fortsättningen har jag samlat på mig en del önskemål från er besökare. Givetvis hörsammar jag detta och kan nu ger er det ni önskat. Här är några av nyheterna:
Stöd för RSS. Thunderbird är min huvudsakliga webbläsare numera. Konstigt att jag inte förstod hur bra det var tidigare. Varsågod MrJim.
Liten list som visar var i navigationen man är. Jag vill minnas att /j efterfrågade detta en gång i tiden.
Sökfuntion. Som en bonus uppdateras sökresultatet utan att man behöver ladda om sidan.
Skriv kommentarer utan att ladda om sidan.
Redigera dina egna kommentarer upp till en halvtimme från det att de skrevs, istället för som förut bara för inloggade.
Senaste kommentarer och inlägg utan inloggning. Det efterfrågade många, bland andra Bleh och p.
Mer avancerat spamfilter, som inte längre nekar länkar helt.
Mitt kusinbarn Adrian hoppar studsmatta på bakgården tillsammans med sina kusiner. Sådana här blå studsmattor finns verkligen på enorma mängder villatomter i vårt land. I Fredrik Lindströms Världens modernaste land diskuterades frågan och man kom fram till att det kanske borde bildas studsmattepooler för att alla skulle slippa köpa var sin.
Lisa anlitar mig att ta lite bilder för kyrkans konsertaffischer. Den här bilden är den allra sista som togs innan kamerabatteriet gav upp. Hade alltså ingen möjlighet att kontrollera om den blev bra eller inte. Tur att den blev bra.
Besöker ishotellets sommarutställning för första gången. Vi kyrkoguider ingick ett samarbete med ishotellet, för att kunna besvara turisters frågor bättre. Vi visade varandra våra respektive attraktioner, utbytte öppettider och liknade. Tydligen finns den här älgen med varje år, som enda återkommande detalj. I brist av saker att jämföra med kan jag intyga att älgen är i naturlig storlek huggen ur ett enda isblock.
Lordi spelar på Kirunafestivalen och en del finska flaggor vajar i det i Kirunamått mätt enorma publikhavet. Själv stod jag långt från scen beväpnad med teleobjektivet. Min skylt med texten kaikki puhuvat suomea (alla talar finska) fick tyvärr inte Mr. Lordi att använda sitt modersmål i något mellansnack. Däremot fick den svenska kvinnan brevid mig för sig att jag var finne och började prata engelska med mig. Hon såg rätt generad ut när hon förstod att jag kunde svenska också.
Kirunafestivalen börjar och jag stressar från jobbet för att hinna höra Lars Ante Kuhmunens popjojk. Någon kanske såg dokumentären En jävla jojk som handlar om honom.
Sameradion intervjuar en australiensisk turist som jag haft ett längre samtal med. Därefter är det min tur att bli intervjuad. Frågorna rör varför folk vill se i Kirunatrakten och vad jag tycker om sommaren. Jag berättar att jag tror det underliga ljuset, klimatet och ishotellet lockar folk hit. Vet inte om jag sa det i radio, men det är också vanligt att man stannar några dagar i Kiruna på väg till Lofoten eller Nordkap. Kirunasommaren är bra, för den är varken för kall eller för varm. Har lyckats glömma bort när programmet (vad det nu hette) skulle sändas.
Budoklubben Tomoes ordförande Elisabeth gifter sig med en av mina före detta ju-jutsutränare Jerry. Trevligt att få bevittna deras bröllop på arbetstid. Särskilt eftersom jag inte känt till det stundande bröllopet om det inte vore för jobbet.
Anna döper Kristin i faderns punkt sonens punkt den helige andes namn snedstreck amen. Kristin var den enda av konfirmanderna som ännu inte var döpt, varpå man alltså höll en dopgudstjänst nere vid älven. Väldigt vackert. Bilden blev riktigt bra och skulle nog kunna publiceras i vilken kristet religiös skrift som helst. Kanske borde försöka sälja den.
Faktafel i bilden: Under en dopgudstjänst brukar prästen egentligen bära den vita stolan, men eftersom det pågick ett bröllop i kyrkan samtidigt fick Anna använda den gröna istället. Växande tro (grön) istället för glädje och fest (vit) med andra ord.
Sista lägerdagen för konfirmanderna, som här tar ut svängarna genom att sätta sig på församlingsgårdens entrétak . Fotot är taget ungefär 30 sekunder innan deras ledare tvingar dem därifrån.
Anna håller en av sina sista gudstjänster i Jukkasjärvi innan flytten till New York. Annas blogg kommer vara en av de mer spännande de närmaste åren.
Känner mig nöjd med att jobba söndagar denna sommar. Lite extrapengar och mer intressanta händelser i kyrkan under helgerna. Bra med omväxling. I bakgrunden Bror Hjorts altartavla, som jag har förklarat innebörden hos i runda slängar 2500 gånger.
Brevid Jukkasjärvi kyrka där jag jobbar om somrarna har Nils-Torbjörn Nutti ett friluftsmuseum om Samernas historia, kultur och nutida leverne. Ute på kyrkudden får turisterna mata renarna. I museet arbetar den skäggige profilen Björn. Han är svår att fotografera på grund av kepsen, men mycket intressant att att diskutera historiska detaljer med.
Har sagt upp mitt konto på webbhotellet box.se för att flytta till aleborg.se i slutet av månaden. Samtidigt tänkte jag uppgradera harhund.nu till den efterlängtade och försenade nya versionen. Tanken är att den ska innehålla något mer högupplösta fotografier än vad tidigare versioner tillhandahållit.
På jobbet i kyrkan i Jukkasjärvi har jag under lugnare perioder påbörjat arbetet med att sortera alla bilder från åren som gått. De ska kategoriseras ordentligt i F-spot för att sedan anpassas till nya sidans mått. Hittils har jag indexerat ungefär 1800 bilder. Ungefär 14000 kvar att gå igenom. Jag behöver inte sitta sysslolös även om det är få turister i farten.
Premiär för nya fotobloggen med denna bild från En annan spelgrupps picknick på Gammlia i Umeå. Blev en tripp till bildmuseet efteråt. Jimmy blev för övrigt rejält bränd av att skippa solskydd och skugga.
Klockan är sjutton minuter över sju och jag har precis vaknat efter ungefär tio timmars sömn. Det är bättre än att klockan är mycket mer och sömnen varit lika lång. En intensiv helg har tagit på krafterna. Nu har jag hela dagen på mig att:
Köpa ny cykel
Handla mat
Fixa internetuppkopplingen. När du läser detta är det redan klart.
Diskutera ett pågående webbprojekt med spelbutiken Fantasia
Spela spel med En annan spelgrupp
Om någon timme har jag tillbringat mitt första dygn i min första egna lägenhet. Solen skiner in genom mina mastodontfönster och värmer upp min balkong. Ska nog avnjuta frukosten där ute. Här inne ekar det ordentligt, men det känns som ett gott tecken. Det påminner mig om att jag får inreda alla 44 kvadrat som jag vill. Vet inte exakt hur mycket jag ogillar färgen på alkovens tapeter, men det är lyckligtvis bland de få saker som stör mig.
Som jag sa till Jimmy igår så är det som att mitt liv börjar på riktigt nu. Allt det tidigare har bara varit övningar. Nu är det allvar och dessutom frid och fröjd!
Jag och Jens tog tåget till Stockholm för något alldeles fantastiskt – tv-spelsmusik framförd av symfoniorkester. Bäst var som förväntat Zelda-medleyt. Näst bäst var Power play som spelade i foajén före huvudkonserten. Det här är förresten den sista bilden tagen med min Panasonic DMC-FX7 som publiceras här. Sålde kameran till Jens efter konserten.
Kusin Calle möter mig i Norrfjärden utanför Piteå där vår släkt har ett rum i en kyrkstuga. Min tanke är att norpa några möbler härifrån till mitt nya hem och syftet med denna tur var att mäta upp kandidaterna för att se om de passar, utan att behöva frakta dem först.
Sista dagen i Kiruna före avresa till Umeå. Jag och Lisa tar en promenad till Luossavaaras topp. Måhända var mitt klädval lite opraktiskt (men det är inte första gången). De fläckar mina vita kläder fick gick bort i tvätten. Klädedräkten i sin helhet på Lisas blogg.
Vi satt i bastun på Ugnsholmen i Helsingfors. Det var kvällen den 11 oktober 2005 och Nordisk Horisont var på vår första klassresa. Vi hade badat i havet och sprungit runt på sandstranden medan solen gick ner. Kvällen led mot sitt slut och vi var bara fyra tappra badare kvar; jag, Johanna, Fabian och Priscilla. Vem som föreslog det har jag glömt, men det sista doppet i havet skulle vi ta nakna.
Efter besöket i Finland blev det något av en bastuhype på Nordiska. När den första snön kom lyckades jag få med mig några ut i det kalla vita. Till en början iklädd badkläder som alla andra.
Allt förändrades den gång då den äldre generationen gjorde oss sälskap. Det var deltagare från någon kortkurs i musik som inte skydde nakenheten. Iklädd mina badbyxor på bastulaven skämdes jag i tysthet. Jag insåg att det nu var tid att föregå med gott exempel och på allvar ta upp ämnet till diskussion. Efter det tillfället badade jag alltid bastu naken, precis som jag alltid gjort tidigare.
Ända sedan dess har jag också velat skriva något i ämnet, men det har aldrig blivit av. Anders Tappers ledare i svenska turistföreningens tidning Turist #3/07 tände gnistan på nytt. Läs den om ni får tillfälle.
Anders frågar sig varför min generation är den mest blyga och nakenchocksdrabbade när det kommer till att klä av sig inför andra. Hur kommer det sig när vi exponerats för så mycket hud under vår uppväxt? Dagens reklam och media osar av nakna kroppar och sex, konstaterar Anders.
Någonstans där ligger också orsaken till nakenchocken. All nakenhet vi möts av är sexuell. Den finns inte på något sätt naturligt från det att vi slutar dagis och delas in i två omklädningsrum. Nästa gång man möts utan kläder är i en sängkammare i tonåren. Där emellan hinner intresset för det motsatta könet växa och all hud man ser är sexuellt laddad.
Ingenstans finns den asexeulla, naturliga nakenheten. Den som fanns när man rusade runt som ett yrväder på sandstranden och fascinerades över att någon kunde vara i avsaknad av snopp.
Genom att separera barnen under skolåren skapar man en mystik kring det motsatta könet. Hur flickor och pojkar ser ut naturligt får man aldrig veta. Istället kommer bilden från porren, reklamen eller andra media. Resultatet blir en nakenhet som endast kopplas till lust och svåruppnåeliga ideal.
Hur vore det istället om man avmystifierade nakenheten och försökte hålla den kvar vid dagisnivå? Om man redan som barn lär sig hantera sin och andras nakenhet som det naturligaste som finns? Då blir det inte längre perverst och obehagligt att vistas naken bland folk man inte känner.
I värmen på Ugnsholmen imponerades Fabian över att jag hade en tjejkompis hemmavid som jag kunde bada naken med. Inte en tanke ägnades åt att jag badar naken med killar. För det är ju naturligt.
Min gode far har sedan sent 70-tal samlat bilder i fotoalbum. Detta är den 29:e volymen. Numera är det mest jag som tar bilderna och han väljer ut sina favoriter till albumet.
Cementbilen är troligen från Kiruna Grus och Stenförädling (KGS), ett företagsnamn som jag och Petter ständigt använde när vi spelade Avista och bokstaven K kombinerades med ordet företag. Lustigt att det alltid var det första vi kom att tänka på.
Måndag: Tillbringar natten mot måndag på Lincon, sover två timmar, packar och reser hem. Totalt tolv timmars sömn på tre dygn och all vaken tid spenderad på tankekrävande spel gör hemresan behaglig. Går omkring som en zombie på Arlanda och somnar så fort tillfälle och sittplats ges. Väl hemma redigerar jag klart bilderna för del två av spelbrädesbyggarartikeln.
Tisdag: Sover tolv timmar under natten och betalar tillbaka lite av sömnlånet. Uppdaterar fotobloggen och redigerar lite övriga bilder från Lincon.
Onsdag: Skippar kemin för att läsa matte. Vaknar dock illamående och vid lunchtid har magsjukan brutit ut. Sängliggande resten av dagen.
Torsdag: Sagolik huvudvärk i efterdyningarna av magsjukan. Inte mycket gjort nu heller.
Fredag: Frisk och kry. Istället för att göra vettiga saker som att ta igen förlorad studietid blir det ett par timmars slösurfande på eftermiddagen. Åker upp på stan för att se Spider man 3, som visar sig vara slutsåld. Tack till folkets hus för att man inte kan telefonboka biljetter. Istället spelar jag Magic med David till två på natten. Kul det också.
Lördag: Pratar med redaktören för Signaler från Sverok angående bilderna jag skickat in för publicering. Visar sig att han dubblat mitt arvode sen sist, men vill också ha dubbelt så många bilder den här gången.
Landade i snöfall i Kiruna efter en helg med Linköpings sommargrönska och -värme. Här följer helgens höjdpunkter i punktform och i någorlunda kronologisk ordning.
Torsdag och fredag hintade kroppen att en förkylning annalkades men redan under lördagen vände utvecklingen. Leve immunförsvaret!
LinConburgarna var i år anpassade för oss allergiker. Att slippa tvingas ägna timmar åt matlagning förenklar konventsvardagen enormt.
Power grid blev konventets stora spelinköp. Det är ett lite enklare tyskt brädspel med en mycket elegant balans. Den som leder hamnar nämligen automatiskt i sämst position för vidare expansion. Därmed har vår spelförening SODA alla de fyra bästa spelen enligt boardgamegeeks topplista
Jag fick en smakstart i 40k-turneringen, som dock slutade i min sämsta placering sedan GothCon 2004. Har enbart mig själv att skylla. Lyckligtvis är det inte placering som räknas utan hur kul man haft. Jämna slag är roligast och sådana fick jag många av.
Köpte två färdigkomponerade Magic-kortlekar (Azorius Ascendant och Rakdos Bloodsport) för att kunna spela lite på skoj. Bra investerade 120kr (eller en krona per kort) för ett skojigt spel och en nostalgisk tillbakablick till ett pojkrum på Orrvägen. Men att som under 90-talet samla på sig tusentals kort och lära sig alla utantill blir det inte tal om den här gången.
Kunde inte låta bli att köpa några extra kort ur en fyndlåda. Illustrationerna till Justice och Angel of Mercy skulle nämligen snart göra sig bra som knappar.
Sauna Senators var ett litet trevligt kortspel i utvecklingsstadiet. Både Lisa och Olle har pratat om att vilja göra ett bastuspel. Det här hade helt klart potential. Förutsatt att handlingen förflyttas från Rom till Pajala, förstås. Det handlar för övrigt inte om uthållighet i värme utan om att kunna hänga med i samtalsämnena.
Jag är inte längre jättesämst på dansmattespel. Kul att dansa loss till Machinae Supremacys låtar Bouff och Hybrid.
Insåg att missförstått en regel i det ganska nyligen införskaffade Caylus. Bra att få sådant rättat i tid.
Fick möjlighet att testa Wii sports men blev bokstavligt talat utslagen ur en spontant arrangerad boxningsturnering natten mot måndag.
Efter totalt 11 timmars sömn under tre nätter gick hemresan snabbt och smidigt, i konstant icke-vaket tillstånd.
Ett extra tack till Markus för husrum, mat och sällskap!
Dagens Kropp och själ handlar om allergier, ett ämne som ni, mina vänner med all säkerhet kommit i kontakt med när ni umgåtts med mig. Madeleine Pettersson som intervjuas i programmet råkar vara allergisk mot precis samma födoämnen som jag och dessutom jämngammal. Blev vi kanske separerade vid födseln?
För er som inte hört mig berätta detaljerna om en allergikers vardagsproblem och tankar kring dessa kan programmet vara en intressant inblick. Ni andra kommer kanske känna igen er lika väl som jag.
Korta anekdoter ur mitt liv som allergiker
På friluftsdagar i grundskolan och gymnasiet var det mer regel än undantag att mina specialbehov glömts bort. Det resulterade för det mesta i att jag fick åka hem tidigare dessa dagar. Med tiden lärde jag mig detta mönster och såg till att ha med mig lite extra matsäck.
När det diskuterades resmål för vår andra klassresa på Nordiska folkhögskolan var Polen och Albanien (!) de två populäraste alternativen i klassen. Precis som många andra tyckte jag att Albanien lät mycket intressant. Jag insåg såklart att det skulle innebära enorma problem. Jag undviker i största allmänhet resmål där jag inte kan göra mig förstådd. Mina klasskamrater var oförstående. De tänkte sig väl att en marknad med råvaror skulle lösa alla problem. Jag gick så långt som att kräva att vi skulle ha en tolk/reseledare med oss vid alla tillfällen. Polen blev det slutliga resmålet. Mitt första inköp var en pocketordbok, som jag använde för att navigera i snabbköpets innehållsförteckningar. En dagsutflykt till ett större köpcentrum garanterade ett någorlunda vettigt sortiment för resten av vistelsen.
Restauranger är skräcken. Det finns alldeles för många exempel där man mötts av nonchalans. Precis som i fallet med utlandssemester är språket också ett hinder. Många matställen drivs av invandrare med bristande språkkunskaper. Jag har väldigt svårt att sätta min tillit till någon som kanske inte förstod vad jag menade.
En del restauranger är dock föredömen i sammanhanget. När vi åt middag i Edinburgh kom kyparen tillbaka och frågade om det var okej att de råvaror jag inte tålde hanterades i samma kök. Riktigt så känslig är jag inte, men det känns så bra att de inte tar sådana saker för givet.
Jag vill inte göra detta till någon stor grej, precis som sades i programmet. Trots det blir det alltid ett stort samtalsämne när man exempelvis går på middag med okända. Allergin tar över hela tillställningen och jag får upprepa allt detta i leda, istället för att kunna ha intressanta diskussioner som jag kan få ut något av.
Precis som Madeleine i programmet berättar är det spontana det största problemet. I en grupp finns det i regel många viljor som ska tillgodoses. Det kan vara vegetarianer (som verkar föredra asiatiskt vilket i princip alltid innebär soja och jordnötter i precis allt), fattiga studenter (dyrare restauranger har oftare bättre utbildad personal) och kanske framför allt de riktigt hungriga, som tar första bästa för att slippa vänta.
Men, det är som sagt i programmet inte så jobbigt egentligen. För det mesta går problemet att lösa, så länge folk vill försöka förstå.
De bra händelserna har avlöst varandra under veckan (och förra helgen).
Söndag: Vinner en tradera-auktion om det klassiska figur-/brädspelet Kampen om Citadellet, som i princip inte går att få tag på längre.
Måndag: Signaler från Sverok dyker ner i brevlådan. Min första betalda fotopublicering är ett faktum. Det blev dessutom inte gräsligt mörkt och fult i tryck som vissa av mina tidigare (obetalda) bilder i samma tidskrift. Matematik E börjar och vi som läser kursen är inbitna datanördar båda två. Det är något av en ära att gå i samma klass som en av utvecklarna av PHP.
Onsdag: Får tillbaka fysik B-tenta med ett MVG i kanten. Således är jag numera officiellt behörig till min utbildning i datavetenskap som börjar till hösten.
Torsdag: Kemi B rivstartar med elektrolyslaboration. Hade glömt bort hur bra det känns att gå klädd i labbrock. Någon som vet var man kan köpa nya sådana? Skulle vara grymt coolt att ha som ”förkläde” när man lagar mat. Att Ubuntu 7.04 släpps samma dag är en ren bonus.
Fredag: Kampen om Citadellet kommer som ett paket på posten.
En ny läsperiod har börjat med nya kurser och fler involverade lärare. Såhär första veckan har det varit lite oklart vilka tider som gäller, så jag gick till Komvuxexpeditionen för att få ut ett schema. Döm om min förvåning när detta visade sig vara ett problem.
Administratören lät surt meddela att jag inte hade något att hämta av henne. Detta på grund av att jag inte är inskriven på Komvux i Kiruna utan på enskilda kurser inom tekniskt basår via Umeå Universitet (anledningen till detta utvecklas lite längre ner). Hon fortsatte uppgivet berätta att hon upprepade gånger försökt få våra lärare att förstå att de inte utan vidare kan skicka ner oss umeåstudenter (ungefär halva klassen) till henne. Efter ett par minuters gnölande erbjöd hon sig kopiera ett salsschema till mig. Men något personligt schema var det absolut inte tal om.
Tekniskt basår går att läsa på distans i Kiruna och den lärarledda undervisningen är identisk ordinarie Komvux. Tur det, med tanke på vilket resursslöseri det skulle vara med separata tider. Skulle jag ringa Umeå i ärendet skulle de förmodligen skratta och hänvisa mig tillbaka till Kiruna.
Jag har tre frågor:
Varför inte direkt kopiera ett salsschema och ursäkta att jag tyvärr inte kan få ett personligt? Hade säkerligen tagit mindre tid och orsakat mindre ansträning.
Förutsätter hon att jag ska kontakta Umeå Universitet för att få reda på vilka tider som gäller?
Varför idiotförklara mig genom att indirekt insinuera att jag inte kan lista ut vilka lektioner som gäller mig, om jag får ett salsschema istället för ett personligt dito?
Givetvis handlar det om ekonomi. Umeå Universitet får pengarna och sambekostar troligen bara själva undervisningen.
En del undrar kanske fortfarande varför jag för enkelhetens skull inte skriver in mig på Komvux istället. Svaret är enkelt. Utan att vara inskriven i Umeå har jag inte rätt att hyra studentbostad redan till sommaren. Jag skulle alltså teoretiskt sett kunna bli vräkt från den etta jag blivit tilldelad.
Slutet av januari 2005. Vi stod vid hyllan för svenskspråkig skönlitteratur på universitetsbiblioteket i Jyväskylä. Mikael Niemis Populärmusik från Vittula var lite för svår för Sirkku. Därför övervägde vi istället svensk ungdomslitteratur och den första författare jag kom att tänka på var Maria Gripe. Vi greppade varsitt exemplar av …och de vita skuggorna i skogen. Under resten av terminen skulle den fungera som Sirkkus lärobok i svenska.
De enda tidigare erfarenheter jag hade haft av Maria Gripes författarskap var delar av Tordyveln flyger i skymningen som jag hörde i radio någon gång i lågstadieåldern. Minns bara känslan av spänning. På mellanstadiet recenserade någon av mina klasskompisar Tre trappor upp med hiss. De minnena har etsat sig fast trots att de är fragmentariska.
Sommaren efter finlandsvistelsen läste jag resten av Skuggserien. Lyckades någon månad senare hitta filmatiseringen av den på Göteborgs stadsbibliotek. Som ni vet har jag förmågan att fullständigt nörda ner mig i något så snart jag tycker det är bra, eller bara lite intressant.
I min värld har Maria Gripe alltid varit någonstans mellan 30 och 40 år gammal. Jag blev uppriktigt förvånad när jag såg hennes födelsedata i någon av böckerna. Hon är som Astrid Lindgren. Hon bara finns där och åldras lika lite som hennes böcker. Precis som när Astrid dog för några år sedan känns det lite overkligt. Lika konstig känsla som när något man tar för givet och ser varje dag försvinner. Som med det där gröna huset bakom Tuollakiosken som brann ner häromåret. Man förstår inte att man saknar något innan det är borta.
Kom att tänka på något mina föräldrar berättade för mig för många år sen; när jag ännu inte var född kallade de mig för Hugo Josefin. Först långt senare förstod jag den kopplingen.
Inspirerad av senaste tidens många övergångar från community till blogg har jag tagit en närmare titt på Wordpress. Kanske blir den ersättare till nuvarande harhund.nu. För tillfället har jag hittat lovande lösningar till de mest grundläggande funktionerna. Tyvärr verkar stödet för mina tre olika språk i fotobloggen vara lite svårt att genomföra. Men med lite trixande ska det nog gå.
Nörd mode:
Har framför allt problem när det kommer till att permanentlänken ska finnas i tre uppsättningar, en för varje språk. Om någon känner till en lämplig plugin för ändamålet (eller en bra nybörjarguide till mod_rewrite) tas information om denna tacksamt emot.
Jag känner mig lite lat. Eller kanske något smartare än tidigare. Förr programmerade jag allt själv. Nu ser jag att mycket finns färdigt. Slutresultatet blir kanske inte exakt som jag vill ha det, men det sparar ett hundratal arbetstimmar. Nu kan jag istället inrikta nämnda arbetstimmar åt konfiguration och design istället.
Senaste tillskottet av bloggare i min närhet är Emma, som tagit steget ut från Helgon.
Idag försvann min sista anledning till att ha kvar mitt konto på Lunarstorm. John flyttade sin blogg från communitysfären till bloggosfären. Vilken lättnad att slippa se lunareländet mer.
Samtidigt som jag propagerade för att John skulle använda wordpress istället för blogger blev jag själv inspirerad. Det känns inte helt främmande att migrera bloggdelen av harhund.nu till något med wordpress under höljet. Återstår att se om wordpress klarar alla mina krav. Hänger väldigt mycket på om jag kan integrera fotobloggen på ett snyggt sätt i framtiden.
Klockan halv ett igår natt blev jag obarmhärtigt påmind (tack Jens) om dagens högskoleprov. Snabbt i säng och tidigt upp. Dagens resultat nedan, med höstens dito inom parantes:
Detta ger mig 99 poäng totalt, två poäng mer än i höstas. Så länge jag inte får sämre normerat resultat den här gången är jag nöjd.
Trodde under och efter ELF-delen att jag dragit hem full pott. Riktigt så bra gick det inte. Mycket besviken över att ha missat en poäng på en text om Douglas Adams. Kändes bra att börja med sin paradgren dock.
ORD kändes betydligt svårare än förra gången. Några chansningar gick hem. I andra fall, där jag var säker på hade jag tydligen lärt mig fel. Störande att jag i ett fall haft rätt, men fyllt i fel.
DTK blev en fin förbättring av höstens sämsta del. Precis som sist gick detta delprov i två uppsättningar. Misstänker att jag skulle fått högre poäng av den andra.
NOG var en liten besvikelse. Trots intensiva (nåja) fysik- och mattestudier gick det inte mycket bättre nu. Borde kunnat fixa två poäng till med bara lite extra ansträngning.
LÄS innehöll en text om Sagan om ringen som jag lyckats läsa tidigare. Tänkte först att det kunde varit i DN, men är nu mer inne på Sverox. Oavsett var jag läst den gav det mig lite fördel.
För någon månad sedan kom Vista vs Mac OS. Nu är det dags för Vista vs Ubuntu. Microsoft försöker få alla att tro att de är så nyskapande och speciella. Wow, Microsoft, wow.
Nu är det absolut säkert att jag flyttar till Umeå i sommar. Idag undertecknade jag ett hyresavtal för en etta på Nydalahöjd. Fyrtiofyra kvadrat en trappa upp, balkong i österläge, stort kök och en hyra på 3462kr i månaden. Kunde varit bättre, men jag är nöjd. Lätt att bli besviken om man ställer för höga krav.
Fönstret i vardagsrummet är stort och når nästan från golv till tak. Det ger mycket ljus i lägenheten, trots att det bara är förmiddagssol. Känns bra att kunna äta frukost i solljus och slippa störande sol när man ska se på tv. Har inte riktigt kommit fram till hur jag ska möblera. Just därför åker jag ner för att känna efter, mäta och fundera i början på juni. Goda idéer mottages tacksamt.
En första lista på inredningselement jag skulle vilja ha in
Stor whiteboard att skriva saker på och magnetfästa saker vid
Fondvägg med pixligt tv-spelsmotiv
Hyllplan längs taket
Hög och bred säng under vilken man kan ha lådor med prylar
Stora fototavlor
Kökssoffa i trä
Saccosäckar för balkongen och inomhus
Divan eller bäddsoffa
Skrivbord med plats för stationär dator och figurmålning
Slumpmässiga inlägg i (foto)bloggen drabbas ibland av diskussioner som inte håller sig till ämnet. Nya versionen av harhund.nu, som blivit lagd på is, har ett separat diskussionsforum just av denna anledning.
Här har ni en provisorisk lösning. Så snart jag kopplar upp min egen dator kastar jag upp denna blogpost i huvudmenyn. Jag kommer ta mig friheten att flytta diskussioner hit.
Kan vi inte få bilda grupper själva idag, som omväxling? Vi har ju inte fått jobba tjejerna nån gång.
Mina kära studiekamrater gick tillbaka till grundskolan inför gruppindelningen på dagens fysiklabb. I vanliga fall väljer vår lärare grupper, inte sällan med blandade kön. Tanken är att man ska lära sig samarbeta med alla; en vacker tanke som jag stödjer fullt ut. Det blev till slut som (några av) tjejerna ville.
Det bildades en grupp om fyra tjejer och en om två medan vi fyra överblivna killar satt konfunderade och tittade på varandra. En känsla av wtf? jaja, okejdå infann sig.
På väg hem kom jag att tänka på min högstadietid. Omgiven av medglidare var grupparbeten en pina. Det värsta som fanns var att tvingas jobba med folk utan motivation eller kunskap. Inte sällan gjorde jag allt själv, för att det skulle bli något alls. Ibland lyckades jag dock få gruppen att göra något med hjälp av tvång.
På senare tid har jag förstått det dåliga i den inställningen. Hade man som 14-åring varit mer mogen hade man vänligt kunnat hjälpa gruppmedlemmarna på traven. Istället för att klassa dem som inkompetenta och göra allt själv. Pedagogiskt lära dem hur man skriver en uppsats eller ett arbete. Var man hittar fakta och hur man presenterar den på ett intressant sätt.
Något sådant fanns det dock aldrig tid till. Arbetet skulle bli klart och redovisas. Lärarna gav ett betyg på slutresultatet, men sällan någon handledning för hur man effektivt utför ett grupparbete. Det skulle antagligen komma av sig självt genom att lära sig av sina misstag. Inte förrän på gymnasiet, efter tio års skolgång, upplevde jag mina första riktigt intressanta skolredovisningar. Men oftast inte där heller. Knappt ens på högskolan håller man intressant nivå. Kanske läge att lära barn grunderna i grupparbete redan i mellanstadiet och sedan ständigt återkomma till dem?
En liten avslutande lista på minnesvärda redovisningar,
utan inbördes ordning
Vårt bildspel om Finlandsbåten under första termninen på Nordisk horisont. Komplett med rederiet-temat, tangomusik, högtalaranrop och en dikt om köttets lustar.
Henriks fantastiska genomgång av Jean-Paul Sartre under svenska b. Klockrent.
Petters och Jens powerpoint om svt, också den under svenska b slog alla med häpnad med väldigt enkla medel. Konstigt att det inte användes mer
Jag och Rickard tolkar om en scen ur Skattkammarön genom att spela upp den blandad med scenen då Obi-Wan möter Darth Vader i dödsstjärnan. I’ve been waiting for you, Black dog! Engelska b var kursen.
Slutredovisningen i psykologikursen på gymnasiet. Jag och mina fyra vänner förklarar välstrukturerat om Jean Piaget och hans teorier om barnets fyra utvecklingssteg. Riktigt bra samspel där.
FN-rollspelet på gymnasiet. Petters Kuba argumenterar skiten ur ett osäkert USA och blir sånär invalt i säkerhetsrådet tillsammans med Iran och Indien. Inte heller att förglömma att Petter iklädde sig uniform och flankerades av livvakter med solglasögon. Japan leds av en Carl Bildt-imiterande Lars, som såhär i efterhand ångrar att han inte valde USA istället.
Bildandet av politiska partier på samhällskunskapen i gymnasiet. Partiet KUK med Petter i spetsen förlorar valet med liten marginal mot undertecknads ALAS. Det stod mellan pyramidspel i diktatur och obegränsade mängder tropical light. Klart folket väljer tropical light. Sköna presentationer av partiprogrammen följt av en fantastisk frågestund där väljarna frågade ut partierna.
Vid Movägen kryllade minst tjugo högstadiebarn från Lomboloskolan in på bussen i förmiddags. Få vågade sätta sig brevid okända. De som inte vågade blockerade samtidigt vägen för alla andra genom att stå i mittgången. Mitt i trängseln kom jag att tänka på något som jag och Johan diskuterade häromveckan.
Han klagade på att nästan ingen bland Kirunas unga vågar sticka ut. Alla ser precis likadana ut och verkar ha precis samma åsikter. Jag fyllde i att tjejerna i så fall måste vara wannabe-stockholmsbrats och killarna hiphoppare. Johan höll med och diskussionen dog ut. Nu insåg jag att det verkligen förhåller sig så. Kanadagäss och frondafans förenen eder.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte grävde fram kameran för att fixa bildbevis.
Ett gäng glada brädspelare samlades på förmiddagen hemma hos mig för ett parti Diplomacy. Första rundan diplomati inleddes 12:35. Nio timmar senare var tre spelare utslagna ur spelet och de kvarvarande fyra enades om paus till ett senare tillfälle. Jag var en av dem som klarat sig. Vi är troligen ungefär halvvägs genom partiet nu.
Trots denna kraftansträngning tog vi oss till Jon för att spela tre timmar Eurfat & Tigris . Man känner sig lite lagom mör nu. Återkommer med bilder.
Det förekom tydligen feltryck i filmfestivalens programblad. Snällt nog sätter festivalledningen upp en errata på anslagstavlan. Intressantast är erratan till feltrycket på sidan 11:
Filmstudions annons har blivit oläsbar.
Skönt att de bara kallt konstaterar att så är faktum. Detta utan att beklaga sig med ett inledande tyvärr eller ett referat av det oläsliga innehållet.
Touchpaden på min Dell Latitude X1 har börjat sega ner ordentligt. Ringde tekniska supporten och de kräver att jag ska installera windows för att testa om den fungerar i windows felsäkra läge (haha, en till oxymoron). Om ändå windows hade live-cd som vilket riktigt operativsystem som helst har. Suck. Jag har väl inget val. Blir att partitionera om disken och installera windblows för en femminuters testsession.
Fredag morgon lade jag de sista penseldragen på de sista figurerna som skulle med till helgens turnering i Norrköping. En veckas intensivt målande skulle följas av ett än mer intensivt spelande. Åtta gånger två timmars spelomgångar ger två hela arbetsdagar. Mat- och luftpauser ibland och så hem till Markus och sova några timmar innan det började igen.
Den turneringsform jag och Markus deltog i för första gången kommer vara svår att lämna. Här lockades det bästa av människors personlighet fram. Trots att det tävlades om priser värda tusentals kronor tog alla oturliga tärningsslag och dålig taktik med en klackspark. Alla var där för att ha kul.
Det är nog som Markus, Roger och Fredrik diskuterade. Om någon får dåligt humör och högljutt börjar förbanna tärningar, otydliga regler eller sig själv smittar det snabbt av på hela gruppen.
Jag har aldrig haft så kul så länge. De arton som samlats i NRoKs lokaler på ett industriområde i Norrköping var verkligen sjukt trevliga människor hela bunten. Spelglädje smittar tydligen lika lätt som motsatsen, men är kanske något svårare att hålla intakt.
Jag ska inte gå in på detaljskillnader i turneringsupplägg jämfört med ”traditionella” turneringar. Den diskussionen tar jag med de andra nördarna på de stora forumen. Dock är denna spelform betydligt intressantare än de jag spelat tidigare.
Som vanligt är man dessvärre helt urblåst efter att ha ägnat sig så intensivt åt hobbyn så länge. Inspirationen är på topp, men orken tryter. Jag kommer lägga ut en omfattande turneringsrapport på diverse spelforum inom kort och kastar nog in en länk här om någon är intresserad av detaljerna.
Tarik Saleh har inte bara ett lysande filmspråk som i Gitmo och Världens modernaste land. Han visar sig också kunna formulera träffsäkra krönikor. Som den om vikten av att visa sig ointresserad.
Jag förstår inte heller hur ointresse ska få mig att förstå vem som är kär och vem som inte är det. Den som vill få ihop det med mig får vara övertydlig i sina närmanden. Jag kan inte spela ointresserad. Verkar jag ändå vara det genuint, eller så förstår jag inte vinken.
Idag har spelföreningen SODA i Kiruna haft sitt konstituerande möte. SODA är, förutom Kirunaslang för att kasta eller sparka något hårt också en förkortning för Spel Och Dylika Aktiviteter. Det diskuterades ett tag om KASS (Kiruna Allmänna SpelSällskap) KLR (Kiruna Lajv och Rollspelsförening) eller KSF (Kiruna SpelFörening) vore bättre namn, men SODA gick segrande ur striden.
Inom några timmar ska ett forum finnas uppe och aktiviteten är i allra högsta grad igång. Snart ska vi förhoppningsvis ha egen lokal, eller i alla fall en lokal att dela med någon annan förening.
Jag blev föga förvånande vald till ordförande, med tanke på att jag tog initiativet till det hela. Äntligen har Kiruna en spelförening. Detta kan bli stort.
Jag började förstå hur mitt senaste programmeringsprojekt – det som var tänkt att bli nya harhund.nu – allt mer försökte efterlikna det administrationssystem som ligger bakom sidor som Wikipedia. Varför ägna sin tid åt att skapa något som med all säkerhet blir sämre än det som redan är gjort? Varför uppfinna hjulet igen, när man kan ägna tiden åt utveckling av nya material eller tillämpningar?
Wikisystemet är flexiblare än jag tidigare trodde det var. När jag började syna de varianter som finns tillgängliga stod det klart att möjligheterna är enorma. Vilken dröm att slippa programmera enkla verktyg och istället helt kunna ägna sig åt vad sidan ska innehålla och dess utseende. Ni som ägnat tid åt att förbättra Wikipedias innehåll vet hur kraftfullt gränssnittet är.
Så snart jag är klar med nya designmallen ska Nilsson har hund emigrera till Wikiland. Vi ses där.
Inspirerad av en nattlig nostalgisk diskussion med Jaxell skriver jag ner några av höjdpunkterna i mitt liv som tv-spels- och datanörd. De flesta tidsangivelser borde vara hyggligt korrekta, med reservation om något felaktigt årtal under 90-talet. En eftermiddags research i gamla fotoalbum, pärmar, filgömmor och på wikipedia krävdes för att komplettera denna lista. Eftersom det säkert saknas några viktiga händelser kommer listan kompletteras senare vid behov.
Innan ni hinner fråga:
Ja, jag har sjukt bra minne och mycket bra ordning på kvitton, papper, foton och gamla filer
Höstlovet 1989
Besöker gudmor med familj i Oslo och spelar bland annat Gonzo och något formel 1-spel på Jens dator, troligen en commodore 64 med 5,25-tumsdisketter.
December 1989
Jag får ett NES lagom till min sexårsdag. Fungerar dåligt till en början, men affären ger mig ett nytt under mellandagarna.
31 januari 1991
Pappa tar mig med till Lomboloskolan för att jag ska få testa Compis-datorerna de har. Jag ritar en bil med sexkantiga hjul eftersom ritprogrammet inte kan göra cirklar. Den på nålskrivare utskrivna teckningen färglagd för hand ger jag till mormor som långt därefter har den hängande på köksväggen.
29 augusti 1991
Första spelreleasen jag är medveten om. Super Mario Bros 3 släpps i Europa, vilket Johan Stålnackes pappa inte är sen att upplysa oss barn om när han hämtar sin son från dagmamman där jag också går.
Hösten 1991
Blir med Gameboy med tillhörande Tetris.
Jullovet 1991
Pappa lånar hem en Amiga från skolan och lär mig hantera en mus. Färglägg alfabetet och ritprogrammet är klara favoriter.
1 juli 1992
Första kontakten med epost och digitalfoto på Tietomaa (Kunskapslandet) i Uleåborg i Finland. Vår familjebild och en hälsning skriven av mamma blir skickad elektroniskt till postcentralen i Helsingfors, utskriven och skickad till oss med den vanliga posten.
Våren 1993
Jag går i trean och vi ska skriva rent ett av våra första egna skolarbeten på Amigan som nyligen tillkommit i klassrummet. Ingen kan dock hantera ett tangentbord tillräckligt snabbt för att alla ska hinna skriva inom rimlig tid. Resultatet blir att vår lärare skriver allt åt oss.
Jullovet 1993 och sommaren 1994
Pappa lånar hem en Intel 486:a från skolan som snart fylls med kopierade spel som Lotus 3, winter games och x-wing. Roligast är ändå Pipe dream som följde med Windows 3.1.
Juni 1995
Dan Lawrence, min kusins amerikanske man har med sig sin bärbara pc på sin resa i Sverige och Finland. Jag fascineras av möjligheterna i Powerpoint.
November 1995
Pappa köper värstingdatorn Pentium 75 med nya Windows 95. Blir kompis med försäljaren Per som ger mig välbehövliga grundkunskaper. Det närmaste halvåret spelas mycket Sim city 2000, Slipstream 5000 och Pitfall.
Maj 1996
Köper mitt första egna originaldataspel Fifa’96 på Tradition i Göteborg där jag är på klassresa. Per hjälper mig fixa en bootdiskett då ljudet inte vill fungera korrekt under Dos.
Hösten 1996
Surfar på Internet för första gången i skolan. Jens hypar altavista som han blivit tipsad om av sin bror teknologen.
Våren 1997
Upptäcker Civilization 2 som spelas i mängder tillsammans med Petter i flera år efteråt.
Hösten 1997
I samband med att vi skaffar 56k modem bygger jag min första hemsida som placeras på kiruna.se/~sama.
Våren 1999
Första någorlunda seriöst utvecklade hemsidan tillägnas Drakar och Demoner ‘91. Rollspel.cjb.net var adressen.
30 september 2000
Personliga sidan på zanshin.cjb.net börjar ta form. Layoutmässigt mycket Matrixinspirerad.
Sommaren 2001
Första versionen av Nilsson har hund med en bild på min morfar i bakgrunden.
9 Februari 2002
Nilsson har hund flyttar till lompis.com.
16 Januari 2003
Nilsson har hund blir kombinerad blogg och gästbok med eget modifierat open source-gränssnitt skrivet i perl istället för begränsade gratisgästböcker som florerat tidigare.
25 Mars 2003
Köper min första egna bärbara dator, en Compaq EVO 1020v som under de efterföljande 15 månaderna kommer vara inskickad för service sju gånger.
31 Maj 2003
Köper digitalkameran Nikon Coolpix 3100.
12 augusti 2003
Harhund.nu öppnar med fotoblogg. För första gången programmerar jag hela gränssnittet själv i asp.
18 augusti 2004
I fotobloggen på harhund.nu kan alla bilder nu kan kommenteras separat. Denna version är den första kodad i php och kopplad till MySQL-databas.
9 september 2005
Avinstallerar Windows XP till förmån för Ubuntu Linux 5.04 på min nyinköpta Dell Latitude X1.
22 januari 2006
Köper digital systemkamera Konica Minolta Dynax 5D.
Länkarna i texten för dig till mer eller mindre aktuella bilder i fotobloggen
Det som präglat året mest hände redan 21 januari. Problemen med min gamla pocketdigitalkamera blev nu så irriterande att jag bestämde mig för att köpa nytt. Med de kunskaper i fotografi som jag skaffat på Nordiska var tiden mogen för något mer avancerat. För dryga tiotusen köpte jag således en digital systemkamera, Dynax 5D av märket Konica Minolta. Detta får sägas vara årets i särklass vettigaste investering, även om den resulterade i än mer vånda gällande min framtida karriär.
Under våren växte mitt fotointresse i takt med att jag lärde mig hantera kamerans alla finesser och möjligheter. På sportlovet sammanställde jag i hast ett första utkast till en portfolio (med bland annat fågelbilden) och sökte till fotohögskolan i Göteborg, dessvärre utan önskat resultat. Istället riktades fokus mot andra fotoskolor i landet. Under några månader utökades och förfinades portfolion. I juli fick jag positivt antagningsbesked från Östra Grevie utanför Malmö. Jag tackade nej, för jag började tvivla på om jag hade de vassa armbågar och inspiration som krävs för att lyckas som fotograf. Bättre att skaffa sig ett stabilt yrke och ha foto som hobby än tvärt om.
Mina nya kunskaper och min utrustning tycks uppskattas i min närhet. Har blivit anlitad ett par gånger under året för att göra mer eller mindre seriösa porträttfotouppdrag. Studentbilder av grannen Johannes och porträtt av Maria, Lisa, Robert och familjen Marttala. Kvalitetsblixt och stativ var nödvändiga och mycket lyckade investeringar i sammanhanget. Jag trodde länge att blixtljus var av ondo, men det var min pocketkameratid som spökade. Studsat blixtljus är en ny favorit i fotosammanhang.
Istället för att flänga runt utan mål ett år till åkte jag hem till Kiruna för att fundera. Här blev det starta eget-kurs och komvux under hösten. Jag saknar några gymnasiekurser i matte och fysik för att ha fullständig behörighet till högskolan och lite repetition av de tidigare kurserna var välbehövligt. Det lutar för tillfället åt att återvända till Umeå till sommaren, plugga någon sorts datainrikning och bilda ett webbdesignbolag vid sidan om. Många års bostadsköande och många vänner i en bekant stad gör Umeå till ett hett läge. Ska bli skönt med egen bostad.
Måste nämna några ord om konventsåret som gick. Att vara stationerad i Göteborg gjorde det möjligt att besöka såväl GothCon, RTO, LinCon och SydCon på samma år. Många riktigt bra resultat i 40k-turneringarna, med en trettondeplats på lincon och en utmärkelse för bäst målade armé på RTO som höjdpunkter. Årets nya spelbekantskap är Ricochet Robot, tätt följt av Alias och Power grid. Allra bäst var dock utförandet och det goda mottagandet av Eldar-spelbordet jag var med och byggde inför GothCon.
Jag var en sväng till södra Finland under sommaren, men få saker var sig likt. Det blir inte samma sak att återvända som gäst till en stad där man tidigare bott. Får försöka hitta tillbaka till mitt Finland någon annan gång.
Det har blivit en del turistande på hemmaplan också. När man väl får långväga besök hit upp blir det lätt en del sightseeing, fjällvandring och skidåkning. Först en del i somras med brittiska gäster med Niklas i spetsen och nu senast Ida som dök upp från Karasjok i Nordnorge. Båda besöken en naturlig fortsättning av vårt gemensamma resande på Nordiska. Under våren besökte vi först Oslo och sedan Orkney norr om Skottland. Man börjar känna sig berest.
När vi ändå är i Oslo måste en av årets stora händelser minnas, nämligen att åka skridskor på Karl Johann iförd frack och cylinderhatt. Under min dryga veckolånga vistelse i Oslo blev det många, många timmar framför teven avnjutandes Turin-OS. Samma beteende upprepades någon månad senare när det blev dags för årets stora sporthöjdpunkt, fotbolls-VM. Global Fussball OK! På personligt sportplan har vistelsen i Kiruna medfört återupptagande av mitt ju-jutsutränande. Satsar på att börja tävla nästa år. Slagsmålsklubben gjorde för övrigt en hygglig spelning på Pustervik i Göteborg i våras. Två konserter med Semmarit, en i Saarijärvi, Finland och en i Uppsala och VNV Nation live i Oslo gjorde 2006 till ett helt ok musikår, trots att jag missade Depeche Mode på Stockholms stadion.
Igår gjorde jag min första polisanmälan. Ett något oönskat steg in i vuxenvärlden.
Mina beställda fotoutskrifter dök upp i en snödriva en bit bort istället för i brevlådan som man förväntar sig. Någon hade haft det stora nöjet att riva upp kuvertet, riva sönder och sprida bilderna i snön. Bra med trevliga bekanta som hittade några av dem.
Att få sin post skändad är lite sådär lagom kul. Troligen är de skyldiga elever på skolan här brevid. Som polistjänstekvinnan jag talade med sa lär det inte dröja länge innan det kommer upp till ytan. Ungar kan inte hålla tyst. Polisen lär inte ha tid att nysta i det hela, men anmälan känns som en bra markering.
I programserien Planeten på svt berättades igår om Påskön som en metafor om det som händer i världen idag. Denna metafor fick till och med mig som redan övertygad miljöaktivist att tappa hakan.
Påskön är världens mest avlägsna beboliga plats. 4000km väster om Chile mitt i stilla havet. Polynesier befolkade ön någon gång 700ekr, då ön fortfarande var täckt av skog. Människorna levde gott av vad naturen gav. De byggde hus och kanoter och värmde sig vid eldarna. Med kanoternas hjälp kunde de fiska tonfisk och på kalhyggena kunde de odla grödor. De klarade sig bra.
Men resurserna på en liten ö mitt i ingenstans räcker inte för en växande befolkning om den inte ser långsiktigt. Efter ett par hundra år fälldes det sista trädet. Nu kunde befolkningen inte längre bygga fler kanoter att fiska med. Odlingsjorden var sedan länge utsatt för kraftig erosion utan träd som skydd. Det enda som fanns kvar att äta var den andra stammens människor. Påsköns befolkning åt bokstavligt talat upp varandra och förintades.
Vad tänkte den som fällde sista trädet?
Vi förstör vår värld. Det har vi vetat länge. Vi förstår att det inte är hållbart. Ändå fortsätter vi business as usual. För mig personligen handlar det om att drömma och planera inför för ett liv om 10-20 år, då jag förhoppningsvis är färdigutbildad och har ett arbete.
Finns det längre någon marknad för mina nya kunskaper?
Kommer samhället vara helt inriktat på att över huvud taget överleva?
Kommer det finnas någon värld att arbeta i då, eller har vi redan passerat point of no return?
Kommer min utbildning vara värd något?
Borde jag inrikta min utbildning för att effektivt kunna dra mitt strå till stacken för att undvika att historien upprepar sig? Är det någon idé att bli bättre på att hantera datorer när världen om 20 år inte längre har något rent vatten? Det finns ingen anledning att lära sig något som inte har plats i framtiden. Kanske är min uppgift att minska behovet av papper i världen genom en utvecklad IT. Så länge jag inte blir reklamskapare som främjar ökad konsumtion har jag förhoppningsvis åtminstone inte förvärrat situationen.
Idag skrev jag högskoleprovet för första gången. Under provtiden kändes det i allmänhet lättare än jag förväntat mig. Har som mål att klara mig över 1.5 i normerat betyg, något som jag borde klara om normeringstabellen är någorlunda densamma som för vårterminens prov. Min egna sammanräkning ger mig 97 av 122 möjliga rätta svar, vilket räckte till 1.6 nära 1.7 i våras.
Mitt resultat för respektive del:
DTK: 15/20
LÄS: 16/20
ELF: 17/20
ORD: 33/40
NOG: 16/20
DTK blev en stor besvikelse med många slarvfel. Skyller på att det var första delprovet. Måste lära mig läsa frågorna noggrannare. Att kunna tolka ett diagram korrekt är inte så användbart om man missförstår vad som efterfrågas.
LÄS gick ungefär som förväntat. Jobbiga svarsalternativ som vid en första anblick verkade väldigt snarlika.
ELF blev precis som väntat mitt starkaste delprov. Borde nog kunnat fixa full pott här. Klant!
ORD var det delprov jag mest såg fram emot. Den del som de flesta verkar avsky. Gissade fel på nästan alla av de runt fem ord jag var osäker på. Något missförstått ord slank också med.
NOG – den stora skräcken. Efter många års frånvaro från matematiken är detta mitt svagaste kort. Inte för att jag inte kunde lösa problemen, utan för att det tar för lång tid. Kände mig obekväm med svarsalternativens utformning. Missade därmed ett par uppgifter där det krävdes mindre än båda påståendena för att lösa uppgiften.
Nästa utmaning i utvecklandet av Nilsson har hunds egna bildredigeringsfunktioner blev att ge användaren möjlighet att bestämma ett fast storleksförhållande för rektangeln. Naturligtvis löses detta enklast med trigonometriska funktioner. Tyvärr var det länge sedan jag räknade med sådana, så Markus fick friska upp minnet lite. Tack Markus! Den som inte vill läsa förklaringen kan sluta läsa och istället följa länken och prova själv (ratio anges som x:y).
Jag hade i den tidigare utmaningen hittat avståndet från samtliga hörn av rektangeln med hjälp av pythagoras sats. Genom att ta avståndet från hörnet längst bort från den nya önskade punkten kunde jag med rätt vinkel åstadkomma det önskade förhållandet.
Med det nya ratio-värdet (x:y) kunde jag räkna ut den sökta vinkeln med formeln:
$v = atan($yratio / $xratio);
För er matematiker är detta detsamma som:
v = arctan(y/x)
Jag förväxlade till en början php-funktionerna tan() och atan(), vilket fick lustiga konsekvenser och tog länge att felsöka.
Nu började det bli riktigt spännande. Kateterna (x,y) för den rätvinkliga triangeln med vinkeln v var nu bara några enkla uträkningar bort.
$distancex = intval(end($distances) * cos($v));
$distancey = intval(end($distances) * sin($v));
intval() avrundar till närmaste heltal och end() söker det högsta värdet, dvs det längsta avståndet. Cosinus och sinus fungerade som förväntat, så snart det korrekta v hittades (se föregående stycke).
Så långt har jag alltså skillnaden i x- respektive y-led från punkten längst bort från den nya önskade punkten. Nu återstod att hitta i vilken kvadrant den nya punkten låg i förhållande till den avlägsna punkten. Här stod den utmärkta php-funktionen atan2() till hands. Missade länge att den ger ett värde mellan -Π och Π och inte mellan 0 och 2Π som förväntat. Det misstaget fick mycket skumma konskvenser tills omfattande tester visade var felet låg.
Återigen gav teoretiska mattekunskaper praktisk utdelning. Det kunde jag inte ana för några år sedan. Tack till Kenneth Werndin som lärde mig detta en gång i tiden och till Markus Nikkinen för repetitionen. Stört inspirerande när man får det att fungera. Fler häftiga bildfunktioner är på väg.
Nästa version av Nilsson har hund kommer ha många funktioner för att editera bilder direkt i webbläsaren. I huvudsak funktioner för att skapa tumnaglar snabbt och enkelt, utan att behöva ladda upp en separat fil. Denna förbättring kommer ni som besökare tyvärr aldrig att märka. Däremot kommer systemet säkert användas i andra projekt jag tar mig för, kanske i något som du beställt…=)
Alldeles nyss tog jag en paus i framställandet av ett som tagit mig större delen av dagen att utveckla. Följ länken och se vad som händer när du klickar ett par gånger på bilden. Länken borttagen
Tanken är att kunna beskära bilder genom att prova sig fram. Omforma och flytta rektangeln tills man är nöjd. Den största begränsningen är att man bara kan markera en punkt åt gången. Istället får varje nytt klick flytta rektangelns närmaste hörn. För första gången under min tid som webbprogrammerare såg jag en direkt tillämpning av en geometrisk formel. Avståndet från den nya punkten till rektangelns alla hörn beräknas såklart lättast med Pythagoras sats. Exempelvis såhär:
Det är idag två år och åtta dagar sedan jag sist iklädde mig kanjiprydd pyjamas för att ägna någon timme åt urgammal japansk stridskonst. Förra gången slutade det i en illa vriden höft. Denna gång kom jag lindrigare undan med ett blåmärke på axeln.
Teknikerna sitter kvar i ryggmärgen och aktiveras per automatik när behov uppstår. Konditionen är ok. De japanska namnen kom snabbt tillbaka. Vigheten och koordinationen tycks vara de enda stora bristerna. Jag hade förväntat mig att vara betydligt mer ringrostig.
I Jyväskylä var träningen långt bort och skadan höll mig borta. I Kungälv fanns ingen budoklubb alls. Det har blivit ett långt uppehåll. Nu är jag på väg tillbaka. Riktigt kul att folket här i Kiruna känner igen mig, trots att det är mer än fyra år sedan jag senast beträdde mattan i badhusets källare. Det här ska nog bli kul igen.
Den kända flashfilmen Loituma-girl kom upp till diskussion igen. Den här gången på Föreningen Ylvas forum. Det är inte första gången jag ger mig på att förklara den. Inte minst för att tillrättavisa folk om att det inte är riktig finska. Hur mycket det än låter som det. Tidigare ha jag bara lyckats spåra några finska ord, eftersom texten är totalt osammanhängande och svårtolkad. Slutsatsen blev att det omöjligt kunde vara finska, utan troligen någon japan som bara råkat få till det. Nu bestämde jag mig för att göra grundliga efterforskningar för att bena ut saken en gång för alla. Till att börja med lyckades jag spåra originaltexten med en googlesökning. Den del av texten som finns med i flashfilmen:
Ratsatsaa ja ripidabi dilla
beritstan dillan dellan doo.
A baribbattaa baribbariiba
ribiribi distan dellan doo.
Ja barillas dillan deia dooa
daba daba daba daba daba duvja vuu.
Baristal dillas dillan duu ba daga
daiga daida duu duu deiga dou.
Med denna nya kunskap hittade jag snart hela låten som mp3. Dessa tillsammans ger mer komplett ljudbild. Ovan den del av låten som finns med i flashfilmen. I den delen återfinns max fem riktiga finska ord (markerade), varav jag kan bekräfta fyra. Det okända ordet ”kirikan” (utan genitivform ”kirikka”) återfinns inte i min ordbok. Resten är acapella-tralala-gibberish. Inte finska! Perkele!
Mitten av låten är ett långt intermezzo med tralalala-varianter. Däremot är det mesta av den övriga texten förståelig, även om den är Savo-dialekt och lite svårtydd för mig. Lite som att läsa Kalevala i original eller att förstå talad danska. Det går, men man måste koncentrera sig.
Sången handlar om flickan Ieva vars mor vaktar henne noggrant. Hos grannen är det dans till polka. Ieva smiter dit, hittar en pojke, dansar och har kul hela natten medan hennes mor sitter hemma och läser psalmer ur bibeln. Ieva kommer hem och mor är arg. Ieva ryter tillbaka att hon bokstavligt ska hålla käften. Hon lämnar sin mor ensam och sticker ut i världen med pojken.
Det som jag trodde var en japansk slump visade sig vara intermezzot från en finsk folkvisa i nytolkning av gruppen Loituma. Intermezzot var för övrigt inte del av den ursprungliga versionen av sången, utan Loitumas eget tillägg. Frågar man inget får man ingenting veta, som Hjärnkontoret brukade säga.
För länge sedan skapade ett gäng unga Kirunabor den eminenta sidan lompis.com. Där fanns plats för såväl gemensam portalsida som de respektive medlemarnas egna sidor. Portalsidan hade som huvudsaklig uppgift att sprida kunskap om områdets ungdomskultur i form av veckans hjälte och veckans ord. Göran Kropp eller Kamikazeorchen, semo eller soda – alla var de lika viktiga i sammanhanget.
Tyvärr tappade delar av lompiscrew intresset och den ekonomiska bördan blev för stort för dem som var kvar. Lompiscrew skingrades och lever numera åtskilt på egna domäner. Lompis.com begravdes i stillhet sommaren 2003. Då hade undertecknad försökt rädda det sjunkande skeppet med nya spännande funktioner, men jag var ännu inte mogen uppgiften. Mina på den tiden bristfälliga kunskaper i programmering räckte inte till.
Under åren som gått sedan Lompis.com dog har jag många gånger funderat på att återuppväcka den. Det har aldrig blivit av, mest på grund av att jag varit ensam i mina ansträngningar. Igår blev jag på nytt inspirerad. Olle ville ha hjälp med att brainstorma fram lompisslang till någon ordlista han ville göra. Mindes veckans ord med en skön nostalgisk känsla. Bröderna Kejonen sade sig vara intresserade av det pånyttfödda projektet, men glädjen blev kortvarig.
Lompis.com är redan registrerad
Efter diverse efterforskningar stor det klart att domänen är registrerad via företaget Nameview av någon okänd. Den används numera till den tveksamma verksamheten länkfarming (via företaget Hitfarm.com), som går ut på att styra trafik till annonsörer, utan att producera något eget innehåll.
Om man så mycket som nämner sitt intresse för att köpa en upptagen domän av den nuvarande ägaren kan man garantera två saker; den är självklart till salu och givetvis till ett hutlöst pris. Detta speciellt om domänen inte används till något vettigt. Som när domännamnet i sig har betydelse för verksamheten (företagsnamn etc). Används den vettigt är den oftast inte till salu.
Frågan är om det skulle vara värt att köpa tillbaka den med gemensamma krafter. Vill vi rädda lompis.com, eller ska vi lämna den till sitt öde i internets mest sunkiga träskmarker? Är den anrika domänen värd ett bättre öde?
Reste runt 120 mil för att se finlands stolthet Semmarit uppträda i Sverige för första gången på åtminstone tio år. Skulle grabbarna våga sig på mellansnack eller rent av en låt på svenska? För mig skulle det bli den sjätte livekonserten. Börjar bli rätt bra på att förutse låtlistor och mina gissningar inför denna stämde rätt bra.
Man kan inte klaga på killarnas mod. De flesta mellansnack började på mycket knackig, men fullt förståelig svenska. I vissa fall brast det och engelskan blev livlina. Bra jobbat ändå av folk från den kanske minst svenskspråkiga delen av Finland. Bör kanske tilläggas att deras talade engelska har nästan lika mycket brister som svenskan. Detta är ingenting negativt, utan snarare en charmig egenhet.
Dessvärre märks språkförbristingarna även i sången. Semmarit är uppenbarligen vana vid finsk publik. De engelska versionerna har nog inte repeterats lika grundligt. Många av de låtar de i vanliga fall framför på finska fick sluddrande solon på engelska. De låtar som även i Finland framförs på engelska var det dock inga problem med. Den mer engagerade publiken i hemlandet hjälper också till. I största allmänhet är Semmarit bättre på sitt modersmål. Allt går inte att översätta.
Trots en viss besvikelse jämfört med tidigare konserter var konserten väl värd pengarna. Mycket spännande att höra hur låtarna översatts. Många låtar hade jag aldrig tidigare hört på engelska. Det var också en stor behållning att höra Markus och den övriga publikens reaktioner. Konceptet The Semmarit tycks fungera även utomlands.
Mitt fotograferande har sedan i vintras inriktat sig mer och mer på enstaka fotosessioner i jakt efter den snygga bilden. Under mina första år med digitalkamera, de i Umeå och Jyväskylä, var fotograferandet betydligt mer sporadiskt. Varje dag skulle tvunget dokumenteras. Varje dag skulle ha sin bild. Oavsett om denna bild var intetsägande, ful, suddig eller allt på en gång. Lyckades för det mesta undvika dessa, men visst fanns undantag.
Jag har med tiden blivit mer restriktiv till vad som publiceras i fotobloggen. Mindre vardagsbilder från höften. Mer sökande fotografi. Orsaken är den mycket bättre kamerautrustning jag skaffat. Det är så mycket roligare att det inte längre känns värt att ha med pocketkameran. Inte ens de gånger systemkameran blir opraktisk. Lyckligtvis är jag bra på att ha med mig kameraväskan, men kanske inte i alla de vardagssituationer som jag brukade dokumentera tidigare.
Följden blir mindre bilder i fotobloggen. De bilder som hamnar där har alltid varit noga utvalda. Senaste halvåret är dock tekniska ljusår från vad pocketkameran åstadkom. Kanske blir det lite styltat och tråkigt. Lite pretentiöst, något som jag till varje pris vill undvika. Vad tycker ni? Vill ni ha tillbaka pocketbilderna? Ytterst är det en fråga om kvalitet eller kvanitet. Är kvantitet en kvalitet i sig?
Förra veckan gick jag på jakt efter Simon Singhs bok Fermats gåta. Den fanns dessvärre inte på biblioteket här i Kiruna. Medan bibliotekarien fjärrlånade den fick jag syn på en annan bok av samma författare, nämligen Kodboken. Koder av en viss italiensk konstnär har ju varit populära på senare tid. Singhs bok skulle dock vara ett exempel på när verkligheten överträffar dikten.
Från onsdag eftermiddag till söndag kväll har jag ägnat den det mesta av min fritid. Oerhört fängslande berättelse om krypteringens och dekrypteringens historia. Den framställer svåra problem och dessas lösningar på ett galant sätt, precis som Dan Brown lyckas med. Problemen tycks till en början olösliga, men när de gradvis nystas upp blir de alldeles självklara. Den spontana reaktionen blir vad smart, varför tänkte ingen på det tidigare eller aha! jag var det på spåret! Skillnaden mot Brown är att händelserna är verkliga och skrivna av någon som är insatt på riktigt. Singh förklarar på ett sätt som även den oinsatte förstår. Skönt att slippa det akademiska ordbajset.
Härnäst ska jag plöja igenom Fermats gåta. Ska bli minst lika intressant.
Häromdagen gav vår mattelärare oss en kopia av ett gammalt tidningsurklipp utan datering. Där gjordes gällande att det största funna primtalet var 65000 siffror långt och att det kan jämföras med antalet atomer i universum, ett tal på 81 siffror. Hissnande tanke bara det. Detta skulle vara uträknat av en superdator på 400MHz. Gissade dateringen till kring 1990. En sökning på wikipedia gav dock 5 september 1985 som datum för upptäckten. 400MHz var mycket på den tiden. Jämför med att Commodore släppte sin Amiga i juli samma år. Denna stoltserade med 7.16MHz.
Utvecklingen har som bekant gått framåt. När jag frågade min goda systemvetarvän Jonas vad som kunde vara motsvarigheten idag. Han gav mig en länk till en BlueGene/L. 280,6TFlop/s motsvarar 280 600 GHz eller 701 500 gånger snabbare än superdatorn från 1985.
0,4 ⋅ 2x = 280 600
x ≈ 19,42
dvs 19,42 fördubblingar
ger
((12 ⋅ 21) - 3) / 19,42 ≈ 12,82
dvs en fördubbling ungefär var 13:e månad
Jag har under sommaren blivit allt mer fascinerad av siffror. Kanske har Carl Sagans Contact influerat mig. Läste nämligen boken och såg filmen igen.
Det största primtalet man för närvarande känner till är för övrigt 9 152 052 siffror långt. Klart svårt att greppa, men så fantastiskt fascinerande. ♥ Matematik
Folkets hus, Kiruna
Undertecknad: Jag skulle vilja ha en biljett till Stålmannen, tack.
Kassörska (med engelsk brytning): Men det är inte Stålmannen, det är Supermannen.
Undertecknad: (ler stort) ok, en till Superman returns, då
Någon timme senare fullständigt haglar det kristna allegorier, precis som i den tredje matrixfilmen. I båda fallen är den sista halvtimmen i en klass för sig. Korsfäst-pose och återuppstånden igen ifrån det döda börjar bli standard i superhjälteformatet. Nästan lite komiskt när det är så uppenbart.
Var ute efter spänning och coola specialeffekter. Stål…förlåt Supermannen gjorde mig inte besviken på den punkten.
Väntar med spänning på att Intuitor Insultingly Stupid Movie Physics ska ge sin dom. Alltid lika kul när det gäller superhjältefilmer. Hur stor kraft behövs för att stoppa ett flygplan som störtar från 40000+ fot? Speciellt om man börjar först när flygplanet går igenom molntäcket. Brister metallen verkligen först några meter före marken?
Det börjar lossna för mig med matten. Det enda som förstör är dessa förbannade teckenbyten. Så lätta att missa, så svåra att hitta. Känns bra att kunna lämna ett problem för en halvtimme för att sedan gå tillbaka och lösa det på några minuter. Ibland låses tankarna i en bana.
Några av mina klasskamrater frågade mig vad jag egentligen gör på Komvux. Har väl antagligen nämnt min bakgrund som naturvetare och mina år på högskola i förbifarten. Förklarade att naturvetenskapen till skillnad från samhällsvetenskaperna erbjuder någorlunda klara sanningar. Ett facit att titta i när man löst uppgiften. Jag störde mig på de många gissningarna och förenklade modellerna inom framför allt nationalekonomin. Visserligen kan en form av facit finnas även inom samhällsvetenskaperna. Om ens beslut framtagna utifrån den teoretiska modellen får önskad effekt gjorde/hade man rätt. Problemet är att man sällan ser alla oförutsedda bieffekter av ens handlande.
Kanske var en av anledningarna till att jag hoppade av naturvetenskapen att jag gjorde det onödigt svårt för mig själv. På gymnasiet gjorde jag sällan annat än de allra svåraste uppgifterna i matte- respektive fysikböckerna. A-uppgifter var för korkade samhällselever, typ. Istället satt jag hela lektioner med en enda, jättesvår uppgift. Hade nog varit lättare att lösa dessa om man först lärt sig de enkla mekanismerna i grunden. Kanske är det också därför mitt minne sviker nu när jag är på väg tillbaka.
Ibland får man lära sig den hårda vägen. Konstiga rötter på flera andragradsekvationer i rad gjorde mig konfunderad. Hittade inte felet någonstans. Känner igen känslan. Ungefär som att leta en försvunnen slutparantes eller ett semikolon i en bunt php-kod. Idag fick jag felet förklarat för mig. Det är sex år sedan jag läste matte B på gymnasiet. Inte undra på att man glömt en del saker.
För övrigt så känner jag mig hemma igen. På samma sätt som lösta programmeringsproblem blir man lite stolt när man efter några minuters uträkningar slår upp facit och får rätt. Lika bra som när ens script inte längre ger parse errors.
Min finske vän Tommi var tillsammans med några av sina landsfränder på besök här igår, som vanligt vid den här tiden på året. Han råkar vara chaufför för den finska kulturens mest fascinerande underverk, nämligen den fantastiska manskören Seminaarinmäen Mieslaulajat. Ni har nog läst och sett ett och annat om dessa 21 herrar tidigare i denna blogg. Tommi har såklart koll på den närmaste tidens konserter. I slutet av september åker männen över Östersjön för att uppträda bland annat i Uppsala. Senast det hände var kring 1996, det vill säga innan jag upptäckte dem. Det gick inte många minuter från att jag fått reda på detta till dess att jag bokade flygbiljetter nedåt landet.
Att se Semmarit live i Finland har jag gjort många gånger. Jag har aldrig blivit besviken. Att se dem live i Sverige måste vara något alldeles extra. Har de månne några för mig okända sånger med svensk text på lager? Kommer de våga sig på det svenska språket i mellansnacken eller lutar de sig mot trygga engelskan? Kanske sker allt på finska i vanlig ordning? Jag, Markus N och möjligen några andra kända sydlänningar ämnar ta reda på detta fredagen den 22/9 kl 19:00 på Reginateatern i Uppsala. Föreslår att ni andra som befinner er i trakterna vid den tiden omgående bokar biljetter. Det här är en chans som tydligen bara återkommer vart tionde år.
Det är fem-sex år sedan jag räknade matte senast. Nu är jag tillbaka på komvux för att repetera MaC och MaD och för att läsa MaE för första gången. Visst känner jag igen det mesta, men jag är ohyggligt ringrostig. Ungefär lika otränad som jag skulle känna mig om jag återupptog min kampsportarkarriär. Det kommer nog ta sina veckor innan jag är fit for fight igen, för att fortsätta liknelsen.
Igår fick jag dock en upplyftande insikt. Jag har alltid haft lite svårt att förstå funktionsbegreppet inom matematiken. Ni vet F(x) = 2x3 + 3x + 9 och sådant. Inte själva tredjegradsekvationen, utan bara F(x). Ända tills igår alltså. Så snart jag tänkte i de termer jag använder dagligen i programmeringen lossnade det. Skönt att kunna använda ett kunskapsområde inom ett annat för att förstå det senare bättre.
Eller som jag skriver i php:
function insight($x)
{
$knowledge = $x++;
return $knowledge;
}
Om cirka fem timmar stiger jag upp för att köra mina besökare till flyget. Det markerar slutet på en vecka lång vistelse för tre unga engelsmän (även om en av dem råkar vara halvsvensk) här i Kirunaregionen. Mycket trevlig samvaro har det varit. Alltid trevligt med besök och lite extra roligt med nya bekantskaper och långväga gäster.
Att turista i sin egen stad är underskattat. Man lär sig uppskatta saker i sin närhet på ett nytt sätt när man visar dem för andra. Det är så mycket svårare att besöka turistmålen på egen hand, utan ett gäng utomsocknes som ska visas runt. Jag uppskattade till exempel turen i gruvan minst lika mycket som de andra.
Förutom de stora sevärdheterna i Kirunas närområden blev det även en tur till Abisko och Narvik. Jag tröttnar aldrig på utsikten från fjälltopparna. Precis lika lite som jag tröttnar på synen ur och av flygplan, av solnedgångar, vattenfall och molnformationer. Det får gärna dyka upp fler gäster under det kommande året så jag får fler anledningar att söka upp smultronställena igen.
Efter att ha tagit bort 50+ spamkommentarer i veckan senaste tiden gick jag de stora uppdateringshändelserna i förväg och fixade ett floodfilter. Ickemedlemmar kan numera maximalt posta en kommentar var 20:e sekund, vilket lär minska mängden robotgenererad spam. Hjälper inte det blir det att ta till hårdhandskarna. Nästa steg blir att granska meddelandenas innehåll, men det blir ett senare problem.
I samband med första expansionen släppts till spelet tog jag mod till mig och köpte till slut senaste utgåvan av Civilization. Såhär på sommarlovet gör det inte jättemycket om min fritid försvinner in i en alternativ historieskrivning.
Året är 1725 och jag ligger tvåa i poängligan efter Mali. Är mest teknologiskt utvecklad av alla civilisationer. Har precis avancerat in i industrialismen. Detta med bara sju städer, dock med en ansenlig mängd great scientists. Ligger bra till diplomatiskt och kulturellt också, när ingen anfaller mig trots att min armé består av en pikeman och fem archers.
Installerade spelet klockan fyra i eftermiddags och sedan dess har det bara varit paus för mat och toalettbesök. Precis som vanligt när det gäller Civ med andra ord. Nu börjar ögonen klia och jag tar det som ett tecken. Ryssland och Peter den store får vänta en stund.
Jag hittar bara Göteborg – Stockholm på det här kortet. Incheckningspersonen Lotta får mitt hjärta att fastna i halsgropen. Men jag fick ju en bokningsbekräftelse i mailen, säger jag nästan förtvivlat. Lotta bearbetar sin terminal på mängder av olika sätt utan att få upp mitt namn på SK1042 till Kiruna. Efter att ha svettats i tiotalet minuter lyckas det till slut. Lotta ser också lättad ut. Tydligen kommunicerar inte datorerna särskilt bra med varandra när det gäller multipla stand-by-biljetter.
Om fyra och en halv timme är jag tillbaka i Kiruna. Fram till dess är det bara flygplan.
Flyga högt och sväva
vilket härligt sätt att leva
vi har frihet det är givet
vi tar klivet det är livet
Flygplan!
Precis som sommaren 2004 reste jag 200mil för att leka med leksakssoldater i två och ett halvt dygn. Det handlar om öppna svenska mästerskapen i Warhammer 40000, som går av stapeln på SydCon i Malmö. Hann också med att träffa John, Bosse, Andy, Jon och de andra med en trevlig middag på en innergård på möllan. Tackar ödmjukast för husrummet.
Turneringen gick till en början klart över förväntan. Efter tre av sex matcher låg jag i den absoluta toppen. Sen gick det bara utför och jag slutade på en usel tjugoförstaplats av 48 deltagare. Målet var topp tio. Min armé blev sin vana trogen utvald till en av turneringens snyggaste. Av det dryga tiotal konvent den ställt upp på har den äran bara nekats en gång, på SydCon 2004.
Konventet bjöd inte på särskilt mycket kringaktiviteter. Bäst var nostalgihörnan med gamla tecknade serier och närheten till Öresund, där man kunde svalka sig i sommarhettan. Två nya och ett nygammalt spel blev testat. Gigantoskops kommande Mainframe, expansionen till Spank the Monkey (Monkey business) och Senator. Helt ok allihop, även om Mainframe ser ut att ha längst livslängd. Solklart köp när det publiceras. Turnus und Taxis finns än så länge bara i Tyskland, så speltest får vänta.
För tillfället är jag i Göteborg och stannar här ytterligare några dagar. Om någon västkustsk läsare känner för social samvaro är det bara att höra av sig (070-2919083 är säkrast).
Hoppade runt en stund i lägenheten när jag lyckats få tag på flygbiljett söderut imorgon. Sträckan Kiruna – Arlanda gick lös på 400kr och tar 1,5 timme i anspråk av morgondagens eftermiddag. Tåget skulle kostat 50kr mer och tagit dryga 16 timmar längre tid. Ungefär detsamma gäller sträckan Arlanda – Sturup. Längre väntetid, längre resa och något dyrare. Svårt att välja? Icke!
I väntan på vettigare uppdateringar låter jag bara kort meddela att jag numera är tillbaka i Kiruna. Den som har lust hör av sig för att hitta på något. Tankar och bilder från de senaste veckorna dyker snart upp i en burk nära dig.
Idag bär det av söderut genom Finland. Ska hälsa på diverse gamla vänner från Jyväskylätiden. Troligen tillbaka på svensk mark kring månadsskiftet eller tidigare.
Helt rätt av tyskarna att sätta portugiserna på plats med 3-1. Coolt att Schewinsteiger, som har ett av turneringens coolaste namn, får göra lika många mål i en match som Podolski gjort totalt. Visst, ett var kanske självmål, men i alla fall.
Bra match med många snygga mål. Helt klart en bristvara i VM hittils. Hade Gomes gjort målet en halvtimme tidigare hade kommentatorer världen över jublat och kallat det ett av vm:s snyggaste mål. När det saknar spelmässig betydelse verkar skönheten gå förlorad.
Var tog förresten ”folkets kommentator” vägen? Bangade han ur? Kom svt på bättre tankar?
I morse hittade vi guider följande budskap skrivet på ett ur gästboken utplockat ark placerat på altaret i Kyrkan.
Kära älskade vänner i denna församling! Var välsignade! Jag undrar med sorg i mitt hjärta! Varför upphöjer ni MARIA och Leastadius?
Det är ju JESUS som är kungarnas KUNG och Herrarnas herre. Det är ju JESUS som gett sitt liv för OSS ALLA. Det är ju bara JESUS som kan förlåta synder, hela sjuka, ge oss den frid och glädje vi behöver. Det är ju JESUS som är vägen, sanningen och livet.
INGEN KOMMER TILL FADERN UTOM GENOM JESUS! Inte genom MARIA. Vi behöver INGA mellanhänder för att komma till JESUS. Jesus är BARA KÄRLEK! Vi kan gå direkt till honom. Han älskar oss SÅ MYCKET!
Anita & Åke från Borås
Till detta hade bifogats tre exemplar av tidningen ONE, ett stort antal fotokopierade artiklar ur samma tidning och ytterligare ett liknande budskap skrivet i gästboken. Jag kände mig som Skalman i berättelsen om Trollkarlens röda blomma, då han tar med sig en av trollkarlens Eragords astrologiska böcker för att studera den (Vilket svammel! Och det här tror han på). Jag tog med mig allt utom gästboken hem för att ta reda på mer om dessa övertygade galningar.
Det är spännande med människor som säger sig ha hittat den enda rätta vägen. Den väg som har alla svar och alla sanningar. Dessa vill inte sällan överföra sin livsåskådning på andra genom att lägga fram ”bevis” på dess överlägsenhet. Förlamade muslimer som blivit friska så snart de blivit kristna, självmördare som överlevt för att någon vakade över dem och så vidare. Vägra folk en egen uppfattning. Förneka alla andra religioner. Pingstkyrkan kan sin sak.
Anita och Åke hade varit trevliga att träffa. Kunde nog blivit en intressant diskussion framme vid altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. De tycks ha missförstått budskapet i den högra tavlan och hade nog mått bra av en liten tillrättavisning av oss guider. Åtminstone hade de kanske kunnat gå hem lite mindre upprörda. Å andra sidan är de väl inte så mycket för att lyssna på andras åsikter i frågan. Inte ens om de bara missförstått en konstnärs tolkning av historiska händelser.
I förrgår fick jag ett länge efterlängtat brev, nämligen svaret från den sista fotokursen jag sökt till inför höstterminen. Till skillnad från de tidigare breven var jag nu i det närmaste likgiltig inför innehållet. Det spelade inte längre någon större roll. Trodde jag.
Sprättade upp brevet med betydligt stadigare hand än vid tidigare tillfällen. Antagen var det första ord jag såg.
När jag skrev ansökningarna i våras var Östra Grevie den skola jag trodde mig ha bäst chanser att komma in på. När det negativa svaret från Gamlebys KY-utbildning kom var det också den jag helst ville till. Kände på mig att åtminstone någon av de fyra sökta kurserna skulle anta mig. Det blev Östra Grevie som till slut antog mig.
Med brevet i hand började jag återigen vela. Det var bevis på att jag gjort en bra ansökan, att jag även i kritiska ögon har talang för fotografi. Uppmuntrande för stunden. Synd att jag inte längre är lika inspirerad. Att intresset falnar redan innan kursstart är inget bra tecken. Kanske försvinner tvekan redan första veckan på plats, men inte säkert.
Efter att ha pratat med några av er som brukar besöka sidan blev saker klarare. För att lyckas som fotograf i meningen att få stabil inkomst måste man ha starka motiv. Man måste veta vad man vill och vara sjukt intresserad. Brinna för det man gör. Jag är mest ute efter personlig utveckling, något jag säkert kan hitta även på hobbynivå.
För tillfället ligger valet mellan två hobbyer; foto och programmering. Den jag väljer kommer utvecklas till yrke, den andra stanna kvar på hobbynivå. Rationellt är nog programmering det bättre valet med tanke på arbetsmarknaden och min grad av intresse. Har svårt att motivera hur tre års studier i foto ska vara privatekonomiskt försvarbart. Å andra sidan är lyxutbildningen i foto säkerligen stört kreativt utvecklande.
Det som tar emot mest med Östra Grevie är den tillfälliga flytten tvärs genom landet. Att spendera vinterhalvåret i Skåne suger inte bara klimatmässigt, utan särskilt i mitt sökande efter en fast punkt i tillvaron. Då väljer jag nog hellre föräldrahemmet i Kiruna i väntan på bättre tider. Visst, det går säkert att läsa på Komvux i Malmö och därmed ge båda hobbyerna en andra chans, men flyttproblemet kvarstår.
Kunde ändå inte bestämma mig slutgiltigt, utan gav mig själv tidsfrist över den kommande helgen. Kommer jag ångra att jag inte tog chansen? Vad går jag miste om?
Dagens första pratglada gäst i kyrkan kom innan jag hunnit värma upp munlädret ordentligt. Min engelska sluddrade fram mellan stunder av tunghäfta. Hjärnan var inte riktigt vaken än efter lite sömn och en zombiecykling de tolv kilometrarna nedförsbacke. Utländska pensionärer brukar ha överseende med sånt, speciellt med tanke på att de ofta är ännu sämre. Nu var det en amerikansk jämnårig tjej som sökte upplysningar. Det känns alltid extra viktigt att engelskan är på topp när det kommer folk med språket som modersmål. Då ges det nämligen utrymme för intressanta diskussioner utanför ämnet och de vanliga, enkla fraserna som the church was built in sixteen-oh-seven. Bandspelaren behöver vilas ibland så att dagarna blir uthärdliga. Har man en dålig språkdag glider möjligheten rätt ur händerna.
Tjejen i fråga lät redan i hälsningsfrasen meddela att hon arbetade för en Guidebook. Ytterligare en anledning att skärpa till språket. Misslyckades kapitalt till en början när jag bara skulle bekräfta att öppettiderna stämde med dem hon hade hittat på anslagstavlan.
Tidigare hade Kiruna och Jukkasjärvi delat sida i boken, men nu skulle de få var sin. Hon sade sig vara ansvarig för hela Norden och Baltikum. Inget litet område tänkte jag. Att resa gratis var såklart alldeles fantastiskt och det kunde jag förstå.
När språket till slut närmade sig normalnivå stod vi redan i dörröppningen. Lyckades få till en bra förklaring på de tre adliga fransmännens letande efter världens ände sommaren 1681. Journalister gillar den, ty den tycks fungera bra som inledning i artiklar. Jukkasjärvi, where three french nobles came looking for the end of the world in 1681…, eller nåt liknande kanske de skriver.
Stärkt av mitt återvunna språk stod vi kvar i morgonsolen och pratade strunt. På väg till Finland, jaha. Jo, Helsingfors är en trevlig stad. Det är vad jag också hörde. Jaså via Haparanda? Coolt. Där firade jag millenieskiftet dubbelt. Själv var jag på times square i New York…
Fostrat oss Gallien har, oss Afrika sett,
ur Ganges heliga vatten vi druckit
och vårt Europa beskådat.
Så av växlande öden,
drivna kring jorden och på haven,
stodo vi slutligen här vid polen,
där världen tar ända
- Francios Regnard, Jukkasjärvi, 18 augusti 1681
Italien fortsätter sitt oförskämda spel mot final. Tråkigt defensivt spel och ohygglig tur tar som vanligt dem vidare. Straffen mot Australien, våldet mot USA, filmningar, efterslängar och nu senast mål i slutet av förlängningen. Som om det inte var nog får de slutspelets lättaste lottning. Italienarna kommer undan med allt (utom möjligtvis 2-2 mellan Sverige och Danmark). Inte bara en hund begraven.
Inget av de kvarvarande lagen är värdiga mästare. Nu är jag förvisso i största allmänhet inte särskilt förtjust i sydeuropeisk fotboll.
Jag ville se Tyskland – England i final när kvartsfinalerna spelades. Nu åkte båda ut. Italienarna vinner säkert mot Frankrike i final, bara för att jävlas.
Det går inte att planera sina fortsatta studier medan man fortfarande studerar. Man har inte tillräckligt med distans till sin situation. Det blir svårt att fatta väl genomtänkta beslut. När sommarlovet börjar och begreppsvärlden blir större går tankarna åt helt andra håll, men då är det för sent. Då har man redan gjort sitt val för hösten. Enda alternativet är att riva ner hela planen. Hittils har jag inte vågat göra det. Jag har stått mitt kast eller hittat en nödlösning för att köpa tid. Det här hände redan första året i Umeå. Jag började tvivla på min utbildningsväg, men gav den en chans till i brist på bättre alternativ.
Vågade inte erkänna mig slagen.
Sedan januari 2004, när jag och Maria flyttade från vår lägenhet på Ålidhöjd i Umeå, har jag aldrig haft en fast punkt i tillvaron. Istället har jag flängt runt med olika tillfälliga lösningar. Ingenstans har jag stannat längre än nio månader. Följden har blivit ytliga kontakter som sakta förtvinar. De vänner jag skaffat har inte blivit de nära vänner jag velat ha. På en ny plats behöver man minst ett halvår för att hitta sin grupp och sina verkliga vänner. De man till slut hittar hinner man aldrig befästa. Bostadslösningarna har varit av det mer spartanska slaget. Jag har inte orkat anstränga mig nämnvärt för hemtrevnaden när allt ändå ska rivas ner inom några månader.
Behöver stadga mig. Ankra någonstans.
Ett stort problem har varit mina begränsade valmöjligheter. Jag har tvingats till att fortsätta min humanistiska bana. Har inte behörighet att söka något annat. Trots att jag gick natur på gymnasiet. Att hoppa av Fysik B och Matematik E kändes bra då. Var helt övertygad att jag aldrig skulle behöva dem. Jag skulle bli samhällsvetare. Efter att ha provat på den samhällsvetenskapliga respektive humanistiska fakulteten under tre års tid är jag allt annat än imponerad. Språk är det roligaste hittils. Det övriga var mest en pina att studera, även om jag hade lätt för det.
Den senaste tiden har jag försökt sortera mina intressen. Vad är det som intresserar mig? Vad kan jag ägna timmar åt utan att tröttna? Inom vilka områden söker jag med stort intresse nya kunskaper på egen hand? Vad är jag egentligen bäst på?
Snart kom jag attt tänka på två speciella perioder av mitt liv. Förra sommaren respektive sista veckan före jullovet på Nordiska. Då ägnade jag en enda sak all vaken tid – programmeringen. Timme ut och timme in. Nätterna i ända. Nuvarande version av Nilsson har hund tog mer än 200 effektiva arbetstimmar att slutföra. Noho.se blev inte riktigt klar på de 100 timmar jag lade ner.
Ingenting har någonsin uppslukat mig på samma sätt som den praktiska problemlösning programmeringen innebär. Det finns inget som slår känslan av den första fungerande körningen. Strävan efter den perfekta lösningen är också kittlande.
Jag har letat lämpliga utbildningar inom programmering tidigare, men alltid blivit stoppad av behörighetskraven. Kanske hade jag för lätt att ge upp. Kanske stretade jag emot för att slippa behöva bryta upp från vardagen.
Det är ett svårt beslut att ta, men någon gång måste det fattas. Året som följer ska spenderas på komvux i Kiruna. Därefter ska jag ta god tid på mig att hitta den rätta utbildningen på den rätta orten. För tillfället lockar Chalmers informationstekniska program. Vi får se hur det blir med det.
Att bo hemma hos föräldrarna kommer ha sina fördelar. Socialt blir det värre. Litar på att Mats och Olle håller mig borta från tristessen och spelabstinensen. Länge såg jag återvändandet till Kiruna som en sista utväg. Kanske är det inte så illa som det låter.
Tack Peter, Lisa och Markus för era goda råd. Jag är evigt tacksam.
Gick igenom gamla bilder idag den 2 december 2007 och hittade denna ungefär ett och ett halvt år gamla bild, som förtjänade att publiceras. Pernilla håller Rickards hand på Kirunafestivalen i juni 2006.
Jag har börjat tvivla på om fotoutbildning är det rätta för mig.
Vet visserligen ännu inte om jag kommit in på den sista eftersökta kursen på Östra Grevie. Om jag gjort det vet jag inte om jag verkligen vill. Visst, det är säkert stört utvecklande, kreativt och av allmän hög kvalitet.
Foto är som alla kreativa ensamjobb en osäker arbetsmarknad. Man måste vara bäst av alla för att komma någonstans. Att vara medelmåtta duger ingenstans.
Att ständigt behöva marknadsföra sig själv är inget jag ser fram emot. Det var nog jobbigt att söka utbildningarna. Personliga brev må vara en bra urvalsmetod (åtminstone bättre än betyg), men fler än ett par stycken om året är outhärdligt.
Fotoutbildningar är inte så lite pretentiösa. Efterhandskonstruktionerna om vad man egentligen vill säga med sina verk haglar. Ordbajset härskar. Mest bara grå betong och grådaskiga ansikten i kontorslandskap eller i förfallen miljö för att visa utsatthet eller verkligheten. Kanske har jag läst för mycket ETC.
Jag skulle nog trivas med att fota modeller eller produkter i studio. Retuschera dem oigenkännliga. Till perfekton. Sedan se mellan fingrarna när nästa generation fördärvas av förvridna kroppsideal och vår miljö av överkonsumtionen. Snart skulle samvetet vara ikapp och jag skulle behöva ny utbildning och nytt jobb. Kanske inte optimalt i längden.
Jag tilltalas mer av snygga reklamfoton. Klara snygga färger. Framlyftande av det vackra. Å andra sidan går reklambranchen emot många av mina principer. De riktigt farliga ser ofta snälla ut. Hur långt kan man gå emot sina principer? Vad är värst att vara; pretto eller manipulativ?
Mindre än sex timmar till turneringens viktigaste match hittils. Givetvis vinner Tyskland, men om Sverige mot förmodan skulle skrälla så väntar troligen Argentina (eller möjligen Mexiko). Ur askan i elden, minst sagt. Bara att ta sig till semifinal i detta vm borde ge landslaget bragdmedaljerna. Jag gissar att en sådan otrolig semifinal skulle spelas mot Italien (som har fått en hyfsat enklare väg med Schweiz, Australien och Ukraina).
Hade varit fint att vinna mot England. Det hade blivit mycket enklare då (Ecuador – Portugal – Brasilien/Spanien).
Att Wikipedia har bästa vm-rapporteringen är ingen direkt överraskning. Content is king. Klockrena tabeller, oändliga mängder fakta och bra struktur slår flashig grafik och filmklipp med hästlängder. Målrepriserna och inför-reportagen ser man ändå bäst på tv.
2-2 mot England vilket betyder Tyskland i åttondelen. Inte riktigt optimalt motstånd kanske. England ist gut (eller bättre and bättre). Ecuador sint besser. Deutschland ist super. Aber wir sint der best (på der fasta zituazionen i alla fall).
Jag läste aldrig Dan Brown när hypen var som störst. Stora Dean Koontz-varningslampor blinkade och jag förstod att mannen var överskattad. När det började ryktas om filmen fanns det ännu mindre anledning. Varför förstöra en potentiell bioupplevelse (trailern såg ju rätt lovande ut) med att nyligen ha läst boken.
Filmen visade sig vara helt ok, trots svidande kritik från många håll. Jag gillar förvisso konspirationer redan sen tidigare. Till och med National Treassure med Nicolas Cage. Da Vinci-koden kändes som ett långt avsnitt av 24 (vars manusförfattare försökte köpa filmrättigheterna för boken och basera säsong fem på den) eller Arkiv X. Bra skit alltså. Några timmars underhållning är sällan fel.
Referenserna till verkliga historiska händelser (och fantasifoster – minst lika intressant läsning) var onekligen fängslande. John upplyste mig om att dessa såklart utvecklas mer i boken, vilket till slut fick mig att läsa den (eller snarare lyssna på ljudboken). Precis som filmen väldigt spännande och underhållande.
Dan Brown har dock ett stort problem. Var och varannat kapitel innehåller förtäckta resuméer av tidigare händelser. Precis som en tv-serie som upplyser nytillkomna tittare. Händelseförloppet blir övertydligt, så att även den mest trögtänkte kan känna sig smart av att ha kommit på nästa vändning innan den sker. När man ser exempelvis 24 får man åtminstone lite utmaning i plot-nystandet.
Nu läser jag Änglar och Demoner på inrådan av samme John. Och visst har han rätt när han säger att det är samma bok. Likheterna är kusliga redan efter 50 sidor. Efter ytterligare hundra är de rent skrämmande. Ändå så fängslande. Så billiga cliffhangers. Trots det omöjligt att motstå de sköna konspirationerna, de gömda detaljerna och sambanden.
Blir naturligtvis inspirerad att spela Illuminati igen, vars efterträdare New world order felaktigt omnämns som ett dataspel i Änglar och Demoner (egentligen är det ett CCG, collectible card game som Magic the Gathering). Dan Brown verkar å andra sidan inte ha gjort så ingående research på andra områden heller, men det är först här det märks i min värld. Kanske säger en del om mig också…
1-0 mot Paraguay. Ljungberg avgör på nick i 89:e. Jag känner som när Zlatan klackade in 1-1 mot Italien för två år sedan. De jämna matcherna ger den bästa känslan vid avgörandet. Fantastisch!
Efter att ha fått klartecken om ledighet konsertdagen, som sammanföll med min sista arbetsdag 7 juli kunde jag boka flygbiljetter. Förutsatt att det funnits några. Biljetter finns förvisso alltid, men inte till vettigt pris. Depeche må vara bra, men över tusenlappen enkel resa är de inte värda. Alternativet tåg dagen före skulle innebära två dagar mindre lön, vilket blir nästan lika dyrt.
Det är viktigt att känna igen tillfällena då det är dags att ge upp. Annars kan det snart vara för sent.
Tre ståplatsbiljetter i sektionen längst fram, någon?
I år har vi ärrade kyrkoguideveteraner fått sällskap av lärlingar, guideaspiranter eller historiska trainees, som man förr föredrog att kalla dem. Församlingen har dock inte gett dem några vidare förutsättningar. Igår fick min stackars aspirant klara sig själv en hel dag med en liten inaktuell text som enda källmaterial. Till på köpet fick hon den inte förrän arbetsdagen börjat.
När jag började här sommaren 2001 fick jag ett (förvisso även det inaktuellt) häfte med material veckor i förväg. Nu tycktes man förlita sig på att jag skulle lära upp aspiranten i fråga. Någon verkade dock ha glömt att jag börjar jobba först idag.
Som mästarguide hör till mina moraliska skyldigheter att skola dessa lärlingar i den ädla konsten, så att dessa lärlingar sedan kan ta över när tiden är inne. Så säger den skrift ur vilken all retorisk och historisk visdom härstammar. Eller nåt.
Det är en skam för den ädla konsten att vår arbetsgivare tänkt skriva ut guideaspirant på lärlingarnas namnskyltar, istället för det hedervärda guide. Vi är här på lika villkor och med samma uppgifter. Min mästartitel ska visas genom handling, inte av min bricka. Troligtvis får min kritik av detta snar effekt.
Såklart! Varför hade jag inte lagt märke till den asketiska klädedräkten och det uppsatta håret? Dessa båda kvinnor var alltså amerikanska leastadianer. Sådana hade jag bara hört berättas om i sagorna. Jag har under mina år som guide i Jukkasjärvi kyrka ofta förklarat för undrande turister att leastadianismen har en amerikansk gren. Utvandrare som tagit väckelsen med sig.
Det här var stort. Större än ni anar. Att tala med någon som man i vanliga fall talar om är en bra känsla. Nu behöver jag inte längre förlita på någon text jag läst för att veta att de finns, utan kan förlita mig på egna erfarenheter. Detta räddade den annars rätt långtråkiga dagen.
There can be only oneFussball party, nämligen den som börjar om nio minuter och sedan pågår i en hel månad. Jag kommer jobba dagtid och spendera kvällarna framför tv:n. Missar förvisso eftermiddagsmatcherna, men med tanke på vilka dessa är det kanske ingen större skada skedd.
Australien – Japan
Sydkorea – Togo
Spanien – Ukraina
Ecuador – Costa Rica
Argentina – Serbien Montenegro
Togo – Schweiz
Ecuador – Tyskland
Iran – Angola
Tjeckien – Italien
Ghana – USA
Ukraina – Tunisien
Saudiarabien – Spanien
Jag menar åh nej! Tjeckien – Italien känns väl som den enda riktiga förlusten i den här listan. Av de övriga matcherna ska jag se till att se samtliga.
Warhammer 40k-turneringen gick över all förväntan. Blev först lite besviken på min armékompositionspoäng (”komp” – ett sätt att balansera ut dåliga val mot bättre för större variation mellan spelarnas arméer). Ynka 15 av maximala 20. Jag brukar vanligtvis ligga kring 80-90% av max. Det visade sig dock vara rätt praktiskt, eftersom jag brukar ha svårare mot snällare arméer. Det som är bra mot min armé är snällt mot andras, med andra ord. Arméer med samma komp brukar få möta varandra, åtminstone i inledningsskedet av turneringen.
Två vinster, en förlust och en oavgjord match senare låg jag kring tjugonde plats. De bästa 16 skulle gå vidare till slutspel. Jag såg min chans, men åkte på patrull i femte matchen. Lyckades dock rädda situationen i slutskedet till en hedersam förlust (2-10 istället för 0-12). Dessa två poäng räckte precis till att knipa sextondeplatsen, efter att bonuspoäng för målning och komp lagts till.
Överväldigad av lycka och med inget att förlora gick jag in för den sjätte matchen. Jag skulle ju som sämst bli sextonde man. Matchen slutade oavgjort och jag klättrade till trettonde plats. Detta är tveklöst det bästa resultat jag åstadkommit i en stor turnering.
I övrigt spelades en hel del Puerto Rico och Dance Dance Revolution. Missade tyvärr turneringen i Puerto på grund av schemakrock med 40k. Som vanligt på konvent inhandlades ett nytt brädspel; Ricochet robot. Självklart ett mycket bra pusselspel som särskilt Rickard kommer uppskatta.
Lite roande är också Östnytts inslag om konventet, där det jämfördes med spelberoende och alkoholism, allt i regi av en reporter med sin egen agenda och färdiga vinkel. Läs mer på Sveroks forum och i Corren, eftersom SVT:s videofiler är lite svårlänkade. Samtidigt lite oroande när det icke insatta folket gärna tror på en professor, oavsett om hans uttalanden är kreativt friserade av en skrupelfri reporter.
IDG skriver att polisen i morse gjorde husransakan och beslagtog de servrar som driver bittorrenttrackern The Pirate Bay. Intressant beteende, helt klart. Trackern har fungerat som en mötesplats, men inget piratkopierat material har någonsin funnits på servrarna. Frågar mig vad polisen och Antipiratbyrån försöker komma fram till. Ska bli minst sagt spännande att följa upplösningen.
Piratbyrån verkar ha strukit med i tillslaget som oskyldigt offer. Edit: nu finns ett pressmeddelande från Piratbyrån.
Hello Lars, I am Alexander. I know Calle, through Karolina. I study in Rome now, I’m half canadian, and I like ti travel and take somewhat unusual career choices… so basically I got accepted to a space science program, which includes spending nxt year’s second semester in Kirune, or Kiruna.
Would u mind teling me something about it? Like for example, is anybody there? is there any youth? cuz i heard weird stories about it… kinda freaked me out! what do people do there for fun? is it close to anything? just, how’s life up there? I’m just freaked out I’ll be going there and ned up never partying or meeting anybody for almost 6 months… being where it is, u know? I’m not sure if ur from there, but I’ve been told that u know it. So… let me know whatever! Du like it? du recommend it? whatever…
Thnx man, bye:)
…and my answer
Hi Alexander,
Well, your choice of career surely suits half a year in Kiruna. However, if the city itself suits your personality is of another matter. I haven’t been living there permanently since spring 2002, but I am visiting my parents there every summer and christmas. So here goes:
Kiruna is by all means a small city. Rougly 19000 people live there. The only higher education availible is the one you are attending to. This means that almost all young leave for education elsewhere. Still left are those who don’t seek higher education (and I think you know what sort of people I am thinking of here) and those not old enough to leave. There sure are parties to attend to, but there are just a few pubs and no real club to speak of (although some of the pubs might claim they are). Most people partying are either 18-20 year olds or 30+.
However, the space students might be party animals on their own. There ought to be quite a lot of parties going on in the building complex which is the home for most of them. I don’t really know, because I know none of them. Anyhow, I suggest that you stay with them. They form a small isolated community that you might like.
I don’t recommend Kiruna if the above subject is the most important when making your decision wheter or not to go. I overheard that you are considering Lulea as well, which surely is better in that aspect, but not by far. I am perfectly sure you can find something nice to do in your spare time. Like sports. Don’t try shopping though. If you like skiing/snowboarding this really is the place to be. As close as you can get to the tracks and slopes. A lot of the locals fancy outdoor life, which might be because of the endless possibilities in that area.
And no, Kiruna is NOT close to ANYTHING, apart from large forests, lots of snow and tall mountains. It really is in the middle of nowhere. It is a beautiful city by the looks. It isn’t as cold in the winter as you might have been told. I like it and would recommend it to just about anyone. You might get bored by the small community, but not in the first six months. Why not give it a try? It could well be a fantastic and somewhat unique experience. Go go go!
Veckan före Sveriges näst största konvent LinCon anordnades en uppvärmningsturnering i Warhammer 40k av stockholmarna i Rouge Trader. Tjugotre tappra dök upp på en grundskola i Salem, varav fyra från Göteborg. Bland övriga deltagare syntes flera namnkunniga. Många av sveriges bästa var där för att spela de åtta (!) matcherna.
Jag hade som mål att hamna bland de tio bästa. Det såg i förväg ut att bli svårt, eftersom stockholmarna är kända för att osta* lite extra.
Det gick dock över förväntan. Vann matcher mot motstånd jag aldrig trodde mig kunna besegra. Efter sex matcher var jag plötsligt fyra och fick möta den slutgiltiga segraren i match sju. Det gick mindre bra och jag blev nedpetad till nionde plats (som jag lyckades försvara).
Som en liten extra bonus tog jag hem priset för bäst målade armé. Tredje gången jag får det priset. Mycket hedrande.
Spelbalans är svårt att skapa i ett spel med så många variabler. Det är oundvikligt att vissa saker man kan välja till sin armé helt enkelt är ”bättre” val i alla lägen, oavsett motstånd. Det skapar en standard, en likriktning som bara är tråkig för motståndarna som alltid får möta i stort sett samma saker. Ju fler ”bästa”-val man tar, desto ”ostigare” anses man vara.
Varje chans är en möjlighet som vår finske favoritbackhopparlegend sa en gång.
Fick negativt svar från Gamleby Folkhögskola idag. Kom inte in på deras KY-utbildning till fotograf för reklam och magasin. 117 sökande – 21 antagna. Nu har jag avverkat hälften av de skolor jag ansökt till. Lyckligtvis kommer nekandena från de två svåraste kurserna först.
Besökte en av de kvarvarande skolorna i fredags; Östra Grevie folkhögskola mitt emellan Malmö och Trelleborg. Kanske lite sämre boendestandard än på Nordiska, men lokalerna såg riktigt bra ut. Trevligt med fotostudio till hands.
Nu när jag inte kom in på de högre utbildningarna direkt är Östra Grevie den jag helst vill ha. Mest för att den sista kvarvarande är i Gamleby. Om jag efter den kommer in på KY blir det tre år i de småländska skogarna. Lite väl länge. Hellre ett år på den skånska möllan först.
Finland vann melodifestivalen överlägset. Tidigare har de varit överlägset sämst. Detta är precis vad tävlingen behöver. Bara det att videon inte visades i alla länder på grund av risk för att väcka anstöt är skäl nog att de ska vinna. Sexism går visst bra, men inte några latexmasker och teaterblod. Känns fenomenet igen från den kristna högern i USA? De riktigt farliga ser ofta snälla ut.
Nästa år går finalen i Hellsinki.
Helvetet har fryst till is.
and the Lordi said
let there be rock
and there was rock
Gatorna på Haga är enkelriktade hit och dit. Efter många felsvängar var vi till slut på rätt spår mot Johannas lägenhet med hennes flyttlass. Där, under hennes fönster satt han, såsom hon beskrivit så många gånger tidigare. Jag har letat med ljus och lykta efter denna gatumusikants demoskiva, den som spelades så ofta i tian innan den försvann någon gång förra terminen. Anton lyckades aldrig komma ihåg att ta med sitt exemplar. Jag glömde ständigt bort namnet.
Nu satt Anders där livs levande, en av Detektivbyråns medlemmar. Jag lämnade flyttlasset åt sitt öde. Gick fram och pratade. För tillfället hade han ställt ifrån sig dragspelet en stund. Jag presenterade mig som vän till Anton Höber och Anders sken upp. Berättade om demon jag sökt efter. Dessvärre utan att få den i min hand. Istället fick jag något mycket bättre, länken till hemsidan här ovanför.
Lämnade en del pengar för demon i den uppställda väskan och gick iväg, betydligt lyckligare än bara minuterna tidigare. Nu sitter jag med fem nedladdade låtar och njuter. När jag först hörde dem spelas var jag övertygad om att de kom från Amelie, vilket nog säger mycket om musikstilen. Dragspel, xylofon, trumpet och banjo i väl fungerande symbios.
Om det ändå vore en fullängdare, eller åtminstone lite längre låtar.
Lagom till sommarlovets början lät jag Lisa bleka mitt hår. Nu är det något ljusare än min naturliga hårfärg. Folk omkring mig blev shockade när jag återvände till skolan. Vissa hade ju inte sett mig i annat än rödbrunt, men många av de förvånade blickarna kom från människor som sett de blonda lockarna tidigare. Har alla glömt hur jag egentligen ser ut?
Uppenbarligen såg det rödbruna väldigt naturligt ut. Klara och Lisa visste verkligen vilken färg som skulle passa mig.
För övrigt påminner min nuvarande frisyr mest om Mattis i filmen med samma namn. Lite luftig åttiotalsfrisyr alltså. Jag ser ut att när som helst kunna kläcka ur mig Elämä on ihmisen parasta aikaa. (Livet är människans bästa tid.) eller något liknande. Planen är att hitta en standby-tid hos någon frisör till veckan.
Tror fortfarande inte jag förstått att allt faktiskt är slut. Den sista morgonen, den sista måltiden, den sista samlingen, den sista resan. Tillsammans. Men inte nu längre. Det har varit ett bra år och det är bättre att det tar slut nu än om några veckor. Nordiska folkhögskolan och Nordisk horisont är ett passerat kapitel för min del. Det var precis vad jag behövde, även om resultatet inte blev det förväntade. Jag trodde mig finna ny inspiration till fortsatta politiska studier. Istället blommade fotointresset upp. Återstår att se hur det utvecklar sig.
Det var de många kramarnas dag igår. Inte förrän i sista sekund inser man hur mycket mer tid man borde ha tillbringat tillsammans när man ändå hade chansen. Vara social och vårda relationerna istället för att sitta framför datorn och skriva blogg…
Naiv som jag är tror jag mig kunna träffa dem alla igen någon gång. Kommer naturligtvis aldrig att hända.
Har varit med om situationen tidigare, men aldrig i denna utsträckning. De dryga 40 personer man lärt känna väl på internatet (de 20 klasskompisarna inräknade) är fler än de massor man tidigare behövt ta avsked ifrån. I Umeå lämnade jag ett tiotal personer, något färre i Jyväskylä.
Nästan lika konstigt är att några andra kommer vara Nordisk horisont nästa år. Jag menar, det är ju vi!
Johanna Hackman, född och uppvuxen i Finland tog tag i mig under lunchen efter vårt framträdande på avslutningen. Hon tog mina båda händer i sina och tackade uppriktigt. Vi hade tydligen träffat intonationen perfekt och verkligen fått fram känslan i sången. Vi var själva väldigt nöjda, inte minst för att vi hade det häftigaste framträdandet av alla klasser. Inte för att vi tvivlade på att så skulle vara fallet tidigare heller. Vi totalägde alla, helt enkelt. Pwnage!
Alla klasser ska säga adjö till de andra klasserna på valfritt sätt, under max fem minuter på fredagens avslutning. Jag och Ida tittade på varandra och förstod att vi tänkte föreslå samma sak. Trodde aldrig att förslaget skulle få sådant genomslag. Under Orkneyresan gick vi omkring sjungandes på Semmarits gamla klassiker Ylämailla (på högländerna). Kunde vara passande att sjunga en hyllningssång till Skottland på finska för att knyta samman två av våra klassresor.
När klassen fick höra sången framföras blev de överväldigade. Här ska tas i för kung och fosterland. Jag och Ida tar hand om verserna så får de andra komma in på refrängen och doa lite allmänt i bakgrunden. Vi kommer garanterat dominera hela tillställningen.
Jos kohdallain päivä on viimeinen
Lailla leijonan vaan tahdon elää sen
Kaunis on aamu ja aurinko
Katse viimeinen kai
Strax efter midnatt steg jag av bussen vid Eriksdal, ca en och en halv kilometer från skolan. Nattluften var sommarkylig och frisk. Iklädd endast shorts, solglasögon, t-tröja och sandaler var det kanske lite kyligare än bekvämt. Fylldes av energi och satte av i språngmarsch över bron. Svepte snart förbi ett gäng tjejer till fots. De lät lite förvånade och skrattade till. Trots sandalerna sprang jag lätt på den grusade asfalten. Den friska luften hjälpte mig öka takten och hålla den uppför mördarbacken. Förstod inte förrän på toppen hur trött jag var. Då var jag redan framme. Överskottsenergi är till för att användas.
Jag glömde mobilen hemma igår och nio missade samtal väntade mig mitt i natten, alla från samma nummer. Tidigt på morgonen ringde mamma och frågade det hon undrat hela gårdagen; vad jag hittade på i värmen. Tur att jag kan konsten att somna om. Måste komma ihåg att stänga av telefonen under natten i fortsättningen.
Det var tänkt att klassen skulle samlas och förbereda nästa veckas utställning idag vid lunchtid. Jag kände mig lite ensam när jag dök upp. Snart visade det sig att folket ändrat tid till imorgon utan att meddela mig. Tack.
Åkte in till Göteborg för att spela lite spel på Ylva. När jag kom fram något senare än optimalt (se tidigare stycke) hade folket börjat skingras. Inga brädspel på gång och inget motstånd i 40k. Istället åkte jag hemåt. Halv sju stod jag vid centralstationen, bara för att upptäcka att nästa buss går halvtimmen senare. Varför går bussarna fem respektive tretton över varje hel timme på söndagar? Är lite jämnare spridning för mycket begärt?
En riktigt kall bastuöl i solnedgången räddade dagen.
Ichtys och jag stod förundrade framför informationsskylten till berg och dalbanan Balder på Liseberg. Många föremål var överkryssade och högtalarsystemet upplyste om att lösa saker skulle förvaras i stängda fickor. På förbudsskyltarna fanns bland annat kamera, keps och paraply. Kanske inte lika kul som när vi diskuterade det live, men en stund senare hade vi en lista på tuffa kläder som tekniskt sett borde vara tillåtna.
G-dräkt och pilothjälm med visir
Riddarrustning
Våtdräkt, simfötter, snorkel, cyklop
Gammaldags dykardräkt, metallskor och -hjälm
Lufttät dräkt för arbete i farliga miljöer
Ett uttryck för gemensamma humor, som kanske inte faller läsarna i smaken lika mycket som för oss. Det blev en 9-timmarsdag på Liseberg med fem åkturer balder som höjdpunkt. Nycket dansmatta och en hel del flipper med totalt tre replays. Borde åka dit någon dag och bara hålla till i spelhuset.
Underskattade förresten Göteborgarnas vilja att besöka fältet en sådan här dag. Jag trodde folket skulle vallfärda när det ges tillfälle med varm dag före turistsäsong och innan badvattnet hinner bli varmt i havet och sjöarna. Trodde aldrig vi skulle få valuta för ett åkband innan jag såg skylten med kötiderna. Nästan alla köer 0-15 minuter långa. Obeskrivligt bra.
Ah, mer än tjugo grader varmt idag igen. Till skillnad från mina vänner är jag inte bakfull och kan njuta i fulla drag. Sitter med datorn ute i solen, med pappkartong runt skärmen som skydd. Såhär kan jag inte sitta hela dagen, utan skulle må bra av förslag till andra aktiviteter. Förslagsvis stationerade utomhus.
Edit: Mot Liseberg! En första IRL-möte med Ichtys. Yeay! Kanske bäst att skaffa lite solskydd någonstans på vägen. Kan ju bli rätt rött annars…
Förr i tiden rymdes ett års digitalfoton på fyra cd-skivor eller en dvd. I år är jag uppe i nära två dvd:er från januari fram till nu. Kanske ett tecken på uppgraderad utrustning. Kanske är det ett växande intresse. Troligen båda.
Ikväll ska det grillas på Nordiska. Sista helgen med gänget. Den allra sista helgen med många bekantskaper. Känns vemodigt, men ändå så peppande.
Göteborg/Kungälv visar upp härlig Kirunasommar. Vinterskorna är bortplockade och ersatta av sandaler på bara fötter. Solen skiner varje dag och nätterna är stjärnklara. Här är gudagott att vara.
Berättelsen uppdateras kontinuerligt allt eftersom jag skriver ner den.
Fredag 21/4: Avresa
Vi kom fram till ett vårvarmt Glasgow och satt snart på tåget till Edinburgh, denna underbara stad. Jag visade mina medresenärer mina favoritplatser, såsom butiken Swish som trycker t-shirts efter kundens önskemål. Ett stycke ny Invisible-tröja inhandlades. Återkommer med adressen till deras webbutik. Natten spenderades i en till hostel ombyggd gammal kyrka. Knarrande sängar var bara förnamnet.
Lördag 22/4: Högländer
Vid den okristliga tidpunkten 06:40 avgick vårt tåg norrut. Byte först i Perth och sedan i Inverness, för slutmålet Thurso och färjan över Pentland Firth till Orkney. Trogna läsare vet dock vad Scotrail går för och ni andra förstår nog vart jag vill komma. Tåget är runt tjugo minuter sent till Inverness och vi missar vår anslutning till Thurso med sex minuter. Istället för en behaglig och vacker tågfärd över de norra högländerna får vi åka skumpande buss. Jag förvånas över att Scotrail istället för att vänta sex minuter på sitt eget anslutande tåg ordnar fram en buss. Kan väl inte vara lönsamt någonstans. En eftermiddag i Thurso senare åker vi färja till Stromness och upplever gyllene solnedgång. Vandrarhemmet Browns rekommenderas varmt.
Söndag 22/4: Inte som beräknat
Tanken var att ta första färjan till den närmast obebodda ön Hoy. Dessvärre gick inte färjan alls, eftersom det fortfarande är vintersäsong. Klantingt av oss att inte kolla noggrannare. Kanske lika bra det, eftersom vi ändå saknade t-sprit till vårt kök. Ni som inte letat t-sprit i Storbritannien en söndageftermiddag informeras härmed att det inte är så lätt som man kan tro. Varken bensinstationer eller mataffärer har det.
Vi försökte göra det bästa av situationen och hålla oss i närheten av Kirkwall för att köpa sprit i sportbutik dagen efter. Vår enda karta visade en sjö dryga milen bort, som kunde vara ett bra ställe att tälta på. Allt var frid och fröjd till sena eftermiddagen, då vi bestämde oss att gena över en kulle. Vår karta visade inte vegetationstyp och snart stod vi med ljung upp till knäna i uppförsbacke. Till slut kom vi fram till Loch of Kirbister, bara för att se den omgärdad av lerig åker. Solen dalade och vi hade inga alternativ än att fråga bonden om lov att tälta på ett någorlunda torrt ställe. Det var okej så länge vi inte störde the ponies.
Måndag 23/4: Blåsigt Kirkwall
Efter gårdagens långa marsch över ljungtäckta kullar bestämde vi oss för att lifta och spara trötta ben. Vi trodde det skulle vara omöjligt för fyra personer med 15 kilo packning var. Första bilen vi vinkade till stannade och snart var vi på plats i Kirkwall. T-sprit inhandlades i en liten friluftsbutik. Nu var vi redo för en riktig utflykt.
I väntan på våra vänner som tagit båten via Shetland tog vi in på vandrarhem. Där fanns världens sämsta internetuppkoppling. För fem pence i minuten kunde man besöka alla sidor som inte använder ? i adresserna. Den fick dessutom för sig att logga ut användaren var tionde minut av säkerhetsskäl. Jag försökte skriva ett blogginlägg och blev utloggad utan förvarning halvvägs. Kul.
Under eftermiddagen hade vinden tilltagit och våra vänner kom dryga timmen försenade efter sex timmar på böljande hav. Vågorna hade tydligen slagit upp på sjätte däck.
Tisdag 24/4: Historisk utflykt
På klassiskt turistvis åkte vi på rundtur bland förhistoriska stenmonument, byar och gravkullar. Stanna till, ta lite bilder, få en kort förklaring av vår medföljande guide och iväg till nästa ställe. Mäktiga besöksmål, onekligen.
Vi fyra som tältat några dagar tidigare kom äntligen till Hoy med färjan. Med på färjan var en hel lågstadieklass. Vi oroade oss i tysthet över att de skulle bo på samma ställe som oss. De stirrade på våra ryggsäckar och viskade och jag som tyckte min ryggsäck var tung till varandra.
Några timmars vandring genom dalgången senare var vi framme i Rackwick. Dalgången slutar i en vik med blankslipade stenar i högvatten och sandstrand vid lågvatten. Vi ankom precis till den förtjusande solnedgången. I min iver att få en bättre vinkel för fotografering hoppade jag över stenmuren invid huset ner mot stranden. Kameran slog i muren och vidvinkelobjektivet gav upp. Nu får jag visserligen nytt på försäkringen, men väldigt trist att inte kunna ta några maffiga landskapsbilder i vidvinkel resten av resan.
Vi gjorde oss hemmastadda i den lilla stugan vid stranden. Utanför hade en skotte från Glasgow slagit upp sitt tält. Stugan hade rinnande vatten, men saknade el och så snart mörkret lagt sig fanns inte många alternativ till att sova. Föredrar torrt stengolv före fuktig tältduk vilken dag som helst.
Onsdag 25/4: Old man of Hoy
Natten blev återigen kall. Mest på grund av stora springor i dörren. Snart var vi på fötter och på väg mot den stora klippan Old man of Hoy halvmilen bort. På Hoy bor fem människor och ett helt gäng får. Troligen bland de mest sociala sådana i världen. Så snart vi går förbi en hage kommer de springande och bräkande i kör.
Vi tar god tid på oss, stannar överallt och njuter av vårsolen och utsikten. Vid de branta havsklipporna stannar vi någon timme, fotar, tittar på fåglar och vilar en stund i gräset. Fantastisk dagsutflykt.
Under resans gång har vi märkt hur bra vi matchat vår klädsel och utrustning. Ida och jag har samma sovsäckstyp, perfekta att kopplas samman. Så gör vi också följande natt. Att dela sovsäck och ha någon att värma sig mot är bra när det drar lite kallt genom dörrspringorna.
Torsdag 26/4: Ward hill
Vädret är ostadigt på Hoy denna dag. Molnen flyger förbi men lämnar inget regn. Micke klagar på förkylning och kalla fötter och bestämmer sig för att lämna oss. På toppen av Ward hill, högsta punkten på alla Orkneyöarna, är det dimma som vi bestämmer oss för att trotsa. Kanske hinner det blåsa bort medan vi går upp.
Charlotta, Ida och jag tar oss an den branta vandringen upp till toppen. På bergskammen mellan de båda topparna blåser det obeskrivliga mängder. Vi söker lä, som hittas samtidigt som molnen skingras omkring oss. Synfältet vidgas till större delen av ögruppen. Den tunga vandringen var värd mödan. Vi kan dock inte vända om 50 höjdmeter från toppen, som visserligen fortfarande är täckt i dimma. Väl uppe regnar det, så det blir en kort fotosession innan nedfärd. I vanliga fall brukar det gå lätt nedför, men här är det lite för brant.
Nere i dalen har vädret blivit allt bättre och Rackwick visar sin bästa sida igen. Jag tar en promenad på stranden och fotograferar döda djur och bråte som spolats i land. Tyvärr lyckas jag aldrig återfinna den jättehäftiga sandfyllda sko jag hittade under min första vandring här. Den gången hade jag inte med kameran. Vid det här laget borde jag veta att alltid ha med den.
Fredag 27/4: Dwarfie Stane
Elden hålls vid liv hela natten och gör den till varmaste natten hittils. Vi bryter upp lägret och går mot Dwarfie Stane, en uthuggen förhistorisk grav i klippan, halvvägs tillbaka till färjan. En av de fem bofasta kör förbi och plockar upp oss utan att vi antytt önskan att lifta. Trevligt folk, troligen med svår brist på socialt liv utanför den lilla kretsen.
På eftermiddagen tar färjan oss tillbaka till Stromness på Mainland. Skönt att sova sista natten i säng och laga riktig mat i riktigt kök.
Ansökan till Fotoskolan i Gamlebys båda fotokurser är inskickad. Inklusive arbetsprover väger de båda ansökningarna närmare 350g. Kostar skjortan att skicka. Som om inte bildutskrifterna var dyra nog för 20kr styck.
På fredag bär det av till Orkneyöarna med klassen. Planen är fem nätter i tält och fyra på vandrarhem. Ska testpacka väskan ikväll för att se vad som får plats. Jag är utrustad för att eventuellt sova under bar himmel.
Årets GothCon är till ända. Händelser i punktform följer.
39:e plats av 110+ i Warhammer 40k-turneringen. Första gången i den övre hälften på turnering i södra Sverige.
Bland de fem bästa räknat i målningspoäng och därmed uttagen till omröstningen för bäst målade armé.
Topp 5 även inom armékompositionspoäng.
Många trevliga kommentarer om Eldarbrädet jag var med och byggde
Pentago är ett bra och snyggt brädspel. Luffarschack på fyra vridbara kvadrater, där varje utplacerad kula efterföljs av en 90-gradersvridning av en av kvadraterna. Tvingar en att tänka i många dimensioner.
Puerto Rico fungerar även som kortspel i form av San Juan. Precis som brädspelet är turmomenten minimerade. Solklart inköp.
Perfekt att bo på gångavstånd. Tack Lisa.
Stengolven på Hvidfeldska är dammiga.
Kampen om citadellet natten mot söndag tillsammans med Markus, Peter och de där nissarna från Uppsala var synnerligen underhållande. Vore kul att skaffa ett exemplar, dippa allt med Markus hjälp och sedan lira massa till sommaren. Kanske kan man få tag på gamla och lite snyggare Warzone-modeller någonstans för en billig penning, istället för att använda de fula plastfigurerna. Kul tanke som sagt, fast det lär ju inte hända. Violatorkombo, Gehenna puker och Deathlockdrum!
Vi vill att du ska veta att vi värderar dig högt som kund och vi har, på din begäran, tagit bort din e-postadress från vår lista för e-postmarknadsföring.
Du har valt bort: censurerat
Denna ändring kan ta upp till 28 arbetsdagar att behandla. Under tiden kan det hända att du fortsätter få e-post med marknadsföring som du tidigare registrerat dig för.
Min markering. Administrerar Dell sina mailinglistor manuellt? Låter lite onödigt kostsamt. Konstigt i och med att avbeställningen gjordes i ett webbformulär och bekräftelsemailet kom sekunderna senare. Oavsett hur det ligger till är det rätt roligt såhär i automatiserade tider.
Det här är alltså en pik till den växande skara som envisas med att posta låttexter i sin helhet i sina bloggar / dagböcker. Ofta utan kommentar, bortsett från ”denna text är [superlativ]”. Jag har för länge sen slutat läsa de inläggen. Känn er träffade om ni måste, men ta det inte för allvarligt. Jag läser trots allt era egna texter fortfarande.
Gothcon närmar sig och allt vore frid och fröjd om det inte samtidigt skulle skickas in ansökningar till diverse utbildningar nästa termin. Här ska kopieras betyg i mängder. Jag förstår inte varför ingen använder den där jättedatabasen med alla betyg det ryktades om när jag tog studenten 2002. Härtill ska jag kopiera en hel del arbetsprover, skriva personliga brev och rent allmänt sälja min själ till lägstbjudande. Det blir morgondagens problem, även om det blir lite tajt att hinna skicka dem i tid. Vem kom förresten på den idiotiska idén att ha sista anmälningsdag påskdagen? Välj skärtorsdag eller nästa tisdag istället, som man vet vad som egentligen gäller.
På tal om Gothcon så har jag den senaste tiden ägnat mycket kraft åt terrängbygget inför Warhammer 40000-turneringen. Idag blev det nya spelbordet klart, sånär som på floden som ska fyllas med flytande plast på onsdag. Jag vågar lova att bordet i sin helhet blir någonting alldeles otroligt. Det blir oftast bra när fyra personer tillsammans pysslar i över 120 timmar. Bilder kommer på onsdag. Markus får se det hela live torsdag kväll och blir imponerad.
Har posten kommit? Det ser ut som att posten har kommit. Madde stod med några kuvert i handen. Jag gick med raska steg mot postfacken. Instinktivt kände jag att något alldeles speciellt hade kommit. Något som jag väntat på länge.
Ett eftersändningskuvert. Ovanpå ett mindre, stämplat med Göteborgs Universitets logga. Min känsla svek mig inte. Ansökan till fotohögskolan har behandlats.
På väg tillbaka till de andra steg min puls bortemot 200.
Tänk om…jag har kommit in…
De samlade klasskompisarna förstod. Tjatade men öppna då. Jag var alldeles för darrhänt. Gick till mitt rum för att lämna det andra kuvertet och hämta kameran. Jag måste behålla den här känslan. Dokumentera den. Oavsett vad resultatet blir.
Tillbaka igen, fem minuter senare. Pulsen nästan tillbaka till det normala. Satte mig ner, fotograferade kuvertet. Tvekade. Vek försiktigt upp den limmade kanten. Satt några ögonblick med det hopvikta pappret i min hand. Folk omkring mig blev otåliga.
Tyvärr var det första ord jag såg.
Jaha. Det var det. Värt ett försök.
Nu siktar jag in mig på förberedande fotokurser och en ny ansökan nästa år. Man kan ju inte lyckas jämt.
För tillfället pysslar vi med integration på Nordisk horisont. Halva klassen slöt sig samman för ett större intervjuprojekt. Tanken var att ställa samma frågor till olika människor och ge läsarna möjlighet att själva se likheter och olikheter. Indiern på Orust har kanske mer gemensamt med en Chalmerist än man tror. Känns inte mer än rätt att jag som intervjuare någon gång i processen svarar på frågorna själv.
Vad tänker du på?
Varför svaret från fotohögskolan dröjer så länge och vilka andra skolor som skulle kunna vara intressanta.
Vad drömde du om som barn?
Jag ville bli legoingenjör, en sån som skapar nya bitar och nya ritningar till byggsatser. Lego var en stor del av mitt liv, ser ni.
Vad drömmer du om nu?
Om att bli berömd fotograf, eller om inte berömd så i alla fall riktigt bra.
Vad är viktigt i livet för dig?
Någon form av struktur. Jag behöver veta någorlunda vad som ska hända den närmaste tiden. Åtminstone ett halvår i förväg. Sen behöver jag inte nödvändigtvis hålla mig till planen.
Vem/vilka beundrar du?
Rune Andréasson. Hans livsverk Bamse saknar motstycke i den svenska seriehistorien. Han kan lätt jämföras med Astrid Lindgren. Hans sociala engagemang, civilkurage och humanism är beundransvärt. Den här gången ska Hypatia försvaras!
Vilken mänsklig egenskap betyder mest för dig?
Självdistans. Man måste kunna se sig själv i andras ögon och skämta om sin egen situation. Annars tar man sig själv på för stort allvar, blir tråkig och svår att diskutera med.
Vad är svårast i livet?
Att våga säga till någon vad man egentligen tycker och tänker om den (och få den reaktion man vill ha).
Vad har du gjort som du är mest stolt över?
Jag ångrar mig: mitt öppna brev till Jyväskyläs studenter på internationella kvinnodagen våren 2005 är det jag är mest stolt över. Det blev en debatt jag aldrig kunnat föreställa mig. Det brevet påverkade hela universitetet under några dagar i mars. Man måste våga stå upp och protestera när något är fel!
Vilken gärning i världshistorien skulle du ha velat utföra?
Måste varit en stor känsla att komma på det som blev Arkimedes princip. Springa ut naken på gatan och skrika Heureka, medveten om att man kommit på något riktigt stort. För ett ögonblick förstått hur allt hänger ihop.
Hur skulle du leva ditt liv om du hade obegränsat med pengar?
Jag skulle stanna kvar i utbildningsväsendet hela livet, resa från stad till stad och lära mig nya saker hela tiden. Inte akademiskt som på universiteten, utan sett till att lära mig det som för tillfället kändes mest intressant. Tentaångest vill jag helst slippa. Det räcker att jag själv känner att jag lärt mig något.
Vad betyder Sverige för dig?
Världens bästa land att leva och bo i. Välfärdssamhället, landet lagom och folkhemmet, kom i min famn.
Vann rätt låt melodifestivalen?
Tja, jag var mest angelägen om att varken Andreas Jonsson, Rednex, Kicki Danielsson eller Björn Kjellman skulle vinna. Bland de övriga kunde det kvitta.
Fredag den 21 april åker vi till Orkney-öarna på klassresa. Flygbiljetter till Glasgow med förbannade Ryanair är bokade och idag var det dags för tågbiljetter, med skulle det visa sig minst lika avskyvärda Scotrail.
Vi såg ut att få tag på riktigt billiga APEX-biljetter. Nu återstod adressuppgifter och betalning. Scotrails internetbokning godtar inte svenskt postnummer, trots att man fyller i country:Sweden. Enda kvarvarande alternativ var att ringa in bokningen. Givetvis tar APEX-biljetterna slut medan vi stänger webbläsaren och telefonisten svarar. Tack för att vi fick nästan dubbelt så dyra super saver-biljetter istället, Scotrail!
Till slut ledsnade jag på att min gamla mp3-spelare JoS Mp300 totaldött. Det var dags att köpa nytt. I djungeln fanns många träd, men inget som passade för att bygga en koja i. Hur svårt att kan det vara att ha, stort flashminne, radio, diktafon och stöd för .ogg i en och samma spelare?
Till slut hittade jag något som passade. En iRiver iFP-799.
Snart satt jag med en usb-ansluten spelare och svor för mig själv. Spelaren kräver i grundutförande ett medföljande managerprogram för att överhuvud taget fungera. Fine, bara att installera tror ni. Det är det inte om managerprogrammet bara fungerar i Windows eller Mac OSX. Kul för mig som kör Linux. Det finns visserligen alternativ firmware att ladda ner på den officiella sidan. Här uppstår dock ett härligt moment 22; alternativ firmware kan endast installeras via managerprogrammet. Tack.
Lyckligtvis ställde en snäll windowsanvändare upp och löste problemet. Kan de inte göra livet enklare för alla och ha den mer allmänt fungerande firmwaren som standard?
Bamses skapare Rune Andréasson dog julen 1999, ungefär samtidigt som jag avslutade min prenumeration av Bamsetidningen. När Rune A lämnade över arbetet med tidningen i augusti 1990 hade jag nyligen påbörjat densamma. Merparten av den Bamse jag växte upp med var alltså inte skriven av Rune A (även om han granskade alla manus). Därför kan det tyckas lite konstigt att jag i efterhand, när jag skrev mitt specialarbete, såg Runes bortgång som slutet för de tydligt politiska serierna.
Alldeles nyligen fick jag reda på att Rune A lämnat efter sig stora mängder manus för publicering postumt. Dessa återfinns nu med jämna mellanrum i moderna Bamsetidningar. Jag kunde inte släppa tanken, utan besökte förra veckan det lokala antikvariatet och köpte allt från årgångarna 2001-2003.
Ni som hängt med i den här fotobloggen har kunnat läsa några politiska analyser av moderna serier. Jag trodde länge felaktigt att dessa var bristvara. Rune A-serierna var ett välkommet inslag, men de andra författarna imponerar. Dagens Bamseredaktion klarar att förvalta arvet väl. Det börjar kanske bli dags att återuppta prenumerationen.
Peter Jihde och kanske framför allt Niklas Wikegård gjorde en strålande insats som kommentatorer i årets melodifestival. Först under deltävlingen i Leksand, men också under finalen i Globen. Före detta hockeyspelare är inte det första jag associerar med schlager. Möjligen bortsett från Kristdemokraterna är hockeyvärlden den mest homofoba instansen i det svenska samhället. Det rimmar illa med den bögiga Melodifestivalen. Känns bra att en machoman som Wikegård har tillräckligt med självdistans för att ställa upp i en miljö där han inte hör hemma.
Alldeles fantastiskt att se Wikegård dansa loss till signaturmelodin i slutsekunderna av festivalen. Nästan lika bra som när Jihde och Wikegård håller varandras händer i spänning före avgörandet. Fler gränsöverskridanden åt folket!
Svt:s toppkandidaterna har fått sin vinnare: Syndikalist-Petter från Luleå. Hade inget som helst intresse för serien före Piratbyrån upplyste mig om att denne Petter tänkte skänka en del av sina eventuella vinstpengar till The Pirate Bay. Femtio tusen för ny hårdvara till Sveriges bästa och mest radikala fildelare. Jag har inte följt programmet, men såg ändå delar av finalen idag.
Nu väntar jag bara på att finalprogrammet ska bli tillgängligt för nedladdning på The Pirate Bay. Det vore nämligen helt fantastiskt om Svt:s upphovsrättsbeivrare bestämde sig för att kritisera detta. Lite extra roligt skulle vara att läsa piraternas svar, nu när programmet i fråga görs tillgängligt med utrustning som Svt själva betalat…
We got to stop them, they gonna kill us all! som Russell Casse (alkoholist-flygaren) skriker i Independence day (kass film, men i alla fall). Är det inte elaka aliens så är det fågelinfluensa.
Idag diskuterade vi klassen tänkbara resmål i Nordatlanten inför vår stora klassresa i april. Någon påtalade fågelinfluensan och att en fågelrik övärld som exempelvis färöarna inte vore lämpligt. Markus säger sig ha slutat äta kyckling. Pensionärer och barn är rädda för sina katter. Varna folk om och när viruset muterar till att spridas mellan människor. För vad gör det för nytta att skrämma upp människor när den verkliga faran för deras liv finns på helt andra ställen?
Aktuellt jämförde antalet döda i fågelinfluensan med diverse andra sjukdomar som diarré, malaria och aids. Skillnaden är såklart enorm. Låt myndigheterna vidta lugna och sansa försiktighetsåtgärder och lyssna på deras råd, inte på mediernas domedagsprofeter eller självutnämnda experter. Jag tror bara vad jag vet och jag vet bara vad jag vet, som Skalman brukar säga.
Vistas inte i trafiken, ät inte fet mat, drick inte alkohol, använd inte tobaksprodukter, ha inte oskyddat sex och motionera regelbundet, för att nämna några nödvändiga åtgärder för att inte dö i förtid. Så om du är rädd för fåglar, var åtminstone konsekvent i din rädsla.
Det är beundransvärt att kasta ifrån sig sin vardag och förverkliga sina drömmar, hur avlägsna och svårgenomförda de än kan tyckas vara. I utställningen Krig och kärlek av Henrik Saxgren på Hasselbladcenter berättas bland annat om en japansk datatekniker som flyttade till Grönland för att leva traditionellt inuitliv. Vår guide berättade exalterat att om hon kunde vara lika driftig skulle hon flytta till Karibien imorgon.
Ungefär där föddes en tanke, som jag sedan dess inte kunnat släppa. Karibien låter onekligen väldigt trevligt. Varför åker inte jag också dit? Kan inte jag tappa fotfästet och kasta mig ut i något helt okänt och spännande? Oavsett vad jag för tillfället ser som min framtid kretsar allt kring olika utbildningar på universitet i Norden, för att sedan bli något med en akademisk titel.
Jag vet inte vad jag vill. Kanske för att allt jag hittils velat bli varit inom samma ram, det nordiska utbildningsväsendets valmöjligheter. Det som inte finns där finns inte alls. Jag ser inte längre än min egen näsa.
Kanske borde jag åka iväg. Långt bort. Se vad som finns därute. Kanske till Karibien.
Som ni märker finns inte submit link-knappen kvar i menyn. Fick ta bort den när en spambot hittade hit imorse och löpte amok. Vill ni tipsa om en kul länk kan ni göra det i en vanlig kommentar. Är den tillräckligt tuff kanske jag lägger ut den som ”officiell länk”.
Hela länksidan kommer förresten förändras i grunden i och med nästa version av Nilsson har hund. Jag har jobbat med den nya versionen från och till sedan i julas, så det borde inte dröja alltför länge.
Dagens Bamsetidning visar sig vara betydligt mer politisk än jag vågat hoppas på sedan Rune A lämnade oss i slutet av nittiotalet. Överväger faktiskt att börja samla på mig de senare årgångarna. Anledningen är en serie som publicerats nyligen. Det handlar om Krösus Sork, mediamonopol och tryckfrihet.
Nina Kanin är upprörd över den dåliga kvaliteten hos varor som säljs i Krösus Sorks butiker. Hon skriver en arg insändare om detta till Dags-Nytt (DN, någon?), den största tidningen i dalen och på kullarna där Bamse och hans vänner bor. Redaktören river sönder insändaren med motiveringen att sådant skräp kan man inte trycka. Snart får vi och Nina veta att Krösus Sork (vem annars?) äger Dags-Nytt. Självklart vill han inte att något negativt ska skrivas om hans produkter i den egna tidningen.
Den före detta redaktören till Dags-Nytt, som fick sparken av Krösus, dyker upp och vill starta en fri tidning. Nina hakar på som reporter och snart är första numret ute. Folkets blad blir omåttligt populär och Dags-Nytt tappar läsare. Krösus slår tillbaka med en stenhård reklamoffensiv, som snart genomskådas när folket märker att det är samma skräp som tidigare.
Bamses skola i samma tidning behandlar tryckfriheten. Läsarna får lära sig att man får skriva vad som helst sålänge det är sant. Krösus kan alltså inte hindra Nina att i Folkets blad skriva hur dåliga produkter Krösus säljer.
Slutrutan är obetalbar. Den som kan sin Bamse känner igen citatet från Vargens liv från 1988. Bamse är tillbaka i sina rötter och jag njuter i fulla drag.
En bättre version av det personliga brevet för ansökan till fotohögskolan i Göteborg. Bilderna som slutligen blev utvalda ligger i vänsterspalten här brevid.
Jag tilltalas av bildspråket i serietidningar, i synnerhet svenska Bamse och den japanska mangan. Snabba rörelser frusna i ögonblick, detaljerade närbilder, talande ansiktsuttryck och vågade beskärningar. Serierutorna förmedlar tillsammans en handling, även om varje enskild bild endast utgör en liten del. Skickliga tecknare skapar fotografiska eller filmiska effekter i sina bilder. Jag vill utveckla känslan av händelseförlopp i mina fotografier.
Fotografering är ett sätt för mig att stanna upp i nuet och betrakta det som sker omkring mig. Hur mitt och andras liv förändras över tid. Bilder har alltid hjälpt mig att minnas ögonblicket då jag såg det ske, vare sig det är genom min egen kamera eller någon annans. Utmaningen ligger i att få fotografiet att lagra fler känslor än det synliga. Att lyckas förmedla mer information till betraktaren än motivets utseende gör fotografi så intressant. Lika intressant är hur man kan skapa en känsla av hastighet och förändring i något som är stillastående.
Det jag har skrivit, läst eller hört glömmer jag efterhand, men synintrycken består. Ser jag en känsloladdad bild av det inträffade kommer de glömda sinnesintrycken tillbaka. Mina bilder ska förmedla mina upplevelser som fotograf. Driver sedan några år tillbaka fotoblogg (Nilsson har hund, harhund.nu) med principen att mina val av motiv ska kunna visa vem jag är och vad jag upplever, ge ett personligt avtryck så att de blir ett självporträtt. Samtidigt ska de lyfta fram detaljer som går andra förbi och visa världen såsom jag upplever den. Fotografiet är en viktig del av min vardag, då jag ständigt dokumenterar det som händer mig och andra i min närhet med min kamera.
Som färdigutbildad fotograf skulle jag gärna arbeta som fotoillustratör eller bildredaktör. Digitalt efterarbete av fotografier är för mig minst lika viktigt som att fotografera. Jag vill arbeta med större reportage, bildserier och utställningar snarare än nyhetsbilder till dagspressen.
Mina fotografiska förebilder finns mestadels inom fotobloggsfären med fotografer som David J. Nightingale, Justin Ouellette och Sam Javanrouh. Alla dessa är skickliga på att fånga djup, linjer och de intressanta detaljerna i miljön omkring dem. Jag publicerar min egna fotografier och tar till mig andras diton mestadels över nätet och logiskt nog finner jag min inspiration hos andra likasinnade. Inte bara rent fotografiskt, utan även i hur bilder kan ”monteras” snyggt på skärm. Martin Johanssons surrealistiska och ödesmättade bilder tilltalar mig också, precis som det karga i Anton Corbijns porträtt och landskapsbilder.
Beställde nyss en 100×75cm stor affischutskrift av Monoliten från Crimson för 190kr + 42kr frakt (vilket är stört billigt jämfört med allt jag tidigare sett). Eftersom bilden är i formatet 1:2 blir det 100×50 i praktiken. Oavsett egentliga mått känns det oerhört coolt att smälla upp en A1-utskrift med ett av sina egna foton. Visst, den kommer bli pixlig när bildmaterialet bara räcker till cirka 50dpi, men betraktningsavståndet kommer (förhoppningsvis) göra den rättvisa ändå.
Ett första utkast till personligt brev för ansökan till fotohögskolan i Göteborg. Jobbigt det här att sälja sig själv. Återstår att skriva ner mina fotografiska förebilder. Precis som om jag skulle komma ihåg alla de namnen…
Fem bilder i portfolion är preliminärt utvalda. Antar att de visar ungefär detsamma som texten nedan.
Jag tilltalas av bildspråket i serietidningar, i synnerhet japansk manga. Snabba rörelser frusna till ögonblick, detaljerade närbilder, talande ansiktsuttryck och vågade beskärningar. Serierutorna ska tillsammans förmedla ett händelseförlopp, även om varje enskild bild endast är en liten del. Duktiga tecknare skapar känslan av verkliga händelser i sina bilder. Jag vill utveckla känslan av händelseförlopp i mina fotografier.
Fotografering är ett sätt för mig att stanna upp i nuet och betrakta det som sker omkring mig. Hur mitt och andras liv förändras över tid. Bilder har alltid hjälpt mig minnas ögonblicket då jag såg det ske, vare sig det var genom min egen kamera eller någon annans. Utmaningen ligger i att dokumentera fler än ett sinne av ögonblicket. Mina bilder ska höras och kännas.
Det jag har skrivit, läst eller hört glömmer jag efterhand, men synintrycken består. Ser jag en känsloladdad bild av det inträffade kommer de glömda sinnesintrycken tillbaka. Mina bilder ska förmedla mina upplevelser som fotograf. Driver sedan några år tillbaka fotoblogg med principen att mina val av motiv ska kunna visa vem jag är och vad jag upplever, sätta ett personligt avtryck så att de blir ett självporträtt.
Utbildningmässan i Oslo vidgade mina vyer. En engelsman från Birmingham föreslog att jag skulle skapa en snygg portfolio med bilder, om jag var intresserad av att söka utbildningar. Hade inte det samtalet inträffat skulle jag aldrig fått den idé jag har nu. Jag tänker nämligen söka till fotohögskolan i Göteborg. Femton platser på otaliga mängder sökande gör det nog svårt att komma in. Nästan lika svårt är att välja ut ens fem (+någon enstaka om några hör ihop lite extra) bästa bilder. Kill your darlings är bara förnamnet.
Det är så fegt som det bara kan vara. Så Om han ska ta honom på något sätt så en mot en i så fall. Han ska absolut inte göra på det här sättet, det är så otroligt fegt att komma med den här farten. Jagr har helt omöjligt att se. [...] Jag förstår inte hur någon som beter sig på det här sättet kan kallas för ”tuffing”.
Johan Tornberg använder Bamses retorik när han expertkommenterar matchen Finland – Tjeckien i OS-hockeyn. Detta efter finske Jarko Ruutus brutala tackling på Jaromir Jagr. Han upprepar orden om feghet och hur ofattbart han tycker att detta kallas tufft i NHL gång på gång resten av matchen. För det här är inte det minsta tufft.
I Bamses värld finns Tuffa Tuffingars Förening (TTF). För att bli invald måste man visa att man kan vara riktigt elak. De utnämnde en gång i tiden Vargen till världsmästare i elakhet. På senare år har vargen dock svårt att platsa, eftersom han anses för snäll. Precis som Johan tycker även Bamse att det är tuffare att spela rent spel, vara snäll och säga förlåt. Det är sällan man hör en före detta hockeyspelare vara så kritisk till våldet inom sporten. Bra Tornberg!
Jag steg ner på isen som en gentleman iklädd frack och hög hatt. Kände mig som en konståkare inför det fria programmet. Mörkret hade precis fallit över Oslo och strålkastarljuset lyste upp paradgatan i det lätta snöfallet. Inga hockeypojkar så långt ögat kunde se.
Vi hade hyrt hockeyrör för att åka på den lilla banan mitt på Karl Johann. Jag som gått uppklädd hela dagen kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att ta av överrock och halsduk. Även om det kunde innebära förkylning de närmaste dagarna.
Har aldrig varit särskilt bra på att åka skridskor. Det mest avancerade jag lärt mig är att stanna utan att ramla. Med självförtroendet stärkt av klädseln tog jag några snabba skär. Det kändes bättre än det någonsin gjort tidigare. Jag har inte haft så roligt på is sedan lågstadiet, det vill säga innan lagspelen med klubba gjorde intrång i skolgymnastiken.
OS har börjat och jag kommer följa konståkningen med större intresse än ishockeyn, precis som jag gjorde de senaste åren. När jag gick på lågstadiet fick jag hockeyskydd och klubba av vänner till familjen. Hade dock aldrig en tanke på att börja träna sporten. Antagligen förstod jag att jag var för klen och inte passade in i machokulturen. Borde ha börjat träna konståkning istället, som en protest mot vad som förväntades av alla små Kirunapojkar. Det var tyvärr inget jag kunde inse då, för precis som hockeypojkarna tyckte jag nog konståkning var knapsu. Undra varför.
Jag hade höga förväntningar inför klassresan till Oslo. Kunde ändå inte föreställa mig hur bra det faktiskt skulle bli. Speciellt inte när Oslo mötte oss med snöslask och snålblåst i onsdags.
På torsdagkvällen fick jag av en slump reda på att VNVNation, ett av mina absoluta favoritsyntband, skulle spela live under fredagen. På fredag skingrades molnen och solen tittade fram när jag stod med min biljett i handen. Nu kunde inte ens en begynnande förkylning stoppa mig. Bestämde mig till och med för att lämna kameran hemma för att inte distraheras.
Måhända är VNV lite väl publikfriande när de spelar sex av tio spår från Empires och inte mindre än tre versioner Beloved. Å andra sidan är det kul att höra annorlunda arrangemang på sina favoritlåtar från Empires. Snygga balladlika intron som snart övergår till snabba beats som inte kan göras rättvisa på skiva. När man hört något sådant är det svårt att gå tillbaka till laptophögtalare eller mp3-spelare med öronsnäckor.
Idag skulle utställningen för utbildningsmässan i Oslo färdigställas. Vi ska representera och göra reklam för skolan genom våra bilder och vår närvaro. Under den sena eftermiddagen samlades vi i klassrummet. Bara sekunderna efter vår lärares inledande instruktioner om det gyllene snittet (38/62, ni vet) var allt det han sagt glömt. Tiotalet kockar började i små grupper på sitt eget bestämda sätt skära passepartouter.
Att skära kartong är egentligen ganska enkelt, men det kräver en viss teknik. Många, lätta snitt i samma spår. Att försöka skära igenom hela 4mm-kartongen i en enda sågande rörelse ger varken tidseffektivitet eller raka kanter. Försökte lära ut, styra upp och tillrättavisa. Men skär själv då, det är inte så jävla lätt, var det föga konstruktiva svar jag fick. Kändes som att gå på mellanstadiet igen.
Det kan bero på att den sena eftermiddagen stressade kockarna för att hinna hem i god tid före middag. De brukar vara trevligare att jobba med än såhär, nämligen.
Dyngsur, hungrig och trött kom Petter hem till mig efter en hel dag i ett regnslaskigt Göteborg. Mindre än tolv timmar senare skulle han göra sitt första intagningsprov till scenskolan. Vi gick till teaterlinjens studio för att öva monologer. Det hade inte funnits mycket tid till övning tidigare. Nu måste det dock sitta. Jag anlitades till att vara sufflör och assisterande regissör. Det gick bättre och bättre. Adrenalinet skulle få ordna de sista detaljerna.
Tidigt på morgonen gav han sig iväg. Några timmar senare lät han glatt meddela att han nog klarat första delprovet. Då hade jag redan bestämt mig för att göra honom sällskap på stan under dagen, i väntan på andra delprovet. Jag prioriterade gammal vänskap före en del skolarbete, men så hade jag också lojalitetsövertid att ta ut.
Efter att Petter köpt ett par second hand-stövlar han spanat in dagen innan gick vi in i den liknande butiken brevid. Det var nog mest en tillfällighet egentligen. Jag var inte där för att hitta något, men blev blixtförälskad i en lång, elegant, svart rock. Petter påpekade att jag borde ha en frack under den och visst fanns även detta i butiken. Jag skulle få några hundra kronor rabatt om jag köpte båda och slog till. Byxorna var alldeles för stora, men tids nog ska de sys in.
Upptäckte att mina kära skinnhandskar tyvärr försvunnit under dagen. Återstod bara att köpa ett par nya. Det blev en dyr dag. Tvekar inte en sekund på att det var värt det. Det blev ett kort men intensivt möte. Utan honom hade jag inte haft frack nu. Tack och adjö för den här gången, Petter.
Fick en timme över på eftermiddagen, så jag trotsade snöslasket och halkan för att fylla de sinade kexförråden på nytt. På vägen ligger mitt favoritantikvariat och jag gick in, utan några större förhoppningar om att hitta något av intresse. Döm av min förvåning när hon plockar fram tre stora lådor Bamsetidningar. Som ni känner till är samlingen redan komplett, men en del tidningar är i behov av att bytas ut på grund av barnklotter.
Börjar det något mödosamma arbetet med att gå igenom utbudet och hittar snart några fina exemplar. Däribland julnumret från 1984 med bibehållen julkalender och nummer 3/1989 inklusive affisch. Inte heller att förglömma nummer två från samma årgång, en av mina favorittidningar som mina tummar kännt lite för ofta. För fem kronor styck är de alla som hittade.
Färden mot kexfabriken gick vidare med en del halkpareringar längs vägen. Mina favoritkex Tapini Chili och Oliv var dessvärre slut så det fick duga med naturell- och basilika-varianterna av samma sort. Dryga två kilo, närmare bestämt. 150 gram kostar i affären runt 25kr, i fabriken 6,50kr. Det är klart man hamstrar.
Hej, jag heter Ulrika och jobbar med festivaltidningen. Kan jag få ställa några frågor? Jag tyckte du hade så fräck hatt.
Min huvudbonad drar onekligen till sig uppmärksamhet. Nu trycks den i ett antal tusen exemplar inför morgondagens avslutande festivaldag. Frågan gällde mitt bästa festivalminne så här långt. Kan vara intressant att skriva ner hur jag minns att jag svarade innan jag läser hennes tolkning imorgon.
Det måste nog ha varit igår, när jag såg Matti – Hell is for heroes och inte kunde sluta sjunga titelmelodin när jag kommit ut, svarade jag på hennes inledande fråga. Det var en låt som ursprungligen handlade om Jurij Gagarin, som nu gjorts om till Matti. Hur gick den nu igen, fortsätter Ulrika och jag funderar ett ögonblick innan jag sjunger Lennä Nykäsen Matti, lennä. Ulrika ler stort, skriver febrilt i sitt block och ber om en översättning. Flyg Matti Nykänen, flyg. Nämner att jag inte minns mycket mer av texten, men att melodin och refrängen fastnade.
I förbifarten lägger jag till ett annat bra minne i form av de spontana applåder som delades ut under Mad hot ballroom när barnen filosoferar om manligt och kvinnligt, hur det är att vara kär, växa upp och att lära sig dansa. Det var fint.
Ulrika, som också sett Matti-filmen, berättar att hon har intervjuat regissören under festivalen. Med under intervjun var också en man som senare visade sig vara huvudrollsinnehavaren, skådespelaren som spelar Matti. Vi konstaterar tillsammans att han gjorde ett väldigt bra porträtt.
Ulrikas intervju med mig har nu bytts ut mot ett allmänt filmsnack. Hon tycks åtminstone ha slutat anteckna allt jag säger. Jag berättar om att Matti Nykänen fanns på minst en löpsedel i veckan under mitt år i Finland. Skandalernas man, känd som få. Att jag känner igen historien och förstår talet i filmen gjorde den ännu bättre. Mycket går som bekant förlorat i en översättning.
Vilket minne! Säger Ulrika, tackar för intervjun och visar mig till hennes medhjälpande fotograf. Precis som Mattis liv varit offentligt och blivit hela Finlands angelägenhet blir jag och min hatt festivalfolkets dito.
Inte ens nästan lika svårt att få biljetter till denna sommarkonsert jämfört med den som går av stapeln i vår. Trodde det var helt kört att få fler när John ringde mig och erbjöd mig en biljett. Jag tog den utan att tveka och sänder mina varmaste tack till Johns syster som köat hela natten i den kungliga huvudstaden.
Något senare visade det sig att denna systers ansträngningar var lite överdrivna. Inne i stugvärmen kunde jag lugnt beställa ytterligare två biljetter i samma sektion via ticnet.se. Dessa två tillfaller Petter och Silene närhelst de behagar.
Västkusten visar upp Kirunavår i januari. Några minusgrader och vita vidder. Antagligen inget återkommande beteende. Vaknade till en dag utan ett moln på himlen och strålande solsken.
Idag skulle kameran testas. Gick bort mot gamla kyrkogården. Hittade den helt övertäckt av snö utan minsta upptrampade stig. Perfekt läge att testa 300mm teleobjektiv från 20 meter. Precis som förväntat fungerade det utmärkt. Bytte tillbaka till vidvinkel med stelfrusna fingrar. Med händerna i fickorna i hopp om att återfå värmen gick jag tillbaka. Nästa stopp klipporna mot fästningen. Vidvinkelns tur att visa upp sina bästa sidor.
Jag vet inte vad som gör det. Kanske är det slutarens distinkta klickljud. Möjligen är det 3:2 formatet (istället för 4:3). Kan hända att det i själva verket är den robusta känslan, vikten och handgreppet. Skulle kunna vara vidvinkelns enorma upptagningsområde. Jag är hur som helst kär.
Den frekvente besökaren har säkert märkt avsaknaden av nya bilder den senaste tiden. Det ska det snart bli ändring på, eftersom jag precis investerat i ny kamera. I väntan på fungerande kortläsardrivrutiner (långt ord) till Linux ska jag inom de närmaste dagarna installera Windblows paralellt med Ubuntu. Dags för mig att krypa till korset, med andra ord. Alltså kommer det såväl gamla som nya bilder inom kort.
Nya kameran är som rubriken antyder en Konica Minolta 5D (Dynax). Digital systemkamera för hela slanten (en ganska stor slant på 11000…=). Egentligen var själva kameran rätt billig, men med stort minneskort, teleobjektiv och väska sprang pengarna iväg. Nåväl, jämfört med de långsiktiga kostnaderna för framkallning med en analog kamera är det nog förhållandevis billigt.
Fast, som Tommy säger:
En billig hobby är ingen riktig hobby
Senast jag och Oskar talades vid var det vår och jag var i Finland. Dessförinnan sågs vi på NH i Umeå, sista natten med gänget i juni 2004. Hade inte sett Oskar online på icq på evigheter, men så idag dök han upp igen. Skickade iväg ett hälsningsmeddelande på måfå och snart stod det klart att han bosatt sig i Göteborg. Med sig hade han sin flickvän från Umeåtiden och en gemensam vän till oss. Vi gick alla i samma klass på Pol Mag i Umeå när det begav sig. Våren 2004 spreds vi för vinden men nu är fyra av oss alltså bosatta i trakterna kring Göteborg.
Fikasejour är bokad. Vasaplatsen, fredag 13:30. Känner du dig som en borttappad Pol Magare från nämnd klass kan du gott dyka upp och känna nostalgin från UB-fiket och Hörsal A strömma igenom dig.
Sex glada amatörer samlades igår kväll för att joxa lite med trasan i skolans gymnastiksal. Det viktiga var inte att vinna, utan att göra mål med stil. Hellre ett snyggt försök till dribbling eller välschlagen pastej än en fulkontring mot ett öppet mål. Efter en timmes spel stod det 46-35 och vi höll räkningen mest på skoj. Fotboll utan machohockeystämning är rikigt, riktigt bra. Här fick profilerna utrymme, oftast utan att få benen avsparkade. Här fick alla plats, en chans och en möjlighet, utan att behöva känna att ett enda misslyckande skulle slå ut laget ur en turnering. De bättre spelarna kunde alltså med gott samvete passa till de sämre.
Visst är det kul att tävla. Det inspirerar en till att bli bättre. Man behöver bara inte ta det på blodigt allvar jämt. Tänk fotbollsmatcherna ute i snön i Tillsammans. Zusammen wir winnen!
Hus elva bjöd till likvaka för att sörja det bortgångna tjugohundrafem. Passande klädsel uppmanades. Jag skaffade omgående en vit slips och Peru lovade fixa gothsminkning åt mig.
Tyvärr dök inte Peru upp på festen förrän många timmar efter dess början, men bättre sent än aldrig. Några minuter senare hade jag väldigt svarta skuggor runt ögonen. Effekten lät inte vänta på sig. Hemma i mitt hus satt några av mina grannar framför teven och upptäckte först inte min närvaro. Jenny tittade upp och skrek till av rädsla. Jag såg tydligen rätt otäck ut i den dämpade belysningen.
Thea reagerade ungefär likadant väl tillbaka i elvan. Mycket lyckad fest. Bild från festen kommer senare.
Sedan urminnes tider har internatelever som jag tvingats anpassa sina helgnöjen efter fasta mattider. Att betala för sin mat i förväg utan att veta om man kommer utnyttja den skapar ett obehagligt inrutat liv på den tid som annars inte är schemalagd. Det skulle det bli ändring på, då jag skulle övergå till den långt mer populära femdagars istället för sjudagars.
Det handlar också om en ekonomisk vinst på 170kr per helg. En summa som är liten för sex lagade mål mat (inkl frukost), men när man i vanliga fall missar åtminstone två eller tre av dem blir det genast värre. I själva verket skulle normalbortfallet varit fyra eller fem om jag inte slaviskt sett till att passa måltiderna, då jag aldrig varit förberedd på att behöva laga min mat själv. Att laga sin egen mat en halvtimme efter matsalens stängning hade inte kännts vidare motiverat.
Jag hade dock missat det finstilta i de räkningar vi fick i höstas. Tydligen skulle man ha anmält sitt intresse av att byta före jul, vilket jag med eftertryck fick veta när jag frågade i expeditionen igår. Först tänkte jag bara gilla läget men insåg när jag skulle betala räkningen idag hur mycket pengar det faktiskt rörde sig om. Expeditionen kändes lönlöst, så jag gick till skolans rektor och förklarade situationen. Rektorn gjorde ett undantag och utlyste denna dag till den sista för byte, till expeditionens stora missnöje. Tydligen skulle det behövas mycket merarbete och med ens kände jag mig skyldig.
Rektorn förklarade att den minskade efterfrågan på helgmat fått skolledningen att överväga att inte erbjuda sådan alls i fortsättningen. Två personer kommer att förlora sina jobb och jag kände hur ännu mer skuld lades på mina axlar utan att jag förtjänade det.
Johanna lärde mig att man måste våga välja efter lust istället för skuld, så efter att lugnet lagt sig i expeditionen lät jag genomföra bytet.
Det började inte bra. En av mina äldsta vänners syster tog sitt liv under årets första dagar. Jag kände mig maktlös och kunde inte annat än att ringa för att beklaga sorgen. Det samtalet var en av årets enskilt jobbigaste händelser. I Finland finns ett ordspråk som säger att när döda begravts går de efterlevande ut och dricker öl. Typiskt finskt, cyniskt, men livet går trots allt vidare.
Efter ett långt jullov åkte jag tillbaka mot Finland för min andra termin vid universitetet i Jyväskylä. Denna termin som snart skulle visa sig vara svårare än jag väntat mig. Jag var beredd på stora svårigheter med att läsa statsvetenskapliga kurser helt på finska. De riktiga problemen kom istället från annat håll. Olika kurser med samma namn på olika institutioner, vissa avgiftsbelagda, andra inte. Bristfällig och inaktuell information på universitetets nätsidor. Förvirringen var stor. Jag märkte snart att enda tillförlitliga informationskälla var anslagstavlorna, men då var det redan sent. Ingen hade nog förutsett mina önskemål att som utbytesstudent läsa samma kurser som de infödda finnarna.
Skulden för en del av misslyckandet i Finland får jag lägga på mig själv. Jag skötte inte mina åtaganden som jag borde gjort. Å andra sidan är det inte speciellt inspirerande att läsa kurslitteratur dagarna i ända. I Finland bygger många teoretiska utbildningar på att studenterna tar en näve böcker från biblioteket och tenterar innehållet utan föreläsningar eller lärares vägledning.
Det fanns dock ljusglimtar i form av kursen i akademisk finska för utlänningar, som var precis vad jag behövde för att utveckla mitt skrivande. Bortsett från bristerna i studierna var året i Finland väldigt utvecklande. Inte minst inom språket, vilket var huvudsyftet med att jag åkte. Tillsammans med Sirkku och Suvi gjorde jag mitt bästa för att utveckla min finska och deras svenska. På köpet två bra vänner, inte illa. Möjligen borde jag ägnat större kraft åt att skapa nära vänskapsband under min första termin istället för den andra. Spelskvällarna i Kortepohja måste nog nämnas med tanke på den tid jag tillbringade där. Väldigt bra brädspelskultur i Jyväskylä. Sämre inom figurspelen, tyvärr.
Jag behövde verkligen komma ifrån Jyväskylä ett tag och besökte Lisa i Innsbruck under påskhelgen. Föga förvånande en intensiv och mycket trevlig vecka i alperna. Tre heldagar med utförsåkning i Stubai klara höjdpunkter. På grund av den oinspirerande studiesituationen i Finland blev det också en dryg vecka med ingående diskussioner om möjliga nya vägval. Det mynnade ut i en plan om att jobba ett år, möjligen som steward. I slutändan blev det dock aldrig av. Jag missade en ansökningstid och gav upp. Tur att Petter upplyste mig om möjligheten till att gå ett år på folkhögskola istället. Mer om det snart.
Samme Petter chockade oss alla under julen 2004 då han tillkännagav att han skulle gifta sig med Silene, en tjej jag träffade för första gången vid precis detta tillfälle. Bröllopet stod i Göteborg under valborgshelgen. Givetvis var jag där för att bevittna, trots den värsta hosta jag haft på åratal. Som vanligt när det gäller resor genom Sverige stannade jag även denna gång till i Umeå för att hälsa på gamla vänner.
Den 20:e maj flyttade jag från Jyväskylä tillbaka till Kiruna. Jag var vid det här laget så slutkörd att jag tackade nej till det vanliga sommarjobbet i kyrkan i Jukkasjärvi. Helt utan jobb blev jag inte, utan blev snart rekryterad som lärarvikarie. Tre intensiva arbetsdagar fick mig att förstå att lärare inte var min grej. Däremot en kul erfarenhet.
Markus och jag åkte till det senarelagda Lincon och spelade spel i vanlig ordning. Där upptäcktes året spel alla kategorier; Puerto Rico har allt. Ett spel utan turmoment, stor möjlighet för spelarna att påverka utgången, enkelt men komplext.
Under sommaren påbörjades kodandet av en ny version av harhund.nu. Sidan låg nere i ungefär en månad och förändringarna var många och stora. Tyvärr blev den inte riktigt färdig före avfärd till Kungälv, men så småningom kommer de bristerna åtgärdas.
Petters förslag på sysselsättning visade sig utmärkt. Jag bestämde mig för kursen Nordisk horisont på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Har sedan 2003 styrt min utbildning mot det nordiska så detta passade perfekt som mellanår. Trots höga förväntningar blev den första terminen bättre än jag kunnat ana. Visst, det finns alltid saker att förbättra, men detta var precis vad jag behövde. En fantastisk klass och allmänna superlativ om boende, mat och skolform. Här blir man bildad istället för utbildad. En chans att utvecklas som person istället för att gjutas i en form.
Vi gjorde två större klassresor tillsammans och fler kommer det bli. I oktober åkte vi finlandsbåt, nynnade på Rederiet-temat, sjöng karaoke, dansade tango, badade bastu och bodde på fyrstjärnigt hotell i centrala Helsingfors. I månadsskiftet november-december besökte vi Krakow och Warszawa. Det var kallt och grått men samtidigt roligt och lärorikt. Att haka sig fram med en pocketordbok i en polsk mataffär är inget jag rekommenderar.
Sista skolveckan ägnades åt kodande av noho.se. Mycket arbete, lite sömn och ett hyfsat resultat. Mycket positiv respons gjorde arbetet värt mödan.
Efter år av samlande var Bamsesamlingen till slut komplett. Samtliga tidningar mellan första 1980 till sista 2000 finns i min ägo. De sista tidigarna hamnar i samma kategori som andra viktiga och bra inköp under året, nämligen nya datorn Latitude X1 och cylinderhatten. Fina grejer allihop.
Det första jag gjorde med min nya dator var att avinstallera Windows. Det var dags för revolution. Datorn drivs sedan dess av Ubuntu Linux utan problem (eller åtminstone mindre problem än Windows ställer till med). Open source for the win!
Jullov i vanlig ordning i Kiruna. Möte med många. Julen är en proteinets och sockrets högtid, där man spelar tärning med blodsockret en gång i minuten. Tyvärr avslutades året rätt dåligt med en trasig kamera och inställt nyårsfirande på grund av sjukdom. Trots det sista får 2005 sägas vara ett riktigt bra år. Inte på alla plan kanske, men de viktigaste. Fortsättningen på Nordiska folkhögskolan bådar gott inför 2006.
Darkshine knight: You’ve finally arrived… but you will go no further! Duran… give up. The Dragon Emperor has already regained his power… You cannot stop him!
Duran: Hey, who the hell are YOU to tell me I can’t do something? I’m here to avenge my father!
Darkshine knight: … then you still don’t understand… Duran… I am your father!
Duran: … What… the hell are you talking about!? My father is dead!!
Darkshine knight: I fell into a bottomless pit, and nobody ever found my body… The Dragon Emperor thought I was a worthy competitor, so he revived me. Now, I work for him. Duran… my son… come here. I haven’t seen you in so long…
Duran: … Father…?
Fearie: Duran! Don’t!!
Duran: It’s… it’s a trick!!
Darkshine knight: It’s not a trick. You’ll be safer on our side… Join us, Duran!
Duran: My father DID die! He was a Knight of Gold! He’d NEVER join the Dragon Emperor!
Darkshine knight: Then it is settled. I’m sorry, Duran, but I must stop you at all costs…
Darkshine knight besegras i striden som följer
Duran: … Father!!
Ett spöke uppenbarar sig
Loki: … Duran… my son…
Duran: Father!
Loki: Duran… thank you… for releasing my cursed soul… You’re very strong, but I must warn you… the Dragon Emperor’s strenght is unmatched…
Duran: Father… wait…!
Loki: The path of the sword is a difficult one, Duran… but never give up. A sword shows its wielder’s heart. Have faith in yourself…
Duran: Wait!! Don’t go!! Father… I’ll defeat him… for doing this to you… Koren… and the Dragon Emperor… you’re both mine! Come on, let’s go!
Ur Seiken Densetsu 3 (aka Secret of Mana 2), ett Squaresoft-RPG till Super Nintendo. Likheter med Star Wars eller Conan barbaren, någon?
Det verkar inte bara vara usb-kabeluttaget som gått sönder i min kamera. Samtliga bilder från julafton till igår (ca 20) har kodats fel och går inte att öppna i datorn. Möjligen skedde något fel i överföringen (bilderna bara delvis överförda), men det kan inte kollas nu då de inte längre finns på minneskortet. Det vore dessutom mycket konstigt med tanke på att samtliga bilder är förstörda.
Det verkar inte bättre än att jag inom de närmaste dagarna köper en ny kamera. Så här kan jag nämligen inte ha det. Surt är bara förnamnet.
Jukkasjärvis iskyrka invigdes idag av min gamla arbetskamrat Anna, som nyligen prästvigts. Iskyrkan var tyvärr inte lika vacker i år som tidigare år. Dock värd ett besök i alla fall.
Passade på att skaffa sommarjobb i samma veva. Anna är min ”närmaste chef” och kunde direkt bekräfta anställning. Skönt att ha det ordnat.
Kameran har inte varit min vän de senaste dagarna och veckorna. Inte nog med att jag varit synnerligen dålig på att ens ta några bilder, jag glömde helt att ta med den i förmiddags och usb-kabeluttaget är trasigt. Nya bilder blir det således först när jag får min sd-kortläsare att fungera under linux, för någon windowsinstallation för en sådan banal sak blir det inte tal om.
När vänskapen övergår till att en gång om året skicka julkort till varandra är det på väg utför. Som tur är finns det människor i ens närhet som trots långa avstånd i tid och rum lägger ner tid och kraft i sina hälsningar. Alldeles nyss fick jag ett spaltkilometerlångt mail från en tysk kille jag lärde känna i Jyväskylä. Sådant värmer mycket mer än presenter i vinterkylan.
Bloggandet gör att man allt för ofta tar för givet att folk håller koll på vad som händer en. Så är uppenbarligen inte alltid fallet. Det var visserligen delvis på grund av min slöhet inför att skriva personliga mail till alla som jag en gång i tiden började med detta. Så praktiskt, men förädiskt. Bra att ni hör av er i form av kommentarer ibland, så man vet vilka som har koll på vad…
Nej, det sista var inte en fjortisvädjan om bekräftelse. Jag vet att ni läser. Tack för ytterligare ett år och god jul och sånt.
Sedan i tisdags har jag vandrat omkring på skolan iklädd kostym, skjorta, kravatt/slips, blanka skor och cylinderhatt. Kommentarerna och frågorna haglar. De flesta berömmer stiligheten i munderingen. Sekunden senare frågar de men varför. Firar du något? Ska du disputera/gifta dig?
Så fort man sticker ut från mängden kräver mängden en motivering. Sådär konstig kan man ju inte vara utan vidare. Förändringar måste förklaras i detalj så att alla förstår. Ambjörn lyckades träffsäkert placera svaret i sin egen fråga.
Visst, det är snyggt och det passar dig, men varför?
Mer motivering behövs inte.
När jag idag tillfälligt återgått till min ”vanliga” klädstil kommer frågorna tillbaka, fast nu omvänt. Var har du hatten?
Måste jag förklara att skjortorna är i tvätten och att hatten väntar på dem?
Att ett EU-pass fungerar i alla medlemsländer trodde jag var självklart. Niklas upplyste mig dock att varken Storbritannien eller de nya medlemsstaterna är med i Schengenavtalet. Därför kommer jag varken till Stansted eller Krakow. Eller för den delen tillbaka till Sverige om jag nu mot förmodan tar mig ut. Jag borde såklart skaffat ett riktigt pass i god tid, men det smidiga id-kortet med passfunktion var ju så bra. Imorgon eller möjligen måndag morgon måste jag skaffa ett tillfälligt pass. Kostar skjortan, men det är åtminstone bättre än att inte komma iväg alls. Allra värst vore förstås att måndag eftermiddag blivit stoppad på Säve flygplats utan möjlighet att hinna ordna giltiga papper. Tack Niklas. Utan dina upplysningar skulle jag tvingats stannat hemma.
En sån här lista som flyger runt på nätet då och då. En dag skulle jag också krypa till korset. Har aldrig tidigare kännt mig lockad av fenomenet, men denna typ var lite roligare än de jag sett tidigare.
(x) snott den här listan från nån
(x) lagt till fler punkter i listan
(x) kommenterat vissa punkter
( ) rökt en cigarett
( ) rökt en cigarr
( ) varit hög
(x) varit full
(x) hånglat med någon av samma kön
(x) varit kär
(x) blivit dumpad
( ) dumpat någon
( ) fått sparken
(x) varit i knytnävsslagsmål
( ) rymt hemifrån
(x) haft känslor för någon som inte kännt samma sak
( ) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
( ) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) legat med en medarbetare
( ) sett någon dö
( ) varit kär i en av mina internetkompisar
( ) varit i Kanada
( ) varit i Mexiko
(x) flugit
( ) spytt i en bar
( ) sett en del av dig själv brinna
( ) ätit sushi
( ) åkt snowboard
( ) crowdsurfat under en konsert
( ) varit i ett våldsamt förhållande
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
(x) haft ett te-party
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
( ) lekt uppklädd (här leks inte)
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt släde
(x) fuskat när du spelat spel
(x) varit ensam
(x) somnat i skolan/på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) tittat på en solnedgång
( ) varit med i en jordbävning
( ) rört en orm
(x) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
( ) blivit rånad
(x) blivit missförstådd
( ) tagit hand om ett råddjur/en get
(x) vunnit en tävling
(x) gått mot rött
( ) blivit avstängd från skolan
(x) varit i en bilolycka (pappa körde på en ren en gång)
(x) haft kramp
(x) känt dig som en utstött
(x) ätit ett helt glasspaket på en natt
(x) dansat i månljus
( ) hatat ditt utseende
( ) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt ditt hjärta
(x) varit besatt av post-it lappar (På en fest hos Olle)
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
(x) varit vilse
(x) varit på andra sidan landet
(x) simmat i havet
(x) kännt som om du håller på att dö
( ) gråtit dig själv till sömns
(x) lekt polis och rånare
(x) sjungt kareoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) gjort något med dig själv som du inte borde gjort (Dricka mjölk är inte bra)
(x) busringt
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
(x) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon du bryr dig om
(x) blåst bubblor
( ) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan inslagen
( ) haft sex med en apa
( ) burit pärlor
( ) hoppat från en bro
( ) ätit hund-/kattmat
( ) sagt till en främling att du älskar honom/henne
(x) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
(x) burit en svart klänning
(x) drömt att du gift dig med någon
(x) limmat fast din hand i något (Händer nästan varje dag)
(x) fastnat med tungan i metall
( ) kysst en fisk
( ) varit en cheerleader
(x) suttit på ett tak
(x) skrikit så att du inte fått luft
( ) byggt en kärra
( ) pratat i telefon i mer än sex timmar
(x) stannat uppe hela natten
(x) inte duschat på en vecka (Fjällvandring is the shit)
( ) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
(x) haft en träkoja
( ) är rädd för att titta på skräckfilm ensam
( ) tror på spöken
(x) burit fula/annorlunda kläder i skolan för att höra vad folk säger (En favoritsysselsättning)
( ) spelat kyckling
( ) blivit puttad i en pool med kläderna på
( ) blivit tillsagd av en främling att du är het
(x) brutit ett ben (16 oktober 1998)
(x) fångat en fisk och sen ätit den
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att du grät
( ) gråtit så mycket att du skrattade
( ) fuskat på ett prov
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn
(x) sovit naken
(x) demonstrerat
(x) blivit intervjuad för en tidning
(x) sjungit på tv
(x) åkt ambulans akut
(x) svävat mellan liv och död
( ) haft en nära-döden-upplevelse
( ) fullgjort värnplikten
(x) fler än ett medborgarskap
( ) varit i skottdrama
(x) lagat punktering
(x) körkort
( ) komponerat ett musikstycke
( ) fastnat i tullen
(x) högskolepoäng
(x) bakat en tårta
Efter runt två månader på folkhögskola börjar jag så sakteliga få tillbaka inspirationen till att avsluta min första utbildning, den till statsvetande polmag med inriktning Finland. Folkhögskolans väsen har gett tillbaka det som den akademiska världen tog ifrån mig, nämligen engagemanget. Här matas man inte med påstådda sanningar. Här får man istället tänka själv. Påverka. Se frukten av sitt och andras arbete. Kanske kan jag ta med mig detta tillbaka.
Idag hade vi besök från Unicef. En 22-årig tjej som skrivit en bok om barns rättigheter utan att falla i de vanliga fallgroparna; snuttifieringen, västvärldens normer och välgörenhetstänkandet som får oss att tycka mer synd om krullhåriga barn i Angola än de svenska hemlösa. Denna kvinnas åsikter om att man mycket väl kan engagera sig i en sakfråga och skita i det andra är sund. Jag arbetar gärna för ett fritt informationsutbyte och avskaffande av copyright, förutsatt att ingen börjar slå mig på fingrarna för att jag därmed ”struntar” i trafficking.
Jag tog förresten på mig att sprida en pdf-version av boken Vår förbannade rätt på det bästa sätt som finns, nämligen fildelningen.
Åter till mina övergripande framtidsplaner. Just nu känns alternativet att stanna i Göteborgsområdet fram till julen 06 som det bästa. I så fall ska jag skriva min c-uppsats i statsvetenskap via Göteborgs universitet. Att hitta folk på skolan som kan tänka sig bilda kollektiv någorlunda centralt lär inte vara så svårt.
Efter detta bär det förhoppningsvis av på någon form av praktik. Kanske i Finland. Därefter möjligen d-uppsats, men tills dess är det ännu för lång tid för att kunna spikas.
Om Krösus har rätt är det något fel på lagen.
Då ska man ändra den!
Krösus och hans kompisar äter först så mycket dom orkar.
Sedan får vi små dela resten.
Ibland blir det ingenting kvar, fast det är vi som plockar maten.
Vi ska skapa ett samhälle där det inte alltid bara är min och mitt.
Utan ett samhälle där det är finare med det som är vårt och allas.
Vi delar maten rättvist så att alla blir mätta.
Vi har så mycket mer när vi har allting tillsammans.
Fattigt folk måste alltid slåss mot dom rika för att få lite rättvisa.
Men vi kan slåss utan vapen och våld.
Undrar hur många vapen som finns bara för att vi är rädda för varandra? – Kanske alla vapen?
Vi lägger deras vapen på hög och bränner dem!
Vi måste lita på att många små kan mycket tillsammans.
Lita på att rättvisan, sanningen och modet är sina egna svärd.
Lita på att man genom att hjälpa en fiende kan göra den till sin vän.
Man behöver inte vara dunderstark för att kunna göra skillnad
Vi kan, vi vill, vi kan tillsammans!
Det var maskeradfest på tema revolution igår. Jag ägnade eftermiddagen åt att sy en Bamsedräkt av ett par second handbyxor och lite tygstycken. Luvan blev riktigt bra. Skrev ihop det tal som du redan har läst. Det är en kavalkad Bamsecitat (eller citat av Bamses vänner) om du inte redan förstod det. Bonuspoäng till den som hittar källorna till samtliga.
Borås spelkonvent upptog större delen av den gångna helgen. Då jag inte var med i 40k-turneringen fick det räcka med två dagar av fyra för min del. Föga förvånande blev det spelat väldigt mycket andra spel istället. Steve Jackson games dominerade med ett tretimmarsparti Illuminati och ett nästan lika långt parti Hackers. Båda mycket bra spel som dock kräver sina engagerade spelare. Kvalade in till VM-semifinal för det nyligen släppta Gigantoskop-spelet Badaboom. Bättre än Spank the Monkey men sämre än Kablamo i mina ögon.
Agerade engagerad publik under 40k-turneringen, men till min stora förvåning kände jag ingen saknad att spela själv. Däremot blev jag väldigt inspirerad till att åka hem och måla, men det är standard operating procedure för konvent.
Största anti-händelserna var avsaknaden av organiserat Puerto Rico, inställt Advanced Civilization och otillräckligt med Diplomacy-spelare. Kanske begär jag för mycket av BSK. Uppslutningen var ganska dålig i största allmänhet, men ändå bättre än till exempel Snökon i Umeå.
Att åka i grupp från en spelförening är förresten något att rekommendera. Bilresorna till och från var väldigt underhållande.
Jag lyckades tyvärr glömma usb-kablen till kameran i Oslo så det kommer tyvärr dröja till nästa fotografiska uppdatering. Som om jag inte var nog seg med att uppdatera sist…
Jag trodde jag skulle hinna. Precis som jag gjorde de där sista timmarna 27 mars 2004. Då som nu hade jag alldeles för mycket kvar att måla inför en stor turnering. Jag är äldre och tröttare nu. Inte lika mycket energi som förr. Lättare att ge upp.
Höstlovets oslovistelse förkortades med en dag för att hinna med. Till ingen nytta. Missade den enda dagen utan regn. Får laga min mat med kvarlämnad disk som enda sällskap. Jag måste lära mig att ge upp i tid. Alternativt göra saker i god tid.
Det här är första gången jag åker till ett konvent utan att delta i Warhammer 40000-turneringen. En möjlighet att vara med om något annat, men till ett högt pris. Siktar in mig på turneringar i Puerto Rico, Kablamo och Settlers istället. Inte alls lika kul.
Alternativet är att chansa på att hinna måla klart i natt och sedan inte sova på hela helgen. Inte lockande.
Gör han något olagligt här?
På skärmen direct connect i färd att installeras. Vår lärare är inte dum. Skolans policy är att fildelning inte får förekomma, eftersom det numera (troligen) är olagligt. Istället blev vi hänvisade till Itunes. Därigenom ska vi kunna äga låtarna legalt och kunna bränna fem exemplar av varje. Tack Itunes. Andra föreslagna alternativ blev biblioteket.
Fildelningsnätverkens överlägsna utbud, sökfunktioner och enkelhet går förlorad. Vi behöver några enstaka ljudsnuttar för att krydda vårt föredrag om Finlandsfärjans innersta. Har Itunes Rederiet-temat?
Lösningen blir att utnyttja en mindre nogräknad uppkoppling.
Han bar på något tungt i famnen, vände sig hastigt om och tittade mot mig över axeln, precis innan han försvann genom dörren. Vi kan inte ha sett varandras ansikten, men medvetna om varandras existens. Båda dörrarna till bildäck stod vidöppna trots att vi redan lagt ut från kajen i Stockholm. I skeppets internradio hade det bara minuterna tidigare informerats om att just dessa dörrar hölls låsta av säkerhetsskäl. Jag stod på gränsen till förbjudet område, tvekande. Ekot av förstärkta fläktljud dånade genom dörrarna. Ovanför mig fotsteg. Någon var på väg ner.
Stämningsmusik, anfört av ett utdraget lågt C. Jag stod förvirrad i fel trapphus på en Finlandsbåt. Inklämd mellan två smugglare. Det är fortfarande en del av resumén från förra veckans avsnitt, för jag har inte hört någon annan än mig själv sjunga vinjettmelodin.
Vinjetten kom aldrig.
Väldigt lite av den sinnebild Rederiet gav mig under tio års tid stämmer överens med verkligheten på färjan över Ålands hav. Det heter inte ens Finlandsbåt för de flesta av passagerarna, utan “ruotsinlaiva”, Sverigebåten. Vi fick aldrig se stjärnorna på tv sjunga karaoke, handla tax-free-sprit, gå på disco eller ens dansa tango tillsammans. Detta trots att det är Finlandsbåtens själ. Det är inte Joker som står i baren utan Jari, med lika bra koll på situationen ombord.
Jari gjorde klart att mer än tre fjärdedelar av passagerarna är finnar. Han öppnar alla samtal på finska. Mina finska vänner har förklarat att kryssningen till Sverige är en semesterform som alla finländare har upplevt eller kommer att få uppleva under sin livstid. Alla finländare har varit i Gamla stan, utom de som låg däckade i sin hytt hela dagen i väntan på hemresa. Bussar avgår från Finlands mest avlägsna platser för att ta det finska folket på kryssning.
“Minä olen laivan kapteeni!” är en troligare replik än “Det är faktiskt jag som är kapten på den här båten!”
När samlaren avslutat sin samling uppstår ett tomrum likt hämnarens efter hämndens genomförande. Efter att ha levt länge med ett mål som plötsligt uppfylls vet inte samlaren alltid vart den ska ta vägen. En möjlig väg är in i ett sökande efter nya mål, en annan att sluta sig inåt, oförmögen att gå vidare på livets stig.
Är samlingens fullbordande bra eller dåligt? Är det en något av det största som kan hända eller vägen till fördärv? Det brukar sägas att det inte finns något tråkigare än en komplett samling. Jag är inte beredd att hålla med om det sistnämnda.
Igår hände nämligen något som fick mig att sväva på små moln. Kunde först inte inse vidden av det just inträffade. I hyllan med gamla Bamsetidningar låg inte bara den sista saknade tidningen, nummer 5:1990, utan också ett fint exemplar av nummer tio från samma årgång, en tidning som i min samling länge saknat sitt omslag.
Det här innebär att jag alltså har en komplett samling Bamsetidningar från det första 1980 till det sista 2000. Tjugoett år av svensk seriehistoria. En stor del av mitt liv. En inspirationskälla. En barndom och uppväxt. Ett politiskt slagträ. Numera alltså komplett.
Vem är hon, jag tycker jag känner igen henne? Klara tänkte uppenbarligen precis samma tanke som jag i det ögonblick konferencieren steg upp på internationella torgets stora scen, för att presentera nästa tjugominutersfiasko. Vi diskuterade tyst vem det kunde vara. Känd från tv var hon definitivt. Någon barnprogramledare kanske? Hjärnkontorets associations- och minnesavdelning arbetade vid det här laget för högtryck. Det slogs i register, databaser genomsöktes och korsreferenser gjordes, desvärre utan resultat. Istället budades ett argt meddelande till uppdragsgivaren om att resurserna borde användas till något mer konstruktivt. Exempelvis att katalogisera det som sades på scen. De flesta skulle dock konstatera att just det var ett synnerligen dåligt förslag, med tanke på hur mycket dynga som i nuläget spreds därifrån.
Att bara strunta i förklaringen till denna mystiska kvinnas bekanta ansikte var helt uteslutet.
Hon dök upp igen för att presentera ytterligare en programpunkt.
Innan jag hann reagera var hon dock på väg bort igen med snabba steg. Jag gick hastigt efter men hejdade mig när hon försvann in i på en presskonferens. Fler chanser var att vänta. En snabb, taktisk ompositionering. Nu måste hon passera förbi mig på väg tillbaka.
Mycket riktigt, jag tog mod till mig och frågade rakt ut varifrån jag kunde tänkas känna igen henne. Hon skrattade lite, letade efter ord fann dem: Eftersom jag inte känner igen dig, antar jag att det är för att jag var med i Robinson ‘98. Där stod jag och kände mig dum. Jag fick fram att det i så fall nog var därifrån. Namnlappen lät informera att det här alltså var Robinson-Katarina. Lag syd sommaren 1998. Alfapet som personlig pryl. Något senare fick jag syn på en kokbok av det årets vinnare Robinson-Alexandra, ungefär samtidigt som Robinson-Pål uppenbarade sig i folkmängden.
Återigen gick jag på jakt med hjälp av den eminenta guiden [link=39]. Som tidigare nämnts saknar jag i nuläget endast två Bamsetidningar för att göra min samling från första numret 1980 till sista numret 2000. Jaktlyckan var dålig idag, men det är något jag vant mig vid på senare tid. Ju fler man redan har, desto svårare blir det att hitta precis rätt, logiskt nog. De jag saknar är nummer 7 1986 och 5 1990, för er som vill ge mig en fin present =).
Jag kunde dock inte resa hem tomhänt, så jag passade på att inhandla ett par tidningar till ett hemtrevlighetsprojekt jag börjat med. Tänkte mig klippa ut mina favoritrutor, skära passepartouter, köpa billiga standardramar och hänga upp dem på väggen. Bland dessa serierutor återfinns ”den natten kramade Bamse och Brummelisa varandra länge” (dvs den enda sexscen som funnits i tidningen), slutrutan ur Bamse och de tre svärden där Skalman fäller en tår, Alexander den Lilles vapenbål, Skalmans avledande svar på om han funderat på att skaffa fru och några till.
När tidningarna kostade en femma styck kändes inte detta som en vidare stor investering. Med samma argument tog jag mod till mig att införskaffa några nyare tidningar, närmare bestämt numrena 10/11 och 12 från 2004. Framsidorna lovade en fortsättningsserie om hur Bamse och Brummelisa träffades och blev ihop. Detta har aldrig berättats i detalj, mer än länge utdragna inledande svärmanden och senare frieri och bröllop. Så det kunde vara intressant att läsa om, trots att det inte skulle vara Rune A:s egen historia. Föga förvånande blev jag rejält besviken.
Till att börja med på de nya Bamsetecknarnas annorlunda tecknarstil, men det är inte det viktiga. Det största irritationen föds av att serien skapar en illussion om att Lille Skutt och Nina Kanin redan var ett par när Bamse och Brummelisa träffades. I själva verket förhåller det sig alltså tvärt om. Nummer 4/1986 frågar Lille Skutt Bamse om råd för att våga fria till Nina Kanin. Han frågar hur Bamse vågade, varpå Bamse svarar att det inte var så svårt, eftersom det var Brummelisa som friade. När Lille Skutt blir ihop med Nina Kanin är Bamse redan gift. Detta är ett gigantiskt plothole som kunnat undvikas genom ta bort Nina Kanin från de serierutor där hon står ensam med Lille Skutt.
Jag må vara petig, men dagens tecknare har dålig respekt för historien. Allt var bättre förr.
Ett gem är inget gem. Eller jo, på sitt sätt är det väl något, men inget stort i sig. Det är i kombination med andra saker som gemet får sin storhet.
På högstadiet gjorde vi långa kedjor av sammanflätade gem. Nu var det något. Funktionen lyftes upp i ljuset. Den vinande ljudet av meterlångt metallsnöre som svingas i tegelkoridorerna. Ända till det träffar en vägg eller en vän, med helt olika ljudeffekter som följd.
För er som undrar vad vi pysslar med på lektionerna. Här är alltså ett exempel på vad vi kan ägna de sista 20 minuterna av en lektion till. Väldigt spontant och kreativt skrivande.
I måndags bildades skolans kursråd, i praktiken ett traditonellt elevråd fast med representanter från skolans samtliga kurser, lärare och övrig personal, tillsammans med rektor. Ett konstituerande möte hölls och undertecknad valdes till en av två ordföranden (utan vicetitlar och annat irrelevant). Efter förra veckans lyckade aktion för fritt datanätverk har jag kanske visat min vilja att förändra sådant som påverkar oss elever negativt.
Missuppfatta inget, jag tror inte denna förtroendepost är särskilt betungande. Tre-fyra möten per termin ska man väl klara av att organisera och förbereda dagordning till.
Ö-projektet tog sin början i slutet av förra veckan. Inledande lektioner i foto följt av ganska otydliga instruktioner om vad som förväntades av oss. Vi valde dock i vanlig ordning att tolka instruktionerna rätt fritt, det brukar gå bra. Man har större frihet än man tar sig som vår lärare Karin brukar säga.
Tanken var alltså att ta sig ut till valfri ö i Göteborgs skärgård för att bekanta sig med den. Vår fotolärare Per förbjöd oss att uteslutande ta vykortsliknande landskapsbilder. Min grupp bestämde sig för att göra Marstrand. Vi tänkte oss fotografera det som inte syns i vanliga fall. Caféer, segelbåtar, solsken och bad i all ära, men det blir lätt klichéfyllt.
Ni kan se de tre bilder jag valde ut i fotobloggen.
Ambjörn skickade ett kort och konsist sms till mig imorse: vi vann. Nu har vi återigen nätverksaccess. Veckan som gått har varit en pärs, även om vi kände segervittring redan i tisdags. Natten mot tisdag skrev jag ett brev avsett för skolans ledning. Detta brev och ytterligare påtryckningar från oss laptopägare födde den diskussion som idag gav oss tillbaka det vi saknat.
Skolans nätverkspolicy kom i måndagens veckobrev. Där framkom definitivt att det av datasäkerhetsskäl inte är tillåtet för elever att koppla egna datorer till skolans nätverk. I samma veckobrev kom fram att skolans egna datorer missbrukats till porrsurfning. Sedan jag läste detta har jag haft ett ordentligt obehag. Jag känner mig nämligen allvarligt misstrodd. Som om jag anklagats för ett allvarligt brott och sedan bestraffats utan rättegång. Mina högst ärliga intentioner om att hålla kontakt med omvärlden via min egna dator grusas. Allt på grund av att nätverksaccess ger mig möjlighet till seriösa och allvarliga dataintrång på skolans server, förutsatt att jag skulle veta hur man gör.
Den som har kunskapen och vill ställa till med problem kan alltid göra det. Ty det finns inga fullständigt säkra system. Ett enkelt förbud för elever att använda de fria ledningsuttagen hindrar inte någon illvillig att komma åt det den vill. Alla elever har exempelvis möjlighet att komma åt bibliotekets datorer. Att skydda en av de nätverkskontakterna från obehöriga är i skolans dagsläge ungefär som att förhindra att någon lånar ett av eluttagen. Visst, det går, men inte utan mycket extraarbete. Alltså har man redan där utsatt sig för risk, men utestänger samtidigt ärliga användare utan egentlig vinning. Således litar man redan på att elever med egen datautrustning inte trotsar det enkla förbudet när dataansvarige gått hem för dagen. Vad är skillnaden mot att lita på att dessa samma elever inte gör sig skyldiga till olaga dataintrång?
Återstår alltså skydd mot virus och dylikt, som helt klart skulle kunna spridas i nätverket via en oskyddad elevdator. Här borde det väl ligga även i elevernas intresse att skydda sin dator från virusangrepp, precis som skolan gör. Virus gör ingen nytta någonstans och om nätverkets prestanda påverkas negativt är det också till den enskilde datorägande elevens nackdel. Även här måste vi alltså lita på att den enskilde eleven vill undvika smittspridning och av virus orsakade överbelastningar.
Vän av ordning frågar sig varför jag inte använder skolans datorer istället. Svaret är enkelt. Det är praktiskt att ha sina egna favoritprogram, inställningar, dokument, bokmärken med mera samlade på ett ställe. Med direkt tillgång till internet finns även en enkel och viktig möjlighet att uppdatera sina program. Vidare ger jag andra möjlighet utnyttja skolans begränsade antal datorer, en fördel som är särskilt uppenbar kvällstid.
Missbruk sker, vilket porrsurfandet bevisar. Trots detta fortsätter skolan tillhandahålla datautrustning till elevernas förfogande. Någon form av oskrivet kontrakt finns alltså alltid. Skolan måste i slutändan alltid lita till elevernas goda vilja och förnuft i någon mån. Jag önskar att existerande missbruk eller möjlighet till detsamma inte ska leda till fortsatt nekande av nätverksaccess även för dem som sköter sig.
Denna text skrev jag natten mot tisdag, när jag var som mest besviken och hade svårt att sova. I skrivande stund har dock problemet löst sig och jag kan publicera texten utan att gå omvägen via skolans datorer.
Jag har ett relavit högt värde på allergiska antikroppar, enligt ett provresultat jag fått från primärvården. Totalt IgE 740, där normalvärdet ligger under 100. Fråga mig inte vad förkortningen betyder, för det framkommer inte av det på läkarsvenska skrivna brevet. Läkaren konstaterar dock att jag även i fortsättningen ska hålla matregimen som tidigare rekommenderats.
Idag har inte bara varit av ondo, som tur är. Vi beslutade nämligen att vår huvudstadsresa vecka 41 skulle gå till Helsingfors. Röstsiffrorna på linjemötet var 10-5 till fördel Helsingfors före Köpenhamn. När det visade sig att resan till den finska huvudstaden inte var speciellt dyr blev de flesta övertygade om det alternativets överlägsenhet.
Ska bli kul att åka. Det hade i och för sig varit kul även med Köpenhamn, men Finland känns nog mer exotiskt för de flesta (om än inte för mig). Det bortglömda nordiska landet som någon uttryckte det. Roligt att få presentera ”sitt” Finland för övriga klassen, trots att jag inte varit överdrivet mycket i just Helsingfors.
Har en känsla av att själva resan med bååtin kan bli något alldeles extra bara det. Rederiet-intro i bakgrunden
Vem har gett dig tillstånd att koppla upp dig sådär, frågade dataansvarige här på skolan mig där jag satt i biblioteket. Min nya söta Latitude X1 låg prydligt på bordet, kopplad till skolans nätverk via den tp-kabel som någon snällt satt fast i bordet med kattstrypare. Jag svarade något förvånad att jag visserligen aldrig fått något uttryckligt tillstånd, men att jag kallt räknat med att en kabel utan mottagande dator tillfaller den som behöver. Förklarade ytterligare att receptionisten sagt till mig i telefon under sommaren att det var möjligt att koppla upp sin egen dator.
Ni har säkert redan förstått åt vilket håll samtalet fortsatte. Tydligen var det alltså inte möjligt utan att dataansvarige i fråga diskuterat saken med ”cheferna” först. Ansvarige uttryckte sin oro över att inte känna till vilka program jag hade i min dator och vilken skada dessa kunde göra i systemet. Vidare måste ju regler gälla andra och eftersom ansvarige redan nekat en måste ju även jag nekas fram tills annat är beslutat.
Första riktiga bakslaget från denna i övrigt underbara skola kom alltså idag. Förhoppningsvis rör det sig om en oklar/icke existerande nätverkspolicy och att (den nytillsatta) dataansvarige bara missförstått denna (om den nu finns). Förhoppningsvis blir det en diskussion även med oss berörda elever så att vi kan få ett bra tillfälle att föreslå ett trådlöst nätverk.
Litet tillägg: Jag tvivlar på att jag ids sitta och föra över filer från kameran till datorn, editera dem, skicka tillbaka dem till kameran, ansluta kameran till skolans datorer och därefter lägga upp dem på här på harhund.nu. Kan bli lite snålt med bilder tills dess att vissa här på skolan tar sitt förnuft till fånga med andra ord.
Som ni kanske känner till är tanken med den folkhögskolelinje jag läser att resa runt lite i Norden. Jag har passande nog blivit ålagd att ta reda på bästa sätt att ta sig till och från Helsingfors utan att svälta ihjäl någonstans på vägen. Det är inte det enklaste att få en övergripande prisbild när det är så många variabler med i bilden. Funderar starkt på att uppsöka en fysisk resebyrå och låta dem göra grovjobbet. Det blir nog att använda förmiddagen imorgon till det.
Alternativet är förstås att föreslå att vi helt enkelt flyger tur och retur. Det finns ju direktflyg från Landvetter till Helsinki-Vantaa. Har dock en känsla av att vi inte har råd med sådant.
Tredje installationen av [link=38] blev precis som jag vill ha den. Anledningen till de många installationerna är inte om att [link=38] och [link=30] inte skulle komma överrens (de gör de visserligen inte utan att man medlar lite till en början), utan om velande från min sida. Hur ska jag ha mina partitioner? Ska jag lämna plats åt Windows? Orkar jag börja kryptera en del av hårddisken?
Det blev till slut en installation av enbart Ubuntu, men med lite plats över för en eventuell senare Windowsinstallation. Jag har en känsla av att [link=16] gärna vill ha just Windows som värd. Förhoppningsvis kan de bevisa motsatsen.
Gårdagen spenderades i Göteborg sökandes gamla Bamsetidningar för att komplettera samlingen. Letandet gick rätt bra, måste jag säga. På morgonen saknade jag fem tidningar av ca 250. Nu saknar jag bara två. Exakt vilka får jag komplettera denna text med senare, ty jag anar att ni vill veta. Som en bonus fick jag även tag på en del av de tidningar som har varit i behov av att bytas ut. Tidens och de ursprungliga ägarnas tänder tär mycket på tidningar.
Jag kunde inte låta bli att köpa upp två extra exemplar av #2/88, som innehåller den näst bästa Bamseserien som någonsin gjorts, nämligen Alexander den Lille av Apolonien. Dessa båda tidningar är nu sönderskurna för att jag ska kunna hänga upp serien i sin helhet på väggen. Bara tio kronor för väldigt mycket täckt väggyta. Måste bara hitta någon snygg och robust upphängningsanordning (idéer, någon?). Eventuellt måste jag skära sönder ytterligare ett exemplar, då jag helst inte hänger upp chokladfläckar på väggen.
Idag blev Lars Ylvait. Det vill säga medlem i Konfliktspelsföreningen Ylva i Göteborg. Jag gjorde ett studiebesök i lokalen i Majorna och fick en rundtur med Fredrik L, som inte ska förväxlas med Fredrik E (intern humor, ursäkta). Det ser ut att kunna bli ett bra Warhammerår.
I receptionen tyckte man imorse att jag borde hämta upp det datorpaket som kommit till mig. Jag kunde inte annat än att hålla med. Efter frukost och några inledande förmiddagsaktiviteter var det så dags att förväntansfullt öppna lådorna. Min nya dator visade sig vara precis så liten som jag hoppats – till ytan mindre än ett A4-papper. Dessutom är den snygg, ett attribut som man inte ska glömma.
Snart är [link=38] linux 5.04 färdiginstallerat. Därefter är det Windows tur, fast det blir nog morgondagens problem. När allt sånt grundläggande är klart kan jag förhoppningsvis börja uppdatera fotodagboken. Som jag har längtat.
Förra veckan var som ni kanske läste väldigt intensiv. Inte en död sekund som Kjell Sundvall skulle sagt. Alla gjorde sitt bästa för att inte verka asociala och istället ägna all ledig tid åt att försöka lära känna sin nästa. Detta tog såklart på krafterna hos alla och denna vecka ter sig väldigt avslappnad, på gränsen till fylld av tristess i jämförelse. Själv ägnade jag en timme av eftermiddagen till sömn. Väldigt länge sedan jag gjorde det.
Ett danskt tv-team var här idag. De intervjuade bland andra mig om varför jag valt skolan. Mina dubbla rötter och det allmänna intresset för norden blev mitt svar. Hela tv-tillställningen kändes förresten som en enda lång reklamfilmsinspelning. Undrar om slutresultatet blir därefter.
Nu är det dags för middag. Alltid lika god mat här.
Det verkar inte bli Depeche mode i scandinavium för mig, Petter och John. Biljetterna tog slut på två och en halv timme. Vi inriktar oss således på Oslo, Köpenhamn och Helsingfors för att kanske lyckas bättre med biljettköpen där. Personligen tror jag mest på Oslo, då det inte var några större problem att få biljetter sist det begav sig, till Exciter-konserten september 2001.
Biljett direkt är inkompetenta. Om något skulle behöva telefonkösystem så är det väl de. Eller som Petter uttryckte det: Man köar hellre i två timmar än inte alls. Hur som helst är det åter dags för Depeche Modekonsert. Scandinavium i Göteborg för att vara exakt. Nu är det ju dock inte alldeles lätt att få tag i biljetter. Det hade kunnat vara så mycket enklare.
Mina höga förväntningar infriades inte. Visst, Liftarens guide till galaxen är helt klart en sevärd film och det skulle förvåna mig om jag inte såg den igen. Svår bok att göra film av helt klart. Ty det är ju inte händelserna i sig som är roliga, utan Douglas Adams sätt att berätta dem. Det lyckas bara nästan att föra över Douglas berättarstil till film och många sekvenser känns därför lite för långa.
Bäst var ändå att den gamla Marvin från tv-serien dök upp som statist och att tv-seriens vinjett var kvar, i uppdaterad version. Två saker som jag antar är till för att belöna oss nördar som känner till dess ursprung.
Mycket skum känsla idag. Trots att jag (som vanligt) var nykter på gårdagens internatfest lider jag av minst sagt oväntade baksmällesymptom. Det måste ha att göra med otillräckliga mängder vätska under gårdagen och natten mot idag. Kurerar mig med grönt te och lugn samvaro hemma hos Lisa i Göteborg. Skönt att komma bort från det intensiva sociala livet på folkhögskolan en stund. Det tar verkligen på krafterna att ständigt finnas till hands för social samvaro. Så fort man sätter sig en stund för sig själv får man känslan av att det just då händer så mycket roligt som man missar. Det handlar väl om att lära sig säga nej, antar jag.
Snart är det dags att se Liftarens guide till galaxen. Väldigt peppad, trots viss kvarvarande huvudvärk. Förhoppningsvis kan jag lägga upp lite nya bilder ikväll, men jag lovar ingenting.
Idag kom flyttlasset som jag väntat på ända sedan jag kom hit till Nordiska. Har ägnat två timmar åt att packa upp, för att till slut få den tillfredställande känslan av att man inte längre lever i en resväska. Återstår bara att få nya datorn hitskickad.
Snart är det dags att besöka Bohus fästning tillsammans med Nils Zandhers, som enligt ryktet är en av skolans bästa berättare. Kommer bli mycket spännande.
Tyvärr lär ni få vänta på att få se bilder härifrån Kungälv. Photoshop elements som skolan tillhandahåller vill inte samarbeta med mig. Dessutom har jag uppenbarligen lyckats missa att ge mig själv skrivrättigheter i vissa mappar på harhund.nu, vilket inte blir bättre av att jag saknar både ftp-program och inloggningsuppgifter som skulle kunna åtgärda problemet. Lördag ser dock ut att kunna vara dagen då lösningen uppenbarar sig, då jag säkert kan låna Lisas dator.
Till min stora glädje visade sig mitt första antagande om att jag var ensam finsktalande elev här på Nordiska vara felaktigt. Det finns åtminstone två till. Ida och Katja, där den förstnämnda går samma kurs som jag. Vad den andra pysslar med ska bli intressant att ta reda på.
Känslan av Nordiska har många likheter med känslan av den finska språkkurs jag var på i Åbo skärgård sommaren 98. Vad det är kan jag tyvärr inte riktigt precisera. Kanske är det den omkringliggande skärgårdsmiljön, boendeformen, maten eller människorna.
Första kontakten med lärare och övriga elever har skett. Skönt gäng, minst sagt. Förra året var jag ensam svensk i Jyväskylä. Nu är jag ensam finländare i Kungälv. Man känner sig lite speciell. Väldigt många nya namn att lära sig, men alla är så tillmötesgående och trevliga att det lär lösa sig på nolltid. Härligt också att det verkar finnas en trevlig brädspelskultur här. Spelade lite Upp till bevis (ungefär en blandning av Twister och Scrabble) med några andra igår kväll. Snart kommer mitt flyttlass med ännu mer spel, jajamen.
Får nog återkomma med innehållet i den kurs jag läser. Det är fortfarande lätt luddigt. Verkar som att vi ska ägna de första veckorna åt analog svartvit fotografering (hoppas de har scanner någonstans) och till att lära känna varandra. Inte mig emot.
Strax efter Korsvägen gick det upp för mig; jag är inte här som besökare, jag ska faktiskt flytta hit. Väl framme i Kungälv, i samma ögonblick som jag såg mitt nya rum för första gången, insåg jag att jag hamnat precis rätt. Det här är det bästa boende jag haft sedan jag flyttade hemifrån för första gången för tre år sedan. Kanske inte lika bra utsikt som från Ålidhöjd, men utan tvekan de bästa möblerna. Bilder kommer så snart jag hittar lämlig dator för redigering.
Folket, stämningen, maten, rummet; allt är fullständigt lysande så här långt. En enda stor familj och jag gillar det. Ska bli spännande att se vad det är för kurs jag hakat på. De andra horisontarna jag träffat verkar inte heller ha speciellt bra koll. Tydligen ska det bli vad vi gör det till. Jag ska göra det bra.
Efter ett rekordlångt sommarlov på 102 dagar är det åter dags att lämna Kiruna för nya äventyr. Flera års erfarenhet av ett kringflackande liv som student gör att det mesta går på rutin. Ingen större nervositet över vad som komma skall. Jag har helt enkelt inte reflekterat speciellt mycket över vad jag ger mig in på.
Det är mycket möjligt att en viss tystnad lägger sig kring harhund.nu under de närmaste dagarna, fram till dess att jag gjort mig hemmastadd. Men frukta intet, jag kommer tillbaka.
Det är något speciellt med bröder Kejonen. Återigen har vi suttit en helkväll och spelat spel och reciterat diverse gamla humorklassiker. Eftersom alla har sett allt så räcker det med ett ynka tonfall eller ett enstaka ord för att de andra ska haka på och fylla i fortsättningen. Givetvis med efterföljande skrattsalvor och/eller suckar som låter förklara att skämtet i fråga börjar nötas ut. Som tur är finns det mycket mer att hämta.
Having fixed some of the most critical errors and bugs in the beta version I now feel it is time to upgrade the beta status to stable. Still, there are things missing if compared to the ”grand plan”, but these things will be added sooner or later.
Bug fixes
Submiting a link does not redirect the posting user to the external link, but instead to the link comment page as intended
Valid external url:s, that were previously regarded as invalid are now accepted.
Related blog entries and links are shown correctly in the right column.
(In addition to what was specified in the beta release notes)
Complete lists of all blog entries, links and photos.
More relations. Not all items have been given keywords yet. This is the reason for the right column being so sparsly populated.
Possibility for registered users to list the photos/blog entries/links that relate to (or picture) themselves. Option to make this information accessible to others.
New feature
The background story for Nilsson har hund has returned. Swedish and Finnish versions are coming with the extended language support.
I am not, I should say at once, in any formal relationship with a dog. I have never been. As a young boy, I was even allergic to them. I still may be, but I have not bothered finding out. I do no not, in short, own a dog.
On the other hand, I do have som kind of informal furtive relationship with a dog. This dog is not particulary aware of our relationship, but neither is it’s owner. Yet I do have met the owner of the dog, but he is probably unaware of that as well. I have met Nilsson.
It all began when we, as part of our Speech class, went to the local court to get some real world experience. A young male law student was accused of assault. When the proceedings where about to finish a document specifying the life situation of Nilsson and any extenuating circumstances was read. This ended with a short statement:
Datorköp kräver stora förberedelser. Inte minst när det gäller köp över nätet. Hur stort företag Dell än är ska man inte ta för givet att de uppfyller sina åtaganden. Igår telefonbeställde jag så min [link=30], men valde att inte betala något i förskott innan en skriftlig fakura skickats till mig.
I väntan på fakturan har jag ägnat förmiddagen åt att ta reda på mina konsumenträttighter, lusläsa köpesvillkor, ta reda på gällande praxis vid förskottsbetalning och så vidare.
Steg 1: Konsumentvägledningen
Här gavs först rådet att aldrig betala något i förskott, men då situationen med fakturan förklarats tummades det lite på detta. Vägledaren gav även rådet att förhandla om delbetalning av summan. En kontroll av eventuella anmärkningar på Dell gav inga negativa svar gällande leverans eller betalningar. Däremot mot vilseledande marknadsföring, men det påverkar inte mig. Säg det företag som inte har brister i sin marknadsföringsetik.
Steg 2: Bankrådgivning
Bankens kundtjänst föreslog precis som konsumentvägledaren en inledande delbetalning. 10-20 procent borde vara rimligt. ”Det är ett stort företag” sa man säkert om Enron också, för att citera kundtjänst.
Steg 3: Genomläsning av köpesvillkor
Juristspråk är nästan lika enerverande som läkardito. Viktiga punkter markerades. Dell tar sig tydligen rätten att hålla inne leverans fram till dess att betalning inkommit. Det ska alltså försöka omförhandlas.
Steg 4: Införskaffa förstahandsinformation
Jens H:s bror Robert har gjort affärer med Dell tidigare. Han ska således frågas ut om hur de skötte det hela. Under vårt samtal kom inga problem fram och Robert ansåg att Dell sköter sig proffsigt. Ännu ett gott tecken. Väntar med spänning på upplösningen.
I samband med löptävlingen passade mamma på att fråga om någon av pojkarna händelsvis spelade något av de där spelen, vad de nu hette igen. ”Warhammer”, fyllde jag i och två lystrade. Det gäller alltså ett gammalt spelbord som jag och Markus velat bli av med en tid och de lovade att komma och titta på det efter skolan.
En av de andra eleverna tog förresten tillfället i akt och frågade om inte alla kunde få sluta tidigare.
Någon timme senare dök så de båda pojkarna upp. De tittade på bordet, men ville gå hem och fundera innan de bestämde sig. Vågade mig dock att ringa till Markus och berätta om försäljningen så snart de hade gått. Meningen ”men vi köper kanske bordet sen då” hade nämligen yttrats fler än tre gånger.
Ytterligare någon timme senare, när bordet var hämtat och betalt, gick jag över till köparna för att även överlämna den färg som blivit över (men som inte fanns tillgänglig vid affärstillfället). En av pojkarnas mamma tog emot burken och förklarade att köparna just nu ”spelar för fullt” nere i källaren. ”De är helt överlyckliga”. Nästan lika glad gick jag hemåt, väl medveten om att jag gjort någon annan lycklig.
Mammas kollega Inga-Lill ringde och behövde hjälp med en av skolans datorer. Det är en ganska vanlig typ av samtal till mig under mina visteleser i Kiruna, då vi bor runt tio meter från skolans närmaste hörn. Det visade sig dock vara ett mindre word-relaterat problem och jag kunde snart gå hemåt.
Väl ute gick jag över den kombinerade start- och mållinjen. Mamma var ute med en klass och hade idrott. Barnen i mellanstadieåldern insisterade på att jag skulle vara med i löptävlingen. Man vill ju inte vara taskig och säga nej. Jag bytte till löparskor och gick ut igen. Banan gick lämpligt nog runt skolan och kantades av naturliga hinder som utspridd småsten på asfalt, lekande skolbarn och en meterhög betongavsats att ta sig ner för.
Någon räknande ner och jag satte av för kung och fosterland (i högst metaforisk mening), tävlingsmänniska som jag är. Väl i mål stannade klockan på dryga 43 sekunder. Fick veta att jag slagit ”rekordet” med cirka sju sekunder. Frågan är hur stolt man ska vara av att vinna över dem som inte ens är tonåringar än. Inte så mycket, antar jag.
Kul i sammanhanget var att den tidigare ledaren, en av hannarna, noterade att han fortfarande var snabbast, om man inte räknade med ”han”. ”Nä, för han är ju för bra”, fyllde någon annan av pojkarna i.
Jag pustade ut, pratade lite med dem och gick in. Fem minuter senare var jag fortfarande andfådd och helt utpumpad. Ungefär då insåg jag hur dålig fysisk kondition jag befinner mig i. Måste löpträna lite oftare tror jag bestämt.
Till slut återstod inga alternativ. Mina föräldrars gamla dator var i desperat behov av att ersättas. Med 64mb internminne kommer man inte långt i dagens läge. Speciellt inte om man vill byta från Windows me till dito xp (och därmed kunna uppgradera sitt system). Att köpa till mer minnen var i princip uteslutet, då lämlig mängd passande minnestyper går på kring 1500kr – alldeles för mycket för att lägga ut på en fem år gammal burk.
Således bestämde jag mig för att tidigarelägga mitt eget datorköp för att kunna överlämna vårdnaden av denna dator till den äldre generationen.
Experter på hårdvaruområdet tillfrågades, mer specifikt MrJim och Jens H. Efter diverse letande hittade vi med gemensamma ansträngningar vad jag letade efter – [link=30]. Liten är bara förnamnet: 12″ skärm; 1,1kg; 286×196x25mm. Jämfört med min nuvarande laptop: 15,1″; 3,5kg; 362×277x40mm. En värld av skillnad med andra ord. Smakar det så kostar det såklart bortemot 15000, men det får det vara värt.
Bra är också att slippa frakta datorn söderut på måndag. Smidigare att få den levererad dit direkt.
Sent omsider började jag författa min rapport om det gångna läsårets utbytesstudier, på uppdrag av Umeå universitet. Denna ska vägleda andra aspiranter på deras väg mot den finska kunskapen. Här är ett första utkast.
Vad man bör tänka på innan man reser ut
Jyväskylä ligger i Finlands hjärta, långt från svenskbygderna vid kusten. Det innebär att kunna göra sig förstådd på finska är en mycket stor fördel. Svenska talas i princip inte alls, men de studenter som studerar just svenska vill nog mer än gärna öva upp sitt språk med de få svensktalande som finns (dvs dig). Om målet med din resa är att lära dig bättre finska ska bristen av svenska dock ses som en fördel.
Inom universitetets väggar klarar man sig förvisso långt med engelska, men språknivån varierar väldigt mycket beroende på vem man pratar med.
Vad man absolut bör ha med sig
Har du passfoton över, ta med dem. De behövs till inskrivningen.
Dra nytta av det Survival kit som erbjuds alla utbytesstudenter. Det kommer minska storleken på din packning rejält. I ett sådan kit ingår grundläggande köksredskap, sänglinnen, täcke och kudde. Dessutom finns extrautrustning (vattenkokare med mera) att tillgå så långt lagret räcker.
Hur man enklast reser till Jyväskylä
Så fort du kommer inom landets gränser är tåg det överlägset billigaste och enklaste transportmedlet. Finska järnvägsförbindelser är dessutom av hög klass och snabba.
Första tiden i den nya staden
De första veckorna anordnas flera aktiviteter för nya studenter. Dessa är väl värda ett besök. Här talas bra engelska. Alla utbytesstudenter tilldelas en ”tutor” som hjälper till med de praktiska sakerna som hyreskontrakt, bankkonton, telefonabonnemang med mera.
Universitetets olika mailinglistor är den absolut bästa informationskanalen för i princip allt, även sånt som händer utanför studierna. Det tar betydligt längre tid innan informationen återfinns på jyu.fi. Skriv upp dig på åtminstone dina institutioners listor och på utbytesstudenternas FS-news. Ta också för vana att söka av institutionernas anslagstavlor, ty det är skrämmande ofta som information bara finns tillgänglig där.
Universitetet & studierna
Den finska studieformen liknar mest det svenska gymnasiet, fast med betydligt större grad eget ansvar. Alla kurser läses parallellt, inte sällan sju eller fler. Kurserna är dessutom väldigt korta, oftast bara 1-3 svenska poäng. Att behöva läsa till flera tentor samma månad är alltså inget ovanligt.
Utbudet av kurser speciellt inriktade till samhällsvetenskapliga utbytesstudenter är ganska litet. För den som kan finska står dock dörrarna öppna för att läsa tillsammans med finska studenter, vilket dock ställer stora krav på språk, både muntligt och skriftligt. Trots att jag talar finska sedan barnsben och ägnade hela första terminen åt avancerade språkstudier fick jag kämpa med språket under den andra terminens kurser inom andra ämnen.
Jag befann mig i en odefinierad zon mellan finska studenter och rena utbytesstudenter. Inriktade mig i första hand på att förbättra min finska och i andra hand på att lära mig så mycket grundläggande om det finska samhället som möjligt. Den enda engelskspråkiga kurs jag läste (Perspectives to Finnish society) höll god innehållsmässig standard, men tyvärr mycket varierande språkstandard.
Bostad
Nästan alla utbytesstudenter i Jyväskylä tilldelas studentrum i något av de stora studentområdena Kortepohja och Roninmäki. Kortepohja, där jag bodde, ligger närmare universitetet men har lägre standard. Å andra sidan är det där allt händer. Bostäderna har generellt sett lägre standard än studentrum i Umeå. Att hitta bra möbler i förråden kan vara svårt. I princip alla studentrum i Kortepohja delar man kök, dusch och toalett på två. Roninmäki har istället delade lägenheter med tre studenter.
Att köken är av ganska dålig standard är dock ett ganska litet problem om man inte vill göra storkok eller baka. Maten i studentrestaurangerna på campus är nämligen oemotståndligt billig och bra. För dryga två euro per måltid äter man sig ordentligt mätt.
Kostnaderna är dock betydligt lägre än i Sverige och fler saker ingår generellt i hyran. Jag betalade 176 euro i månaden för mitt studentrum och i detta ingick hemförsäkring, bredband och el.
Tips på aktiviteter & resmål i och omkring staden
Kulturlivet i Jyväskylä är mycket bra, med många och varierande uteställen. Universitetet har många idrottsrelaterade utbildningar och därmed också mycket stort utbud av sportaktiviteter. Dessa kostar dessutom nästan ingenting för studenter, tolv euro per termin för tillgång till lokalerna inklusive många instruerade träningspass.
Får du möjlighet att se en konsert med universitetets stolthet Seminaarinmäen Mieslaulajat (även kända som Semmarit) ska du absolut ta chansen.
Första dygnet med nya sidan har varit till belåtenhet. Inte ens i närheten lika många buggar som under den förra versionens första dag i livet. Således valde jag att lugnt lägga till nyckelord för en del gamla bilder, författa några informationstexter och så småningom börja överföringen av mina favoritbokmärken till länkar. Ta för all del chansen och tipsa mig och alla andra om coola sidor via submit link-knappen uppe till höger.
Med lugnet i behåll tog jag också tillfället i akt att se lite missad film. [link=21] blev det efter en lite väl lång stunds betänketid vid dvd-hyllan på kiosken. Man känner sig en aning handikappad av att inte ha 10mbit eller mer i väggen om ni förstår vad jag menar. Bra film förresten.
There are two types of cookies issued by harhund.nu, namely session cookies and autologin cookies.
Session cookies
Session cookies are always created when someone visits harhund.nu and are used to identify the visitor between different pages.
If your browser does not support cookies or if you have manually turned cookies off, this information will instead be sent as a long (32 characters) string of numbers and letters in the url (like PHPSESSID=af22d390bd…).
No information except this string is stored in the session cookie. Sensitive information is stored on the server (harhund.nu) instead.
The session cookie is automatically deleted when the browser is closed.
Autologin cookies
A registered user has the option to autologin. This is made possible by creating an autologin-cookie on the user’s machine. If such a cookie exists, the user will automatically be logged in during the next visit.
The autologin function may not be used without cookie support, but on the other hand it is optional and does not affect other content.
The cookie stores two things:
Username
The session id (see above) of the last successful login of the user in question.
This information is then compared to stored data on the server to verify the login.
By registering, users gain access to all sorts of useful features and functions.
Autologin
User defined settings
Latest changes specified on login
No need to sign all comments
Edit posted comments.
Navigation
Navigation is not plain chronological anymore. Every single photo, blog or link has or will have a set of keywords that connects them to others by crossreferencing them
Related photoblogs are shown in the left column and related blogs and links in the right.
So far only the photos of 2005 have recieved their keywords. Blogs and older photos will have to wait.
The current position in link, blog and photoblog is saved when you leave for other areas of the site. For example, if you click ”blog” while browsing photoblog you will always get back to the latest opened photoblog by clicking ”photoblog” in the main menu. No matter how many blogs or links you have accessed on the way.
External links
The handling of external links have been changed from static to dynamic, allowing for more frequent updates and greater user interaction.
All links can now be commented by all users.
New links can be submitted by regular guests, registered users and of course by admin.
Links have counters to keep track of their popularity. Admin clicks are not counted.
A link can be embedded into comments, blogs or photoblog descriptions, including the counter and a link to its comments.
Broken links can be edited sitewide.
HTML support
HTML may be used to spice up comments, although somewhat restricted.
Coming up
Extended language support. Swedish and Finnish translations.
Additional layouts for users to chose from.
Link page sorted by category.
Search functions.
More user options.
Open information page about each registered user, editable by the user in question. May be turned off completely, for shy users.
Trusted user-accounts (for people I know in person) with access to more contact information, like post address, telephone numbers and so on.
Return of some really old photos from back in 2003.
Med en månads försening från första deadline ligger nu nya Nilsson har hund framför dig. Det tog en bra stund att slutföra detta mastodontprojekt, som verkade växa ju mer jag arbetade. Än är allt inte färdigställt, som du kanske märker i menyn nedanför. Denna betaversion är dock tillräckligt funktionell för att kunna öppnas för allmänheten.
Så småningom, inom säg en månad, ska alla de funktioner jag planerat in fungera som de ska. Föreslå gärna förbättringar, ty det är möjligt att jag förbisett en klockren funktion. Först måste jag dock ta itu med mitt andra stora projekt, Utrikespolitiska föreningens i Umeås nya sajt. Detta ska förhoppningsvis vara klart innan min flytt söderöver.
Mycket har hänt under tiden Nilsson har hund varit borta från nätet. Hoppas bilderna talar för sig själva.
Nu när databasen backupats i sin helhet är allt klart för att stänga ner harhund.nu tillfälligt. Det är nämligen dags att börja arbeta med den nya versionen. Om några timmar kommer ni att istället för den vanliga layouten se någon form av tillfälligt avbrott-skylt.
Ombyggnationen kommer fortgå under åtminstone hela första halvan av nästa vecka.
Brist på tid och pengar gör att jag och Maria ser över våra planer att vandra Kungsleden från Abisko till Nikkaluokta. Det visade sig vara betydligt dyrare än vi trodde. Kanske framför allt för att vi lite otaktiskt lyckades pricka in högsäsongens början för vår tänkta tur. Nu blir det istället en kortare dags- eller möjligen tvådagarsutflykt till någon fjällstuga eller motsvarande. Inte fy skam det heller i och för sig, men det är trist att behöva ändra sig.
Nu blev klockan såhär mycket igen. Fast min dygnsrytm var ju redan förstörd sedan tidigare. Slog mig ned framför teven med en nattmacka i handen. De nyss återlämnade videobanden med varan-tv trängdes bland de andra uppställda banden på vardagsrumsbordet. Tänkte att jag kunde se ett avsnitt eller två innan läggdags.
De övriga banden står på bordet för att inventeras. Jag har nämligen letat och letat efter en speciell inspelning. Det hela handlar om det bästa ur Släng dig i brunnen från 1999. Här figurerar nämligen en man som i min bekantskapskrets (nåja, Petter och Martin i alla fall) mest är känd som den där killen med röda byxor och gul skjorta. I likhet med mig själv har ingen av mina vänner (dvs varken Petter eller Martin) lyckats lägga hans namn på minnet, vilket försvårat letandet efter fler komiska mästerverk. Alltså: videobandet måste hittas. Nu skulle det visa sig att det jag så länge letat efter fanns på just det band jag på måfå valde att se.
Mannen heter Henrik Elmer och har i likhet med de flesta semikända människor egen sajt, varifrån man även kommer till en lite mer ingående presentation av honom. På den förstnämnda råkar just det avsnitt ur Släng dig i brunnen jag letat efter finnas. Rekommenderas aggressivt men lite svävande.
Skrev förresten ett litet inlägg i hans gästbok med en länk till harhund.nu. Ska bli intressant att se om han kommenterar detta.
Detta kan bero på att vi har uppdaterat PHP versionerna på båda webbservrarna. Vilket medförda en del extra säkerhetsinställningar. Så om det inte fungerar nu kommer vi tyvärr inte återinföra dem.”
Så kan det låta när man ber webbhotellet lägga tillbaka de felmeddelanden som underlättar programmering av nya sidor något oerhört. Att manuellt leta efter saknade semikolon, slutparanteser eller logiska fel är minst sagt en tidskrävande process. Som att leta stavfel i en doktorsavhandling, där minsta tryckfel förstör allt.
Får väl installera en egen webbserver med mina egna inställningar. Irriterande är bara förnamnet.
Efter närmare fem tämligen irriterande dygn med en icke fungerande adsl-uppkoppling fungerar nu till synes allt som det ska. Äntligen! Plötsligt blir det betydligt enklare att sköta sin dagliga kontakt med omvärlden. Men kanske framför allt möjliggör det genomförandet av stora hemsidesprojekt. Det är minst sagt jobbigt att inte kunna feltesta minsta ändring. Med modem måste man felsöka betydligt större delar av sidan, eftersom det inte är praktiskt möjligt att vara uppkopplad jämt. Nya upfu.org och harhund.nu ska nu kunna slutföras inom någon vecka.
Heroes of Might and Magic III må vara ett gammalt spel, men det betyder inte att man kan fastna för det. Tillsammans med Civilization III är det ett av de spel jag ägnat flest timmar åt genom tiderna. Nu är klockan snart halv fem och det börjar väl bli läggdags, men det är ju så svårt att inte spela en runda till och en runda till och en…
Ögonlocken faller ner okontrollerat, ett tecken på att det är dags att stänga av datorn. Adjö, vettiga dygnsrytm!
Händelserna i London tidigare idag har säkert inte undgått någon. Det riktigt läskiga är att man börjar bli avtrubbad. Tröskeln för att bli förvånad, upprörd eller svarslös har höjts de senaste åren. De flesta tyckares åsikter verkar förbli desamma oavsett om händelserna äger rum i New York, Madrid, Jerusalem eller London. Så är även fallet i den blogg ni läser nu. Jag står kvar vid de uttalanden jag gjort vid tidigare tillfällen.
Den vettigaste kommentaren kom inte helt oväntat Hassan Moussa, ordförande i Sveriges imamråd och imam i Stockholms moské:
Ansvaret ligger hos dem som utfört den. Vi accepterar varken moraliska, kulturella, politiska eller religiösa ursäkter för attacken. Den barbariska aktionen kan inte accepteras av normalt fungerande människor oavsett vilken kultur eller religion man tillhör. (TT)
Jag önskar med hela mitt hjärta att världens politiska ledare kunde stå upp och säga något liknande när världspolisen gör parkeringsplatser av arabländer. Ty det är uttryck av samma typ av brist på respekt för människoliv som vilken terrorist som helst gör sig skyldig till.
I fredags bestämde Lisa och jag oss för att tillbringa natten mellan måndag och tisdag vandrandes från Björkliden till Luoktatjokka. Vi har en viss förkärlek till att göra saker som inte hör till det vanliga. Midnattssolen skulle bli en liten extra krydda till en annars välbekant vandringssträcka. En del av er kanske minns vad jag skrev dagarna efter 20 augusti 2002. Då gjorde vi nämligen en i det närmaste identisk vandringstur, bortsett från tidpunkt alltså. Med identisk menar jag verkligen identisk. Vi konstaterade att vi gick ”fel” på samma ställe, att vi vände på samma ställe som sist (1km från ”mål”) och att vi tog lika lång tid på oss. Deja vu minst sagt.
Nu när mina nya vandringskängor har några mils erfarenhet av mina fötter är det dags att planera huvudturen. Jag min gamla Umeåcombo Maria planerar att ta oss an de första åtta milen av Kungsleden från Abisko till Nikkaluokta i slutet av månaden. Egentligen var tanken att jag skulle besöka Skottland på nytt denna sommar för just den här typen av aktivitet. Men varför gå över ån efter vatten?
Hej Lars.
Vi fick din ansökan på bordet idag och när vi läst igenom den såg vi genast att du är en av de spännande unga människor som skall bilda Horisontlinjen 05/06. Välkommen hit i slutet i augusti. Du kommer att få ett mer officiellt antagningsbesked om några dagar med snigelposten. Du får ha en fin sommar.
Med vänlig hälsning Håkan Sandberg
Min själ är i stort behov av ordning och struktur omkring mig, vilket detta besked skapar. Skönt att slippa tänka mer på det.
Många av er har redan på ett eller annat sätt fått ta del av mina allt klarare planer inför det kommande läsåret, så det är väl lika bra att dra undan skynket för er andra också.
Efter Petters goda förslag att leta efter icke fullsatta folkhögskolekurser skred jag till verket. Jag hittade en kurs vid namn Nordisk Horisont vid [link=34] i Kungälv (en ort som jag för övrigt aldrig kommer ihåg namnet på). Tydligen så räknas inte studier på folkhögskolor in i de 240 veckor av studiemedel man får för högre studier, utan tas från ett separat konto. Det passar med andra ord utmärkt för ett sabbatsår.
Imorse ringde jag till skolan för att få bekräftat att det verkligen finns platser kvar och en väldigt entusiastisk ansvarig lärare lät meddela att så var fallet. Jag var tydligen mycket välkommen, speciellt med tanke på mitt finska medborgarskap, mina kunskaper i finska och om Finland. Således skickade jag omgående in mina ansökningshandlingar. Det kändes mest som en formalitet. Jag har redan ena benet inne. Innan helgen skulle de ge mig ett slutligt besked om jag är antagen eller inte.
Vän av ordning undrar vart planerna kring stewardutbildning och andra jobbrelaterade saker tagit vägen. Dessa har lagts på is, ty den kurs/skola jag nu fått nys om peppar mig till den milda grad att jag inte längre har någon lust till knegande. Jag tror framför allt att miljön på en folkhögskola är betydligt mer kreativ, inspirerande och stimulerande än vad en arbetsplats för outbildade någonsin kan vara.
Jag ser verkligen fram emot att lära känna nya människor med liknande intressen, precis som jag gjorde i Umeå respektive Jyväskylä. Brukar det inte bli rätt bra sammanhållning på en kurs där nästan alla bor på skolans internat och umgås dagligen? Att bo billigt nära en storstad som Göteborg är förstås en bonus, inte minst med tanke på att även Lisa kommer bosätta sig i närheten. Ty hur många nya vänner man än får är gamla vänner alltid bra att ha nära till hands.
LinCon har inspirerat mig till att återuppta figurmålandet ordentligt (bilder kommer ikväll). Att se andras vackra verk får en att vilja göra liknande själv. Så är det alltid vid sådana här tillställningar. Det går helt enkelt inte att komma undan den kreativa nerven. Och tur är väl det.
Just i detta nu talar Åsa Hagelstedt i radio om engagemang, politisk aktivism och att leva som man lär. Plötsligt rycker det i de politiska inspirationsnerverna. Jag vill vara som hon – ge mig det röda pillret nu! Jag vill tipsa alla er andra om att lyssna Sommar när det går i repris 22:15 ikväll http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=2071. Det är nämligen sånt här man måste få höra med jämna mellanrum, för att fortsätta orka göra motstånd. Ni minns kanske Brian Palmer och hans sommarprogram förra sommaren. Detta är av samma kaliber. Tack!
Puerto Rico har en god chans att utnämnas till sommarens spel, precis som Settlers of Catan blev förra året. Detta härliga spel (som faktiskt påminner lite om Settlers) har eliminerat turmomenten till ett minimum och lagt till en mängd backstabbing och många olika övergripande strategier för att nå vinstmålen. Synd att det inte fanns några spelbutiker på konventet som sålde det. Får bli att beställa det till Kiruna.
Min slutplacering i warhammer 40k-turneringen blev 68:a, om jag minns rätt. Blev nominerad till Best painted army och fick domarnas specialpris för coolaste enhet figurer (med ett pris jag inte har minsta användning för, men cred är aldrig fel).
Den tillfälliga bostaden (tack Henrik) är nu färdigstädad. Kvar är att fixa en bit mat och färdkost. Lägger upp helgens bilder imorgon.
Turneringen i Warhammer 40k går mindre bra för mig. Två stora förluster efter första rapporttillfället. Med lite flyt kan jag ta mig upp bland de 50 bästa och därmed få en chans att kvala in till slutspel, men det ska mycket till. Om jag hamnar på övre halvan så är det nog tack vare bonuspoäng för schysst/cool/trevlig/ovanlig armésammansättning och snyggt målade figurer.
Fast konventet är kul trots förluster. Har spelat en hel del Dance dance revolution och börjar få in rörelserna bättre och bättre. Känns som att risken är rätt stor att jag inhandlar en dansmatta och fortsätter hemmavid.
Maten är klar enligt Markus i köket. Äta spela sova dansa är helgens melodi.
LinCon har börjat ordentligt nu, men det tog sin lilla tid att komma igång med spelandet. Vi köade dryga timmen bara för att checka in. Nu har vi lärt oss orientera bland alla korridorer och salar och faktiskt spelat ett par matcher 40k och annat.
För min del började 40k-turneringen med totalseger mot en Norrköpingsbo. Kul kille, kul match, inte bara för att det är roligt att vinna. Andra matchen spelades på ledarbordet i eftermiddags, nu mot en kille från Lund. Det såg till en början väldigt bra ut för min del och i slutet kändes ställningen betydligt jämnare än de 2000 poäng som efter uträkning skillde oss åt (400+ räknas som seger). Stor förlust alltså, men även här en rolig match, ty den böljde fram och tillbaka hela tiden.
Min Nilsson har hund-tröja fungerar väldigt bra som presentation. Många kommer fram och känner igen mig från de forum jag brukar hänga på och presenterar såklart sig själva med sina egna forumnicks. Väldigt roligt att sätta ansikten på Kalle-Kula, Pirrekurr med flera.
När jag gick iväg för att författa denna text yttrade Markus att jag måste ha ett dagligt internetbehov. Det ligger mycket i det. Nu tillbaka till spelandet.
Jag och Markus har helskinnade kommit fram till Linköping, där det eminenta spelkonventet LinCon hålls i dagarna tre. Börjar imorgon kl 18. Har varit och kikat på Markus nya, förvisso oinredda lägenhet i studentgettot. Betydligt mysigare och luftigare än mina olika boendformer de senaste 1,5 åren.
Mycket småfolk med stora ryggsäckar fyllda med campingutrustning på tåget förresten. Inte så konstigt kanske.
Efter en lång övertalningskampanj och ett rätt schysst erbjudande (tack Henrik för tipset http://www.spray.se/bredband/index.jsp) är nu bredband (nåja) på väg till det digitalt bakåtsträvande hemmet i östra Kiruna. Det rör sig förvisso bara om 250kbit adsl, men det är ju betydligt snabbare än ett 56k modem i alla fall. Skönt är också att slippa alla förbannade uppkopplingsavgifter, vilket också råkade bli det slagkraftigaste argumentet i föräldradebatten, strax före ”man kan ringa samtidigt”. Det tog ett bra tag att övertyga de båda 50+ om att detta faktiskt inte bara är ”till för dig nu när du är hemma”, utan faktiskt kunde vara både billigare och bättre även för en minimalsurfande förtidspensionär och en dito mellanstadielärare.
Erbjudandet i fråga var det enda som i praktiken kunda komma på tal. 24mbit med fast månadavgift från BBB hade varit mitt förstahandsval i min nuvarande geografiska position. Jag fick dock ge efter på hastigheten med tanke på att de lokala finansiärerna inte är så sugna på att betala hundralappar för något de inte behöver.
De kommer nog tacka mig för min insats om någon månad, när de får telefonräkningen för den tid jag varit hemma. Det är inte billigt att modemsurfa 1-4 timmar om dagen…
Rektor Sten ringde klockan åtta imorse och gav mig en halvtimme att förbereda mig inför en heldag i fjällen. Det var tydligen väldigt dåligt med vuxna som kunde lotsa 40 knattar mellan 8 och 10 år i Abiskos fjällvärld, lite mer specifikt Kungsleden. Innan jag egentligen hann säga något fick jag ett ”men vad bra, då ställer du upp” emot mig.
Det visade sig dock bli en rätt kul utflykt. Att förena nytta med nöje är ju aldrig fel. Vandra i fjällen i perfekt väder (10-12 grader varmt, svag vind, växlande molnighet) och få betalt för det ska ses som ett privilegium.
Strax innan hemfärd fick jag axla ett ansvar som fick mig att förstå varför de betalar mig för det jag gör. Tre killar i fyran sprang iväg ut på myren för att pissa, men istället för att komma tillbaka fortsatte de längre bort. Jag satte av efter dem och efter ett par femhundra meters språngmarsch hann jag ikapp dem. Intressant att de inte ser situationens allvar. ”Men vi har hittat taggtråd” var deras förklaring till att de var borta.
Precis som förra gången hände en del skojiga saker värda att minnas, så här följer en resumé.
En liten kille från Asylskolan (underligt namn, jag vet) frågade om jag kunde ”suomi” och bad om att få höra ett smakprov. Således reciterade jag diverse Semmaritlåtar för honom. Det visade sig att hans intresse bottnade i att han hört språket talas på tv. Mer svt åt folket!
En tjej från samma skola frågade på engelska hur gammal jag var. Tjugoett var tydligen alldeles för mycket för hennes öron och hävdade att jag inte kunde vara äldre än sjutton. Undra hur man ska tolka det?
Min Bamsemössa från mitten av 90-talet fick stor uppmärksamhet. Fick höra både ett och annat ”fan vad coolt” och ett ”varför har du en sån?”. Svarade ”varför skulle jag inte ha det”. Tjejen i fråga tyckte uppenbarligen Bamse var mesig. Det kan jag i och för sig hålla med om när det gäller dagens Bamse och ska väl inte klandra henne för att inte ha läst serierna från mitt favoritdecennium 80-talet.
Egentligen är jag ganska glad att det regnade idag. Det innebär att det blir än mindre firande av denna pseudohelgdag. Tur det förresten, ty nationalism är inte det som står överst på listan över saker värda att fira.
Istället hyrde (lustigt beteende egentligen, tacka vet jag bredband…) jag och Markus National Treassure (passande va?) för att få lite lättsmält måndagsunderhållning.
Lars gör entré i skolvärlden igen, den här gången som lärare. Rektor Sten (även god vän till familjen) ringde tidigt igår (torsdag) morse och ville att jag skulle vikariera hos ettorna i Jukkasjärvi idag (fredag), trots att jag inte står med på någon vikarielista. Det var väl svårt att hitta folk antar jag. Tänkte ett par minuter och tackade sedan ja. Det skulle bli en intressant erfarenhet.
Mina pedagogiska färdigheter kom tyvärr aldrig riktigt på prov. Istället fick jag medla, sära på bråkstakar och trösta gråtande sjuåringar hela dagen. Konstigt nog tyckte jag ändå det var rätt kul. Det vore nog fel att säga att det bråkades hela tiden, men det var nog aldrig mer än en halvtimmes lugn och ro (eller vapenvila, kanske man borde säga).
Markus har varit i klassen tidigare och tyckte de var snälla mot honom och varandra. Tydligen var den störste bråkmakaren sjuk den gången, vilket förklarar väldigt, väldigt mycket. Fick avsluta dagen med en bergspredikan. Det du inte vill att någon ska göra mot dig gör du inte heller mot någon annan, oavsett vad denne någon gjort mot dig tidigare.
Roliga små saker:
Fyra killar (som för tillfället är vänner) ska leka krig och anordnar en femmeters löptävling till flaggstången för att hitta den lämpligaste personen till att välja lag. En av dem räknar ner och tjuvstartar grovt, hinner först och väljer. De andra två protesterar högljutt med ”åh, alltid den bästa”. Frågan man ställer sig är hur man kan vara ”bra” på att leka krig när vapnen är pinnar och skridskoskydd. ”Vi kör inte med granater (kottar), för då är inte jag med!”
Något senare, när lagen är bildade, uppstår en ny dispyt. En av killarna (som kom sist till flaggstången) anklagar sin lagkamrat för att hålla sitt vapen fel, varpå det andra laget tillrättavisar med ”han har ju hagelbössa” och visar demonstrativt hur en sådan hålls.
Jag frågar en kille varför han bär omkring på en stor tegelsten. Svaret kommer snabbt, det är en ”bomb” som ska placeras på baksidan av skolan under krigsleken, med ett tonfall som får det att låta som om det vore den mest självklara saken i världen. Ah, det borde jag förstått. Undrar vem som spelat för mycket Counter Strike?
Någon hade ritat en teckning med en ”snel orm” och fått den upphängd på väggen i klassrummet. För att förstå det roliga med detta måste du nog vara i samma nördighetsgrad som mig. Bli alltså inte ledsen om du inte förstår.
Tjejerna i klassen testar vad jag går för med upprepade ”Lars, får vi [göra så här]? – Vi brukar få det!”.
En av killarna blir sur och går iväg med mig i hälarna. Jag ställer mig framför honom, med händerna på hans axlar för att stoppa och prata med honom. Han vägrar stanna och fortsätter försöka knuffa mig framåt utan resultat. När envisheten och vägran att lyssna börjar gå mig på nerverna börjar jag skratta och säger något i stil med ”kom igen då, du är starkare än sådär”, varpå han också skrattar, blir genast glad igen och det hela utvecklas till en dragkamp, fast tvärt om (i brist på bättre uttryck).
Barn är härliga när de inte bråkar eller kastar sten. Ungefär som vuxna alltså.
För första gången på mycket länge (ett år kanske?) ska jag inom en snar framtid bränna en seriös tv-spelsmusikskiva (i brist på bättre ord för att klassa musikstilen så ni förstår vad jag menar). Jag upptäckte nämligen häromdagen att Jens (H) för ett bra tag sen skickat en hel del schyssta chippar som jag av någon anledning helt glömt bort att jag hade. Det handlar om de kanske inte jättekända musikerna Loonie och Radix, skaparna till mästerverk som apfel kaputt 2, rymdlego, hammastahna, paul the penguin med flera. Dessa små chipmoddar har det enkla gemensamt att de sprider glädje. De är genompositiva tongångar perfekt ämnade för den stundande sommaren (jo, den kommer nog till Kiruna också). Ni som åker bil med mig som chaufför kommer få höra vad det hela innebär i praktiken.
Stadsbiblioteket är en fantastisk plats. Det kan liknas med din lokala dc-hubb eller möjligen thepiratebay.org. Där finns det mesta man kan tänka sig behöva prydligt organiserat och lätt genomsökt. Idag såg jag till att låna hem ett gäng böcker om Linux och dess mysterier. Det var länge sedan jag läste så här mycket på så kort tid. Man upphör aldrig att förvånas över hur motiverad man kan bli av saker som inte är påtvingade. Jag har lärt mig mycket. Filsystemet är inte längre en stor gåta exempelvis. Det kommer ske en fullständig ominstallation snarast, som får åtgärda mina små missar vid första försöket. Ty ett instabilt system är det minsta jag vill ha.
De två sista avsnitten av den fjärde säsongen av 24 blev i tur och ordning nedladdade, brända, sedda och skickade till John i Malmö. Jag kan inte säga annat än att finalen av min favoritserie på tv var klart godkänd. Som vanligt var det inte så svårt för ett inbitet fan att förutse många av händelserna och med ett belåtet leende kunna luta sig tillbaka viskande ”ha, I saw that one coming” för sig själv.
Idag tog jag det viktiga klivet från Windows till Linux. Ännu fungerar inte allt som det ska, men med lite hjälp av drivrutiner ska jag nog komma igång ordentligt. Det mest irriterande är nog att modemet är en av de saker som inte fungerar, vilket medför att jag måste in i windows varannan minut för att komma åt dokumentation på nätet. Fast även om modemet fungerat skulle det nog inte varit så lockande att tanka megabytestora filer med v90 modem. Jag ska definitivt snylta på tuollaskolans bredband imorgon.
Kvällen avslutades på Ferrum. Det var faktiskt första gången jag var där. Kontrasten mellan Ferrum och Arran tvärs över torget är rent ut sagt läskig. Igår beklagade jag åldersskillnaden neråt. Nu stod man istället och trängdes med folk som lika gärna kunde varit ens föräldrar. Jag vet inte riktigt vad som är värst. Oavsett vilket så var det en rätt trevlig tillställning i största allmänhet, till stor del tack vare helt ok dansmusik (även om DJ:n var alldeles oerhört ojämn i sin mixning).
Hade ett väldigt intressant samtal med P-A som också var där. Vi kunde konstatera att 2005 är förändringarnas år. Varje gång jag kör förbi familjen Stoors gamla villa i Tuolluvaara är första tanken alltid ”undrar om Petter är hemma”. Det huset är en del av vår uppväxt. Där lärde vi känna Petter för 14-15 år sedan. Under hela denna tid har förändringarna varit så små att de gått obemärkta förbi. Vi har sakta men säkert åldrats, men vissa saker har alltid varit desamma. År efter år har vi suttit i köket och ätit nybakt bröd, spelat schack på övervåningen eller bara pratat bort tiden. Nu är ingenting kvar. Familjen har sålt huset och flyttat, katten Mitzy är död, Petter har gift sig och de flesta av oss har lämnat Kiruna.
Vi börjar helt enkelt bli vuxna. Ibland vill man vara tolv igen.
En sak är dock huggen i sten: vissa människor växer aldrig upp – fulla idioter är fulla idioter oavsett om de är femtio år och går på Ferrum eller om de är arton och håller till på Arran.
Gårdagen blev en enda lång nostalgitripp ungefär tre år tillbaka i tiden. Det började med att jag tog fram familjens gamla fotoalbum och återupplevde våren 2002, då det var mösspåtagning för undertecknad. Tanken var att gå till Arran på kvällen och försöka hitta den där känslan man själv hade en gång i tiden. Detta visade sig inte vara det minsta problematiskt, eftersom Kiruna verkar ha stannat i tiden.
Jag träffade Lars Ökvist på Arran och diskuterade det hela. Det mesta var sig likt, med skillnaden att vi inte hade svartvita skärmmössor på oss, var mindre berusade och kanske inte var fullt lika lyckliga. DJ:n spelade gyllene tider och vi slöt upp med de nybakta studenterna på dansgolvet. Vi konstaterade att detta var precis densamma musik som spelades för oss för tre år sedan. Jag tänkte att det måste vara ett lustigt sammanträffande, men när nästa låt visade sig vara The Flute med Barcode Brothers var det ingen tvekan längre. Det var kvällens danslåt för tre år sedan och var så också igår. Plötsligt var man arton igen.
Illusionen var förvisso kraftig, men inte tillräckligt stark för att man skulle kunna ignorera det faktum att folket omkring en till största delen var tre år yngre än en själv. Där stod man alltså och trängdes med gamla klasskompisars småsyskon. Nostalgi i all ära, men det blir nog att dela glädje med Ferrums äldre publik i fortsättningen.
Tidigare på kvällen slöts ännu en cirkel, då jag och Markus tog oss an Episod III. I biomörkret kom osökt att tänka på Rickard och våra små Star Wars-excesser under gymnasiet. Att se Darth Vaders första mekaniska andetag är en stor händelse. Särskilt om det föregåtts av två och en halv timme konstant ljussvärdsfäktande, som bara överträffas av dito i sal 120.
When I left you I was but a learner, now I am the master!
Att vara i Kiruna innebär inte bara att återse snö och föräldrar. Man får också en tripp tillbaka till stenåldern när man försöker surfa med V90 modem. Jag vill ha 10mbit var jag än är. Kan ingen i närheten av Tuollaskolan sätta upp ett trådlöst nätverk som jag kan snylta in mig på? Detta är förstås anledningen till att det inte kommit några nya bilder vare sig idag eller igår. Får se om jag orkar fixa det ikväll.
Annars har jag skjutit upp mina fortsatta gastronomiska excesser några dagar. Apoteket har nämligen slut på den allergimedicin jag fick utskriven igår. Det skulle kännas lite dumt att åka till akuten varje dag när man lika gärna kan kurera sig själv hemma med lite piller. Stay tuned.
Första bakslaget i ”en i taget” kom redan första dagen. En tesked glass gjorde att immunförsvaret löpte amok för detta uppenbara gift i form av fryst mjölk. Reaktionen kom snabbt, efter ett par sekunder, men var aldrig särskilt kraftig. Allt är förvisso relativt och en större mängd hade såklart skapat värre reaktion. För er som inte vet hur en allergisk reaktion kan te sig så känns det för mig ungefär som när halsmandlar svullnar när man är förkyld. Lite svårt att svälja med andra ord. Pappa skjutsade mig till akuten där jag satt snabbt fick kanyl i armen och medicin i munnen. Nu låter det säkert allvarligare än vad det i själva verket var. Huvudsaken är att jag nu vet att mjölk inte ska strykas från listan riktigt än.
Modet är fortfarande på topp. Imorgon är det dags igen, fast med andra råvaror. Mamma var extremt orolig inför, under och efter dagens test av gränserna. Hon lär inte vara mindre nervös imorgon. Själv är jag som sagt fortfarande vid gott mod. Jag är fortfarande fullständigt övertygad om att jag kommer att kunna äta åtminstone några av de saker som tidigare undanhållits mig. Det krävs värre saker än det här för att trycka ner mig.
Jag tror inte jag förstått vidden av det hela än. Igår bodde jag fortfarande i Jyväskylä, ungefär 80 mil bort. En tio timmar lång bilresa senare är jag tillbaka i gamla Kiruna. Det känns bra att vara i ett riktigt hem och inte i det råtthål jag tillbringade min tid i Jyväskylä. Jag skrev sista tentan på 35 minuter igår. Det måste vara något sorts personbästa när det gäller statsvetenskapliga tentor kring fem svenska poäng. Kanske underskattar jag kraven något hejdlöst, men jag tror åtminstone jag blir godkänd. Behöver jag säga att det kändes lätt? Färdigpackade som jag och pappa var satte vi oss helt sonika i bilen och körde fram till på småtimmarna.
Nu vet jag inte riktigt var jag ska börja, nu när alla prylar ska packas upp. Speciellt inte med tanke på att mitt gamla rum översvämmats av saker som inte är mina. Det får nog ske någon form av utrensning först.
Flytten närmar sig och idag kom pappa med bil och flyttkartonger. Under kvällen har vi städat ut köket och nästa steg blir mitt rum under morgondagen. Direkt efter min tenta fredag eftermiddag bär det av mot Haparanda och på lördag ska jag vara tillbaka i gamla Kiruna. Vi ses där vänner.
Vissa dagar är så bra att man knappt tror det själv. Det ni alldeles snart kommer att få läsa känns troligtvis lika underligt för er som det gjorde för mig. En av livets grundlagar har liksom upplösts. Kvar finns bara minnet av hur livet var under dess existens. I sinom tid kommer livet anpassa sig efter de nya förutsättningarna.
Det är ungefär som för två år sedan då jag i strålande vårsol i Umeå – björkarnas stad – upptäckte att pollenmolnen inte gjorde mig det minsta förnär. En helt ny värld öppnade sig och jag gick in med glädje.
Idag var jag hos farbror doktor Hänninen och diskuterade. Jag berättade om min upplevelse i Umeå och undrade lite försiktigt om även mina andra allergier kan ha försvunnit på samma sätt. Hänninen lutade sig tillbaka i sin kontorsstol och började lugnt och metodiskt gå igenom den moderna kunskapen i ämnet.
Han förklarade att man numera avråder från ”uteslutning för säkerhets skull”-dieten som var vanlig för allergiska barn för en sisådär tio år sedan. Så även för mig kan tilläggas. Vidare är det extremt ovanligt att allergier av den typen som jag diagnostiserats med tidigare finns kvar även i vuxen ålder.
På måndag hemma i Kiruna inleds operation ”Yksi kerralla” (”En åt gången”). I en serie försök ska undertecknad utsätta sin kropp för födoämnen den tidigare ryggat tillbaka från. Enligt doktor Hänninens rekommendation ska de första testen genomföras med kokt föda, då halterna av allergena ämnen då är lägre. Således ska ni inte bli rädda om ni ser eder Lars svepa ett glas mjölk framför ögonen på er inom en snar framtid.
Denna dag, upplysningens dag 17 maj, ska numera börja firas med pompa och ståt varhelst jag befinner mig. Förslagsvis i Norge, där jag kan få lite draghjälp.
Med er mina vänner som vittnen, förkunnar jag härmed min nya födelsedag!
Det var den sista chansen att återse och säga adjö till många av de nya vänner jag fått under vistelsen här i Jyväskylä. Många kramar och löften om fortsatt kontakt blev det. Min förkylning var lyckligtvis väldigt samarbetsvillig, men ville inte gå med på vidare utgång. Det var i och för sig ganska bra, då det är betydligt enklare att hitta dem man vill krama om när de lämnar en lägenhet i samlad trupp än att leta rätt på dem på diverse dansgolv.
Jag märkte till min förskräckelse vad två veckor i Sverige gör med ens finskakunskaper. Mitt språk var inte direkt på topp den första halvtimmen. Som tur var dröjde det inte länge att återhämta sig.
Suvi har köpt bil (vuxenpoäng) och närmast tvingade mig att provköra den i samma ögonblick som jag nämnde att jag aldrig kört automatväxlat. Vi tog således en liten provtur hem till mig. Väl inne på mitt rum fick Suvi direkt syn på http://www.harhund.nu/?id=1 som hänger på min vägg och började ösa komplimanger omkring sig. Några sekunder senare tog hon med ett stort leende emot en kopia, som hon kallade den bästa av presenter. Kul att det man gör uppskattas av andra.
I sin helhet var det en sagolikt lyckad kväll. Många trevliga diskussioner med som vanligt trevligt folk. Detta är vad jag kommer sakna mest från Finland.
Det har gått tre veckor på dagen nu. Från och till har jag känt mig frisk respektive sjuk. Den här förkylningen vägrar helt enkelt ge sig. Dessutom verkar den pricka in de värsta symptomen vid de minst passande tillfällena – flygresor, svensexa, bröllop och så nu idag den stora avskedsfesten med många av mina bästa vänner samlade. Jag kommer nog gå dit trots att jag snorar. Det kanske får följden att jag får dras med detta tillstånd en vecka till, men den risken är jag beredd att ta. Tyck synd om mig!
I söndags var jag på väg hemåt med tåg repspektive båt. När man tar sig för en resa på bortemot tolv timmar är det naturligt att man blir törstig någonstans efter vägen. Jag hade således tagit med mig en 50cl-flaska vatten, som senare skulle fyllas på med färskt innehåll. Det senare skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort.
På järnvägsstationen i Seinäjoki var det tågbyte och jag passade på att gå in till stationskiosken för vätskepåfyllning. Jag noterade en vattenkran bakom kassan och frågade kassörskan om hon kunde göra mig den enkla tjänsten. Svaret jag fick förvånade mig en aning, måste jag säga. Det var första gången jag blev nekad något liknande. Hon motiverade sitt nekande genom att hävda att hon ”inte får”, eftersom kiosken säljer vatten på flaska. Jag erbjöd mig betala för påfyllningen, men inte heller det gick för sig. Hon skrattade och sa att jag i så fall lika gärna kunde köpa en ny flaska. Besviket förklarade jag att jag inte ville köpa vatten som transporterats så långt, stödja Coca Cola eller för den delen konsumera än mera plast. Hon såg oförstående på mig.
I sin årsrapport 1997 skrev Coca Cola company att man omgående måste förstärka sina distrubutionsmetoder, ty på många platser i världen var det enklare att hitta drickbart kranvatten än en av deras produkter. Det verkar tyvärr som att de nu kommit betydligt närmare sitt mål. Svenska naturskyddsföreningen kallar förresten flaskvattnet för det största hotet mot mänskligheten. Jag tvivlar inte en sekund på att så faktiskt är fallet.
Om inte mer än tio dagar har jag officiellt sommarlov. För några dagar sedan tackade jag nej till sommarjobb som guide i kyrkan och bestämde mig ungefär samtidigt för att inte söka några andra. För första gången på sju år ska jag njuta av juni månad i Kiruna, utan några som helst måsten. Jag ska tillbringa sommaren med att koda diverse hemsidor åt mig och andra, måla figurer och läsa skönlitteratur.
För någon timme sedan bokade jag och Markus våra biljetter till LinCon (16-19 juni), där det kommer spelas en hel del spel av alla de slag. Tanken är att även det malmöitiska SydCon (sista helgen i juli) ska besökas av duon från norr. Utöver detta finns planer på att någon gång i juli vandra Kungsleden från Abisko till Nikkaluokta eller tvärt om.
Igår vaknade jag på morgonen med rejält halsont. Denna obehagliga upplevelse upprepades idag. Med bara några få dagar kvar till avresa mot Göteborg och Umeå kunde det inte kommit mer olägligt. Jag hoppas innerligt att jag hittar till bättringsvägen snarast. Sjukdomstillståndet har oroväckande många likheter med det som Lisa drabbades av när jag var nere i Innsbruck och hälsade på i påskas. Att det sen tog ett par veckor innan hon var helt frisk föder en del oro för min egen del.
Nu blir det huskur för hela slanten. Vitlök, honungste, saltvattengurgling och sängliggande. Krya på mig.
Man lär sig aldrig av sina misstag. Man ska aldrig någonsin spela nätspel via proxyservrar, ty med all sannolikhet så går de offline mitt under spelets gång. Man kan bli riktigt irriterad på mindre.
L: Moi!
M: Hei!
L: Innebär flaggan där att du kan svenska också? pekar
M: tystnad, tittar ner i marken Uhm…apua (hjälp)
L: Älä huolehdi, mä osaan suomeakin. (oroa dig inte, ja kan finska också)
M: pustar ut Sanioisin (jag skulle säga), inte så bra.
Alla kassörer på K-market Länsiväylä har flaggor på sina namnskyltar, vilket jag av någon anledning märkte först i tisdags. Då funderade jag en stund på att fråga vad de betydde, men hade för lite mod och för många bakom mig i kön för att få det sagt. Jag tänkte vidare på saken och irriterades på att jag ändå inte frågade. Det gick så långt att jag på natten mot onsdag drömde att jag ställde frågan (fast då på Kotipizza, där jag faktiskt aldrig varit in).
Så idag fick jag en ny chans strax före stängning och med lite folk i affären. Maaret (kassörskan) såg helt helt förtvivlad ut, som om hon ville sjunka genom jorden. Efter att hon tagit betalt (på finska) stängde hon kassan och kom fram för att prata där jag stod och packade mat. Hon förklarade på finska att hon kan, men får alldeles för lite träning för att det ska fungera i praktiken. Jag tror hon kände sig ungefär som jag gjorde i Tyskland/Österrike, det vill säga känslan av att man med tanke på den tid man lagt ner på att lära sig borde kunna, men inte får fram ett ord.
Det är inte ofta man får chansen att prata svenska med någon här i Jyväskylä, så det gäller att passa på. Jag tror att även Maaret kommer komma ihåg den här dagen, troligtvis bättre än mig dessutom. Den lär nog skilja sig från mängden.
Strax efter klockan 12 lokal tid inleddes operation snabbspolning. Undertecknad hade vid det här laget insett arbetsmängden av att läsa en sida var femte minut. Inte ens genom att utnyttja alla kvarvarande arbetsdagar till maximum skulle all text hinna matas in. Således var det kvarvarande alternativet att taktikläsa återstående textmängd på 300 sidor. Operationen lyckades bra och såhär efter tre timmar är dryga 100 sidor genomscannade och schemat ser ut att hålla. Det goda resultatet för ger mig också möjligheten att belöna mig själv med ledigt resten av dagen.
En annan stor händelse är att jag avmaskerat ytterligare ett stort Semmaritfan idag. Jag blir oerhört förvånad över att personen inte kännt till mitt ställningstagande i frågan, ty jag är ju knappast diskret. Nu var det min nyinköpta bandtröja som fick oss att diskutera saken under den sena lunchen. Alltid lika trevligt att stöta på jämlikar.
Idag insåg jag att jag efter åtta månader i staden bara sett en ytterst liten del av den. Ute var det härligt vårväder, så det passade sig alldeles utmärkt att ta en långpromenad. Först hade jag tänkt gå till centrum för att ta en fika med någon av mina vänner, men det blev istället att gå på upptäcksfärd. Jag valde de gator jag inte tidigare sett och gick omkring i nästan två timmar.
På vägen hann jag med det utsiktstorn som jag hört talas om, men aldrig tagit mig för att stiga upp i. Nog för att utsikten över Jyväskylä knappast går upp mot utsikten från Luossatoppen i Kiruna eller den från utsiktstornet i Innsbruck, men det var ändå en speciell upplevelse.
Antalet bilder jag tagit på en dag har inte varit så här högt sedan resan till Österrike. Ibland finns sevärdheterna mycket närmare än man tror.
Idag avslutades läsningen av ”…och de vita skuggorna i skogen” av Maria Gripe har fängslat mig och Sirkku under hela terminen. Det var tänkt som ett sätt att förbättra hennes kunskaper i Svenska, men blev också en härlig litterär upplevelse för mig. Gripe är en författare som gått mig helt förbi och nu när man blivit ”vuxen” är det vuxenlitteraturen man går på biblioteket. Detta är synd, ty den nyss lästa boken visar att det finns mycket gott att hämta även på Hcf-hyllan.
Till min stora glädje lyckades jag av en slump få reda på att boken ingår i en serie. Alla de frågor som inte besvarats kanske kan få ett svar. Sommarens skönlitterära projekt har därmed utstakats.
Handlingen och stämningen i serien är föresten som om den vore hämtad ur en av Johns rollspelskampanjer. Det skulle inte förvåna mig om du tänkt samma tankar som jag, John, om du nu läst boken eller böckerna vill säga. Mina tankar kretsade i vilket fall som helst kring att detta skulle passa utmärkt för rollspelande efter vissa modifikationer.
Min favoritpopgrupp Seminaarinmäen mieslaulajat har återigen överträffat sig själva. Eller åtminstone har jag fått möjlighet att se det som jag tidigare bara hört berättas om. De legendomsusade videoinspelningarna från tidens begynnelse och framåt. Hur de evigt 25-åriga lärarstudenterna tagit sig från härliga lågbudgetproduktioner till minst lika härliga mastodontkonserter. På den alldeles fantastiska dvd:n trängs de åtråvärda klippen. Bland favoriterna återfinns klipp från när Semmarit gjorde en Metallica och gav konsert tillsammans med en symfoniorkester, men också deras medverkan i Ronny Erikssons Bondånger (Kaksi kättä hississä med svenska undertexter).
Nästa steg blir att föra de låtar som hittils bara är spelade live till cd och åtnjuta dem varhelst de behövs. Resten blir på finska:
Suuret kiitokset teille Semmarit! Kertakaikkeaan erinomaista!
Jos nyt sattuisitte lukea tämän, haluaisin vain lisätä:
Filminauhanne olisi ollut täydellinen jos olisimme saanet esipuheet Tuomo Rannankarin läskistä (10v-kiertueelta), Hillopullasta (klubikiertueelta) sekä pienestä äidistänne. Voisitteko muuten julkaista koko tv-sarjanne erikseen dvd:nä?
Ungefär en gång per termin får jag ett stort tvivelanfall. Jag börjar tveka inför mitt studieval och min livssituation i allmänhet. Är jag på rätt spår, är detta vad jag vill? Det blev så frekvent och förutsägbart återkommande att jag till slut vande mig vid dess återkomst. Jag kan minnas att jag tänkt i banor om att allt bara blir bra om den värsta ångesten får dra förbi. Så gjorde jag till en början även denna termin. Problemet är att det aldrig riktigt gick över.
Det hela kan förstås bero på att det finska utbildningssystemet knäckt mig helt. Jag är inte anpassad till att själv ta fram kurslitteraturen och leta fram det viktigaste för att sedan spy ur mig allt på en tenta veckan efter. Detta har medfört att jag fått väldigt lite gjort utöver den schemalagda undervisningen. Eller är det kanske mitt ämnesval det är fel på? Var det fel redan från första början? Stod jag ut med det tråkiga bara för övertygelsen om att det blir roligt senare?
Många av er har hört den visa jag snart kommer sjunga tidigare, för jag har sökt era goda råd, o ärade medmänniskor. Känner ni igen något ska ni ta det till er, ty då har ni lyssnat och reflekterat, för att sedan troligen ge mig bra kommentarer. Känner ni även igen era egna ord, ja, då ska ni känna er riktigt hedrade.
Min resa till Österrike för att hälsa på Lisa i Innsbruck fick mig seriöst att se över mit liv och mina studier i synnerhet. Jag hoppas hon inte ledsnade på att höra min klagosång över hur svårt det är att välja väg i livet. Hon kom med väldigt bra förslag och vi skrev långa listor över tänkbara och mindre tänkbara vägar. Dessa diskussioner med tillhörande listor födde inget klockrent förslag, men de gjorde mig säker på en sak: jag kan inte fatta beslutet så länge jag är kvar på universitetet. Jag behöver få andra perspektiv till livet som student.
Jag står på sitt sätt vid point of no return. Efter att ha spenderat halva studiemedlet är det definitivt dags för att vara helt säker på vad den andra halvan ska användas till. För vad händer om jag egentligen vill något helt annat än det min utbildning ger mig? Efter fyra år är det för sent att byta riktning i hopp om att slutföra en vettig examen. Jag är inte heller säker på att jag ha ett skrivbordsjobb, som det verkar bli av Pol.Mag.
Även om jag till slut blir tjänsteman så blir jag nog en dålig sådan, förutsatt att jag bara har erfarenheter från skolvärlden. Förstår en tjänsteman med en pur akademisk bakgrund hur ”den vanliga människan” tycker och tänker? Ett par år på universitetet föder mängder av besserwissertendenser. Det vore alltså bra även ur den synvinkeln att ta ett litet uppehåll för att göra något annat. Frågan är också om en 22-årig färdigutbildad tjänsteman är så het på arbetsmarknaden. Kräver inte arbetsgivare livserfarenhet?
Helst ska detta uppehåll tillbringas någon helt annan stans än de platser jag bott på tidigare. I Umeå skulle jag bara dras till mina vänner i Universitetssfären och därmed inte få några vidare perspektiv alls. Kiruna skulle vara helt förödande för mitt sociala liv. Nästan ingen av mina gamla vänner bor ju kvar där. För Jyväskylä gäller samma sak som för Umeå. Nej, det är en stor stad jag behöver.
Som ni kanske förstått vid det här laget planerar jag ett års (eller möjligen ännu längre) studieuppehåll. Men vad ska jag göra istället? Lisa föreslog att jag kunde bli steward på något flygbolag, vilket jag mer och mer börjar se som det rätta alternativet. Nu gäller det förstås att bli anställd först. Visst, det är troligen monotont och lätt att ledsna på, men det är nog värt att testa ändå. Som de flesta av er vet så är jag ju dessutom barnsligt förtjust i flygplan och flygplatser. Fast det går nog över ska ni se.
Tanken är att flytta till någon av de större svenska städerna, i nödfall Helsingfors efter att ha trixat lite med den finska militären (som gärna ser att jag ställer mig i deras led). Göteborg ligger som förstahandsalternativ, med många gamla vänner och bekanta i närheten.
Vad som ska hända sen ska jag börja tänka på första dagen på jobbet.
Sedan jag kom hem från Innsbruck har mitt liv gått in i en sunkighet utan dess like. Jag tycker mig ha spenderat den mesta tiden i sängen, eller möjligen halvsovande någon annan stans. Jag förstår dock inte riktigt varför det blivit såhär. Kanske har det att göra med övergången till sommartid nästan samtidigt som bytet av tidszon. Alternativt försöker kroppen återhämta krafterna efter två minst sagt aktiva veckor i Österrike. När man gör saker tillsammans med någon annan finns en automatisk anti-sunkighetsspärr – allt man tar sig får en lite mer seriös prägel.
Om sju veckor, den 20:e eller möjligen 21:a maj lämnar jag Finland. En av dessa veckor kommer spenderas i Sverige, närmare bestämt första veckan i maj. Petters och Silenes bröllop väntar i Göteborg under valborgshelgen och därefter blir det social samvaro med gamla vänner i Umeå. Det är alltså bara sex finska veckor kvar i praktiken. Med tanke på hur extremt skoltrött jag är för tillfället ska det bli oerhört skönt att komma hem.
Mer om mina framtidsplaner kommer senare. Nu ska jag ta tag i städningen av mitt rum, något som fått vänta alldeles för länge. Förhoppningsvis försvinner sunkigheten med dammet.
Dagens händelse är helt klart upptäckten av http://www.semmarit.fi/sivut/dvd.htm, där det berättas om hur min favoritpopgrupp Seminaarinmäen Mieslaulajat ska släppa DVD med diverse gamla och nya låtar, tv-framträdanden och hela konserter. Förhandsbokningen börjar 6/4 och ni kan säkert gissa vem som kommer se till att skaffa sig ett exemplar pronto.
Det tar sannerligen på krafterna att resa femton timmar och byta tidszon. Så snart jag kom hem efter dagens föreläsning lade jag mig på sängen och sov i dryga tre timmar. Nu börjar jag bli trött igen och tänker utnyttja det. God natt.
Bland de få saker jag saknat under min nästan två veckor långa resa är min kära dator. Att arbeta med en mac är verkligen inget jag är van vid, men det kanske mest skrämmande i sammanhanget är att jag vande mig vid Lisas lilla tangentbord och därmed har tappat fingersättningen på mitt egna. Det kommer säkert ta dagar innan jag får in den igen. Ska bli kul att lägga in alla bilder från resan och kanske skriva någon längre rapport, men det får bli närmare helgen, ty jag har en del att fixa inför morgondagens skola.
Det tar dessutom på krafterna att resa 14 timmar. Nu skyperinger Lisa, så jag slutar här.
I det katolska mellaneuropa blir man rätt förvånad över att affärerna är öppna på långfredag. Förvåningen blir än större när det visar sig att samma affärer håller stängt annandag påsk. Troligen beror det på att turisterna rör sig i krokarna i större utsträckning på just långfredagen, men det känns lite skumt ändå.
Kanske blir bio ikväll, alternativt imorgon beroende på hur Lisa känner sig, psalmer från köket med tyska undertexter. Det är minsann inte det lättaste att hitta en film som inte är dubbad.
Lisa skickade ut mig från huset imorse, så att hennes ruggiga förkylning inte skulle bli ett hinder för mina upplevelser här i Österrike. Jag åkte således till Stubai igen, den här gången tillsammans med Lisas grannar, österrikiskan Marie och hennes grekiska pojkvän Peter. Det kanske var lika bra att jag höll mig borta, då Lisa tydligen varit sängliggande hela dagen med feber och allt. Ty det vore ju ett extremt antiklimax om jag också gick och insjuknade. Jag hoppas verkligen hon frisknar till tillräckligt för att hänga med till München på tisdag.
Nåväl, dagen i Stubai började ganska dåligt med att vi tre tappra tappade bort varandra efter bara några få åk. Själv frös jag näst intill fingrarna av mig i den kyliga morgonen. Men så runt 11-tiden hände något. Solen tittade fram och värmde på en timme upp både fingrar, snö, liftar och människor. Plötsligt var jag inte längre på väg att ge upp och åka hem tidigt, utan åkte så mycket jag orkade. Vid lunchtid återförenades grannarna och tre timmars härlig åkning i strålande solsken följde.
Vid tretiden hade jag två i det närmaste perfekta åk på rad, vilket fick mina småtrötta ben och min hjärna att enhälligt besluta om hemgång. Det gäller att sluta när man är på topp.
Lokaltrafiken en söndag som påskafton är dock inte vad man vill att den ska vara. Det tog mig tre och en halv timme att ta mig hem 50km. Å andra sidan fick jag på busshållplatsen träffa en mycket trevlig Bristolbo med ungefär samma problem, plus en skojig sight seeing-resa med spårvagn på serpentinspår. Så hemresan gick ändå rätt smidigt till slut.
Vi kom precis in från vår fruktsallad i trädgården, en välkommen energikick efter att ha rusat tvärs igenom Innsbruck i jakt efter skidbussen som vi missade. Detta gatlopp utfördes i full skidmundering och med skidorna på axeln i femton graders hetta. Det är i sådana lägen man ångrar att täckbyxorna inte fick vänta i ryggsäcken fram till första åket.
Istället för skidåkning blir det nu en liten utflykt till ett närliggande gammalt slott för att se på gamla riddarrustningar. Blir nog kul det med. Sen slipper vi stresslaga middag för att hinna med bion ikväll, vilket hade varit fallet om vi spenderat även denna dag på Stubai-glaciären. Inget ont som inte för något gott med sig. Nu är det min tur att duscha.
Efter två nätter i Mittenwald på tyska sidan av gränsen har jag och Lisa anlänt till Innsbruck. Än så länge skiner solen med sin frånvaro, men enligt väderleksrapporterna igår ska det bli uppemot 20 grader varmt idag. Trots att det var lite småkyligt borta i Mittenwald så är det åtminstone tillräckligt varmt för att skippa de förhatliga långkalsongerna. Kommer bli jobbigt att återvända till minusgraderna.
Kirunaresa blir det till valborg till Petters och Silenes bröllop och veckan därefter lär jag slinka förbi en sväng i Umeå.
Helgens bilder lär dyka upp här på Nilsson har hund inom en snar framtid. Lisa hälsar föresten. Bis später.
Väskorna är i det närmaste färdigpackade inför morgondagens resa mot alpernas högsommarvärme. Enligt en mycket tillförlitlig källa är det runt 20 grader varmt därnere vilket medför att snön smälter som smör i en stekpanna. Synd att jag inte på något sätt kan påskynda avresan eller för den delen minska snösmältningen. Det kommer såklart bli åka av utför oavsett hur varmt det är den närmaste tiden. Krisar det ordentligt får vi ägna oss åt glaciärskidåkning. Ska bli en spännande känsla att åka skidor en hel dag bara för att byta till shorts direkt efter sista åket. Det är inte så jättekonstigt att reviderade packlistan och skippade fleezejacka, tjocka vintervantar, halsduk och liknande prylar.
Ni får mest troligt stå ut med sporadiska uppdateringar av Nilsson har hund under tiden jag är borta, men det är inte helt omöjligt att jag lånar Lisas dator och håller er uppdaterade om vad som händer. Å andra sidan har ni väl vant er vid infrekventa uppdateringar senaste tiden. Jag måste verkligen komma tillbaka till min gamla standard.
På fredag har jag 4,5p-tenta i statsvetenskap, eller snarare så har jag inte det. Jag bestämde mig nämligen tidigare idag för att inte skriva den. När man som jag läser alla kurser paralellt blir man väldigt lätt tidsoptimistisk. Tre veckor tyckte jag kunde räckt för att plöja igenom all litteratur, förutsatt att jag inte gjorde något annat på dagarna. Den förutsättningen är som ni förstår svår att leva upp till. Jag väntar alltså till nästa tillfälle i slutet av april. Det borde ge mig hela maj månad att koncentrera mig på mina två historiakurser, vilket i sin tur borde vara genomförbart, då alla andra kurser tar slut i slutet av april.
Österrike på lördag, om endast fyra dagar. Underbart. Jag har ofantliga mängder resfeber.
Mitt meddelande på internationella kvinnodagen är fortfarande ett hett diskussionsämne. På festen ikväll fick jag en hel del ovationer av de kvinnliga deltagarna som läst det. Vidare råkade jag i eftermiddags höra hur fyra studenter stod och pratade, alldeles uppenbart om detta ämne. Denna misstanke förstärks ytterligare av att jag kände igen en av dem som en av debattörerna. Det är kul att väcka debatt, helt klart.
Kvällens fest var mycket trevlig för övrigt. Maskerad är nästan alltid ett välkommet tillägg. Jag valde dock att gå hem och sova istället för att följa med mot stadens nöjen, efter att för Suvi grundligt ha presenterat av mina argument för detta. Bland annat skulle chansen att ha fortsatt lika kul även på krogen efter en så bra förfest vara minimal. Följdaktligen var det bättre att gå hem och ha det bra i färskt minne och inte förstöra det med en trist utekväll. Dessutom är det nog bäst att vara pigg inför morgondagens pluggande. En del skulle kunna hävda att jag är trist och tråkig, men det skiter jag i. God natt.
I don’t mind you having different point of view. But you could be more polite, the end of your letter shows that you don’t exactly know what does the word ‘polite’ mean.
And about the whole discussion…still I think you are wrong. This was the Day of The Women, it means, that you should treat them differently than usually. Women aren’t the same as men, but THEY ARE EQUAL – this is feminist point of view.
Regards,
Anna
Dear Lars,
I intend to be very polite.. Sorry, but I just couldn’t help it, your last phrase really made me laugh.
Now, becoming serious, I would like to tell you my point of view on the ‘Woman’s Day’ subject. The very fact that such a day is celebrated only acknowledges the uneven and unjust treatment towards women. I believe that the very idea of celebrating such a day was probably generated with the aim to compensate somehow the discrimination women had and still have to face every day. If that weren’t so, then there would be no sens and no reason for such a day. Why there is no ‘Men’s Day’?! Assuming that such a day will eventually be celebrated, then what is the point in such celebrations? Wouldn’t they just be a symbol of ’separation’ between men and women?
When the discrimination towards the women will be no more, then this day will lose its meaning and will disappear or will eventually be transformed into ‘Mother’s Day’ (as a child I always thought that on 8th of March we celebrate our mothers…). And as mothers and fathers will share an even role in raising the children (I am very optimistic, as you can see ), then the young generations will realize that it would be unfair to celebrate only the mothers and so the day will eventually become ‘Parent’s Day’…
By the way, I come from Eastern Europe (from Romania) and I do not understand what this ‘homage to womankind in general’ really means… nor the reason behind it in a just and even world… I would say that some of the cultural differences you referred to lay in the very fact that the East European society is more patriarchal. And my real pain is that at least in the society where I come from, many women still have a patriarchal view. So I do admit that in this context, I find it ineffective to fight men on this issue – it doesn’t mean I do not take a stand, but I do not put too much efforts in it; I decided that I should concentrate in helping women understand their real value and potential. I believe that when most of the women will understand WHO they are and their true capabilities, the patriarchal type of society will be just a piece of history in a book on some library’s shelf and there will be no more Women’s Days…
You know, the funny thing is that I do not consider myself a feminist. I believe in Truth, Justice and Respect for each other. I let them guide all the domains of my life and that is all. I am an alien, I know
Hello everyone who took part in yesterday’s discussion about women’s day.
I’m sending this to you directly, so that the fs-news doesn’t get spammed. This will be my final statement.
Today I have been informed by some friends of mine that women’s day is celebrated as a homage to womankind in general in Eastern Europe. With that in mind I do understand the point of the original message posted by Andryi.
However, that doesn’t make my Western European view wrong. Coming from a country like Sweden where human rights, universal suffrage and gender equality have been very strong political issues since the 19th century (well, discussions about gender equality began later, but anyway), women’s day is something completely different, as I have tried to explain earlier. Refer to the link to the United Nations posted by Jörg if necessary.
I didn’t know about the cultural difference, so I attacked Andryi as in my view his message was patriarchal (again, refer to previous messages). But some of you didn’t understand my point either, as in your view my message must have looked just as bad as Andryi’s message did in my view, so I think that makes us even.
As you can see, this is all about cultural diversity. I have my view of women’s day, you have yours. Both needed to be expressed yesterday and so they did. Main point is that we care about it and discuss the matter, which we sure did yesterday.
And finaly, as a feminist, I see everything simplifying women to something that is just for the men to adore as deeply wrong. Andryi’s first message is an example of that (even though he didn’t mean to do any harm), and I am afraid that this makes the Eastern European tradition of celebrating women’s day a bad tradition in a feminist point of view. This is not the only tradition in that is bad though (in general, not just in a feminist view), as I also despise the Western traditional way of celebrating christmas, easter, midsummer’s eve, halloween and valentine’s day among others. But that is a complete different discussion.
Any thoughts could be sent to me directly. I am not sure I am going to answer though. It depends on how polite you are.
Föga förvånande tog inte diskussionen på mailinglistan slut efter det sista mail jag skickade igår. Jag fyllde således på gårdagens blogg med de nya inläggen i debatten, bara för att få en bra överblick. Debatten ser dock ut att vara slut via mailinglistan nu, då administratorn gått ut med en uppmaning om att inte föra sådana diskussioner i listan, som är tänkt för upplysningar och information.
Det känns i sammanhanget bra att det inte var jag som startade spammandet, utan bara reagerade på det första spammet. Tilläggas bör kanske att sådant spam rätt ofta flockas till samma lista, så detta är på intet sätt första gången det skitsnackas utanför ämnet. Det här är dock mig veterligen första gången som det tar sådana här offantliga proportioner, som ni säker sett i gårdagens blogg. Visserligen är 4-5 av inäggen skickade personligt till mig, men i alla fall.
Inser också bristen i databasen för harhund.nu, eftersom jag inte kan strukturera inläggen på något vettigt sätt. Till helgen ska jag försöka hinna formatera allt snyggt i xhtml och lägga ut på en separat sida.
Vidare så har denna diskussion spridit sig betydligt längre än jag kunnat ana. Tydligen så talades det knappt om något annat på universitetet igår och idag, folk som vet mitt namn kommer fram och pratar, kvinnoklubben hade enligt säkra källor diskussionen som huvudämne på sin kvinnodagsfest igår, Jimmy har visst spridit budskapet vidare på Helgon med mera.
Idag har jag även blivit upplyst om orsaken till varför Ryssarna och de andra östeuropeiska studenterna blivit så irriterade. Uppenbarligen firas kvinnodagen där som en sorts hyllning till kvinnan som sådan, ungefär som mors dag. Hade tänkt skicka denna kunskap som någon sorts medlande meddelande på listan, men skippar nog det med tanke på klagomålen om felutnyttjande. Skickar den till berörda parter istället.
Did Andriy say anywhere in his message that love and tenderness were tied solely to Women’s Day? I don’t think so! You obviously missed the main point of his message! He did not say that these nouns could be used only on this day in history. On the contrary, these words can used freely on
any day if one feels so inclined. Don’t read so much into these words that you miss the meaning totally. He didn’t say that women are perfect. Isn’t it possible to say that someone is perfect in a general way? The word perfect could be a nice adjective to use for a woman-from a man’s point of view. Let’s not speculate as to what Andriy meant by that.
Yikes, we should just remember his message as a magnificent symbol of love on Women’s Day. That’s all it was…a gesture of appreciation towards women. And then you, Jörg and Lars, had to go and ruin the sweetness and devotion his message represented.
What acts of kindness towards women have you done today? I for one have gone around sharing my appreciation towards women with kind words, and I’ve only been met with the same in return. This is Women’s Day…Let’s not elevate this to something that it’s not.
-Elaias
However, you missed to catch the beautiful side of Andriy’s message; and finally your advocate even missed to summarize.
To ultimately summarize:
It is our fate to live in a world where some people will never stop making silly issues from the midst of nothingness.
It was a nice of you Andriy, anyway.
Do you know guys what is your problem? The problem is that you don’t actually have problems.
Ahmed Aziz
Hi Ahmed,
actually I didn’t want to participate a third time. But I don’t want to let the talk finish with the last mail.
Actually, Ahmed, I had to laugh when I read your email and can somehow really agree. On the one hand it is really funny, but one the other hand it is somehow too easy.
Today I got a lot of interesting and different reactions by mail and by person. People who asked me why I participated in this fs-news-spamming, who said that they didn’t mind the whole discussion, who saw the first mail of Andriw misunderstood and people who thanked me, so a widespread discussion. Actually, it was quite interesting for me and as I saw for a lot of other people as well, and so, I think, this day met its purpose: to trigger thinking and discussion.
I am sorry to all who felt and feel spammed, on the other hand I now know that it is also important for some people that they see that their problems are thought of, also in public!
@Ahmed: Fortunately, yes, I don’t have problems. But that doesn’t deter me to think about other peoples’ concerns. Andriw’s mail was certainly nicely meant, but there was something missing which also in my point of view had to
be added.
@Elaias: I will answer your mail personally. Only so much: I didn’t have to wait for a day like this to show my appreciation .
I wish you know all sweet dreams – about women or men, like you desire…
Good night,
Jörg
Hi Jörg and Lars!
It’s been an interesting day reading all this mail about women’s day. I just wanted to say that as a woman, it is really nice to know that there really are men like you in the world!
I really can’t see what romance and love have to do with this day! It really seems some people think women’s day to be something like mother’s day… or valentine’s day
Keep up the good work
Raisa
hey man,
thanks for saying some stuff that needed to be said. extra points for
doing it in a civilized way : )
-eric
Good morning guys and still pretty our ladies (even if today is 9th of March)
Each of us has own point of view on many things. And I still have the same one on the day of beauty and tenderness – Women’s day of spring. Lars, let’s do not make someone a bad guy with a rude behaviour just because someone was called an assh… This word characterizes a person who want to do something bad if everything is OK (for example: to bereave our ladies of nice congratulations).
I believe that there are still a lot of men who always want to give more pleasure for ladies at the Women’s day of beauty and tenderness. And I am very grateful and just a little envious of Andriy (Andriy, please forgive me ) because he was the first one (faster than me ) who sent the congratulations yesterday.
Spring is coming… I wish you an ocean of happiness and love.
Take care…
Good luck!
With the best regards, Oleksiy.
hei guys,
i know the discussion finally came to an end but i thought something was missing.
WOMEN’S day is not about tenderness and beauty only, its not about feminism either. the bottom line of Women’s day is to CELEBRATE women. who we are, how far we have come, our inner & outer beauty, intergrity, and the nourishment our mothers and ourselves give to the world everyday.
so i personally want to thank all u men for your input because it shows u care about your women, all women! but next women’s day dont argue, just show the appreciation you have for women in other ways!
from a woman..
bidemi
I believe that someone said that they felt guilty about ”spamming” regarding this Women’s Day thread. Please do not feel so. It has been my observation in Finland that email in general, and this type of list in particular, is mostly for exchanging information, not opinions. But this forum, the FS-news list, was created for foreign students, although Finns are welcome, too. I am happy to see that it can also be a communications forum for ideas and opinions. We foreign students are visitors here, away from our home, and we represent many different cultures and social norms. We all learn from these sorts of discussions, and isn’t this why we came here to begin with? We might as well take advantage of a technology that allows us to do so, and this seems to be an ideal place to do it. If there is some other email forum more specifically for doing so, please let me know. There are others who will disagree, and want to keep this forum limited to party announcements, lost keys, and computers for sale. But if you have something you want to say, please do! Its fine by me…
Women’s day has soon passed by, and what a day it has been on the FS-news. Being reminded of and discussing women’s position in our society is part of what this day is all about, and as far as I can see, that is what we have done. Nobody could have missed the discussion going on and Jörg concluded it very well.
Jörg and Zsuzsa clarified some points of my original message that obviously made some people upset. My major point was that even though Andriy surely didn’t mean to do any harm to anyone, the way his message was written it sure did support the traditional patriarchal view of women (even if it was unintended). This was why I reacted accordingly. Love and tenderness are both great things that should be expressed more (and yes I do love other people, even if they are behaving rude and calling me an asshole). I only ask that for just this one day, women would be seen as something MORE than just beautiful and tender beings. Women are made into objects by men every day of the year, in fact, every other day are mens’ day, as otherwise there would be no need for a specific women’s day.
Of course I think women are beautiful and tender beings, just like I think men are, but I set that aside for this day and concentrate on what is really important – gender equality. A feminist does not have to be female.
By the way, can there be real love in an unequal world?
Lars
Here are the messages accumulated to me personally or via the mailinglist during the day, after my first letter.
Well said!
t.David
Wow, Lasse, that was great!! Perfect!! You did a really good thing, great, haha!! I was angry about the other mail as well, but I didn’t think about sending an answer! It is great that you sent this mail!!!
Best wishes,
Jörg!
Of course Lars could fight with every person showing his/her care to others but without love and tenderness in the world full of man power I think even feminists won’t be happy.
I wish everybody today love and tenderness, please show it to your lovely half, no matter man you are or woman. All of us should express love this day, and women know how to do it much more better.
I?m sorry about you, Lars,
With your aggression you lost romantic notes in your soul, and everything not familiar to struggling is a weird thing for you.
Where did you find a negative attitude to women?s equality in my message? If you read it carefully, maybe you?ll find a word ”perfection” related to women, which I guess will help you to understand my position. Following your logics, you can easily accuse me in racism, because I was using white
keyboard, while typing this message.
If you want to send an answer to me, just use my email address; let?s not flood fs-news with such kind of conversations in this day of BEAUTY and TENDERNESS.
Sincerely, Andriy Legeza
On behalf of all men in Jyväskylä or even in all Finland who support Mr. Legeza, I want to know – Why you are so asshole? May be you are offended, because nobody congratulates you this day, is it so?
I pity you. – ”every family has its black sheep”
Regards, MAN.
Hello!
I am thankful to Lasse that he wrote his words to clarify the sense of the
womens’ world day.
Actually, I have to say that I agree with him that in the first mail it
seemed to be somehow ”reduced” and tied to a more ”classical” woman’s role.
For me it is somehow funny as well that we men now start fighting each
other… maybe we play now our classical role part (in front of women )
as well…?
Of course, love and tenderness have been (unfortunately, I have no more
access to the original text of the first two mails) and are presents for us
at all times, but I think they should not be tied explicitly and somehow
exclusively to women; they are goods we all – women and men, men and women -
can give and receive every day. In this sense, every day should be regarded
as a day of ”beauty and tenderness”. In my point of view, this is needed to
be emphasized this often enough, but there is no need to connect it
especially to the womens’ world day.
And let me add that I know Lasse personally and I really can say, I think,
that he didn’t ”lose romantic notes in his soul”(!) and that he is really
not an aggressive guy!!! But he just gave proof of his attention when
he realized that the original sense of the womens’ world day was another
one, and when he didn’t want to leave the first statement with, although
maybe written for a nice purpose, its inherent taste of shallowness as it
was. I think nobody could have described the true matter of the day better
than him, and I am thankful that he tried to show another mens’ less swallow
and maybe more sophisticated point of view.
Thank you, Lasse.
To provide some kind of objective information, you find enclosed some
information about the history of the womens’ world day from
http://www.un.org/cyberschoolbus/womensday/pages/howcontent1.asp (and the
history about the origin of womens’ world day was new for me as well, I
think it’s worth reading it once!).
Best wishes & have a nice day,
Jörg
Dear all,
on behalf of the women in Jyvaskyla, I would like to add to the discussion on fs-news list. First of all, thank you very much, Andriy. I am a woman and your message was the first thing i read this morning and it made me feel good, nothing
negative in it at all.
Fighting for women’s rights… a good idea, Lars, I appreciate this so much, but lets not take things to extreme here…
Julia
A feminist is not a male. A feminist does´t have to be like a male. A feminist may like regarding her as a tender and delicate being.
I’m a feminist.
Thank You Andriy
Dear men and women:)
While I thank Andriy for his nice thoughts, and think he is the last romantic, I have to tell you that to use the word ”perfection” does not exempt you from being masculinist, au contraire.
You have to take it into consideration that perfection as such does not exist, and that it is a concept that alienates women from reality.
Andriy´s message is part of the patriarchal discourse that we feminists fight against. This kind of discourse may mean well, but expressions like ”symbol of beauty and perfection” make the reader look at women through the male gaze, from the male point of view. And that objectifies women as mere abstract entities and not flesh and blood human beings who are capable of agency.
I recommend that you read some feminist theory without the prejudice that it is an assault on men as such. It is rather a fight against patriarchal practices.
And don´t be angry at Lars, good people, (cheers, Lars!) because it was just a spontaneous reaction that people like him and me have when we read texts like Andri`s.
A friendly hello,
Zsuzsa
God bless you all guys,
It?s even hard to imagine, what would be a reaction, if I posted ”Happy New Year!” on the 1st of January…
Sincerely, Andriy Legeza
Dear MEN,
In my behalf I want to thank to all of you for your kind and, I am sure, well-intentioned wishes. I am happy to see that men also take a stand in women’s behalf and call for a deeper approach. Lars, Jörg, I am truly grateful to you.
Lucia
Hello volatile crowd!
I just don’t understand how you could so blatantly misconstrue Andriy’s message to women! Why did you try to rip apart his positive and heartfelt words toward women? I think if you read his message again you’ll see that he was in NO way trying to degrade women. Andriy was merely stating that this is a day set aside for women and that we should show our appreciation for them. I personally believe that his words were sincere and genuine, and were not intended to act as a sword through the foundation of women’s
rights. I don’t think there is a woman out there who would interpret his message as male-dominating. On the contrary, his message should be seen as a request to all of us to recognize this special day as a day for women.
It’s already a given that women are equals! Andriy wasn’t saying that men and women are unequal. Let’s just use this day to show our appreciation for women because without them we wouldn’t be here! It’s quite fruitless to use our time venting hostile words because it distracts from the beauty
of women and this special day. So…Happy Women’s Day to all of you despite some of the senseless comments!
-Elaias
To summarize:
It is a good thing to remind of love and tenderness, but it is not right to tie it exclusively to the womens’ world day, whose purpose originally is/was another one.
Maybe, Andriy, you can agree with this statement: Nobody is perfect – even women are not.
An interesting email was sent to the foreign student mailing list this morning:
Dear ladies,
Today is a Women’s day, the day of beauty and tenderness!
On behalf of all men in Jyväskylä or even in all Finland, I send these congratulations and wish you never forget, that you are a beautiful half of our society and you will always be a symbol of beauty and perfection in this world! Thank you!
Good luck and Happy Women’s Day!
I felt the urge to answer:
Dear students of Jyväskylä,
With this letter hope to show that not all men in this world has misunderstood the real meaning of this day.
Women’s day should never be degraded to ”the day of beauty and tenderness”. What mr. Legeza wrote is sadly a sign of the long tradition of degrading women to just beautiful objects for the men to watch.
On behalf of all the men who has joined the fight for gender equality I wish us all luck with our difficult task. The quoted letter below proves that there are a lot of things left for us to take care of.
Steg upp redan vid åttatiden, fast besluten om att idag skulle den stora pluggoffensiven börja. Det började bra, då jag runt klockan tio var klar med min del av en skrivuppgift som skulle lämnas in idag. Ringde till Jordi och frågade hur han låg till med densamma, eftersom de skulle sammanfogas. Nu visade det sig att han inte var klar. Detta gjorde att jag fick beslutsångest om huruvida jag skulle chansa på att han skulle hinna klart före sin föreläsning vid 12, eller om det skulle dröja till eftermiddagen. Jag chansade och fick fel. Först nu, runt klockan sex är allt klart och en hel dags pluggande borta. Jag skyller inte detta på min gode vän, ty jag bad ju honom trots allt korta ner den (ohyggligt omfattande) version ha skickade till mig vid lunchtid. Dessutom kunde jag ha stuckit till biblioteket så snart jag fått reda på förseningen. Å andra sidan var ju tanken att uppgiften skulle in snarast möjligt, så jag handlade utefter det.
Den stora pluggoffensiven börjar nog först imorgon. Biblioteket stänger om 100 minuter och jag har lovat skypa med Lisa om 40 likadana tidsenheter. Den här dagen har väl kanske inte varit toktrist dock, med tanke på den mängd Bloodbowl jag spelade medan jag väntade. Och nej, det var INTE nämnda spel som höll mig från pluggandet idag, på heder och samvete.
Hade storslagna tankar på att spendera tre timmar läsandes kurslitteratur på biblioteket idag. Detta visade sig dock snart bli mindre genomförbart. Jag gick som vanligt in på toaletten och snöt mig, vilket fick som följd att jag drabbades av synnerligen ymningt näsblod. Först en halvtimme senare hade blödandet avstannat tillräckligt för att jag skulle kunna gå och leta fram mina kursböcker. Vid det här laget hade jag omfattande huvudvärk och den bok jag sökte efter fanns inte i hyllan. Kombinationen slog hål på alla mina seriösa planer och jag beslutade mig för att cykla hem.
Istället har jag spenderat nästan hela dagen med att spela blood bowl http://fumbbl.com över nätet. Ett storslaget nöje måste jag säga. Precis som när jag ser 24 sitter jag bokstavligt talat och skakar av spänning. Frågan är om det är ett bra eller dåligt tecken. Jag menar, kommer det här förstöra alla mina studieplaner. Kommer jag hinna lessna innan det är för sent? Nej, så farligt är det inte. Men det är nog lite väl underhållande för att vara helt ofarligt.
Kaoskrigarna i Gorous hade svåra problem att hänga med i de snabba spelvändningarna som motståndaralverna åstadkom. Det var kontringsspel när det är som bäst. Ty bara sekunderna efter att någon liten svartalf fumlat med bollen hade någon av alverna kastat den mot någon av sina framrusande medspelare till touchdown. Möjligtvis berodde klantigheterna på att trollet, som hade till uppgift att kasta både svartalf och boll över alvernas försvarslinje, var lite väl hårdhänt ibland. Det här är åtminstone hur kaoskrigarna vill få det att låta. Självklart var det inte deras vidöppna försvarslinje som var problemet utan förlusten berodde enbart på klantiga svartalfer utan bollkontroll. Publiken kände dock sympati för förlorarna och fler gick över till att heja på Gorous. Kanske gick alvfansen hem när det började ösregna strax före halvtid, eller så tyckte de helt enkelt att en sådan målfest inte var tillräckligt spännande.
Det handlar såklart om Bloodbowl som i vanlig ordning spelas på tisdagar här i Kortepohja. Trots dagens vinst har mina alver stor press på sig att vinna även nästa match för att ligga bra till. Den sena säsongsstarten gör det osäkert om en andra omgång kommer hinna spelas före slutspel.
Efter gårdagens första föreläsning på finska var det idag dags för den första riktiga tentan på nämnda språk. Jag gick dit med gott mod, med ett gott minne av den uppsats jag skrev inom samma ämne för ett år sedan. Det handlar alltså om finsk utrikespolitik och anpassning till globaliseringens tidevarv. Efter att ha fått mitt tentekuvert gick jag som alla andra disciplinerat in i tentasalen. Här var det minsann ingen valfri placering, utan med närmast militärisk ordning hänvisades vi att fylla salen effektivt med början i de bakersta bänkraderna. Exakt 12:15 gavs signal att våra kuvert nu kunde öppnas och skrivandet börja.
Fick en smärre chock när jag såg frågorna. Två stycken var det. Den första ansåg jag mig kunna klara rätt lätt och var ungefär av den art jag förväntat mig. Den andra däremot krävde att jag skulle läst den andra kursboken från pärm till pärm. Det var en kraftig felprioritering från min sida, med tanke på att den första frågan kunnat besvaras med mina tidigare kunskaper, utan att läsa någon större del av den ena boken.
Nu är det förstås inte säkert att mitt svar godkänns ens på den första frågan, men det är åtminstone större chans än att jag får poäng på den andra frågan – som jag lämnade blank… Ska bli spännande att skriva sin första omtenta någonsin. Så var Lars tidigare obrutna klarade tentasvit till slut bruten, efter fem terminer på högskolan. Man måste ha rätt att misslyckas http://www.despair.com/fail24×30pri.html ibland också.
Måste säga att jag var en aning nervös inför min allra första statsvetarföreläsning på det inhemska språket. Skulle jag förstå vad som sades? Skulle jag hinna anteckna något? Det skulle dock visa sig gå riktigt bra. Blev imponerad av eller kanske snarare förvånad över min egen färdighet att skriva finska lika snabbt som svenska på tangentbordet. Som alltid är det dock jobbigt att lyssna och skriva av overheads samtidigt, men där har språket ingen betydelse.
Each one teach one-Sirkku visade sig läsa samma kurs, vilket också lär underlätta inlärningen, då vi kan diskutera kursens innehåll. Bland de försvårande omständigheterna som är lite svårare att undvika är att jag redan missat strax under hälften av föreläsningarna på kursen. Detta är dock ingenting jag kunnat påverka på något enkelt sätt. Informationen om när dessa föreläsningar skulle hållas fanns nämligen bara tillgänglig på en plats – institutionens gigantiska anslagstavla, som inte direkt har någon sökfunktion. Det minsta man kan begära är väl att de lägger ut samma information på institutionens hemsida, men icke.
Så var det bestämt. Imorgon kilar jag ner till resebyrån och bokar min resa mellan Jyväskylä och München. Sista biten till Lisa i Innsbruck sker med tåg, nog för att vi skulle ta omvägen via Mittenwald först. Jag måste säga att jag bara blir mer och mer peppad inför alpskidåknigen. Det blir inte så mycket av den varan när de fjäll som erbjuds i mellersta Finland är förvuxna rullstensåsar. Tydligen så har den värsta turistsäsongen slutat lagom till påsk (både enligt Lisa och resebyrån), så förhoppningsvis slipper vi även liftköerna. Vad gäller snötillgång är jag inte det minsta oroad, ty efter ett antal valborgshelger i Levi i norra Finland vet jag att varmt väder inte ens nästan medför lite snö – åtminstone inte så höglänt. Markus torde även han kunna intyga detta.
Skype-ringde (ah, fantastiska program) Olle alldeles nyss och fick reda på att han fixat VG på sin C-uppsats i statsvetenskap. Det värmer förstås mycket att få ett stort tack för hjälpen. Före jul fixade jag ett onlineformulär som Olle använde för att fråga ett stort antal politiker och tjänstemän om deras inställning till försvarsnedläggningarna. Nu är alltså arbetet färdigställt och Olle skyldig mig ett VG, som han själv uttryckte det. Det är alltid roligt att hjälpa till.
Jag har gjort minst två riktigt bra gärningar idag. Den ena av dem gjorde mig utnämnd till veckans kompis av John i hans lunardagbok. Till honom skickade jag nämligen den första tredjedelen av den fjärde säsongen av vår gemensamma favoritserie 24. Snart är det dags att gemensamt sönderanalysera de gågna avsnitten för att förutspå de kommande händelserna. I Umeå var detta något vi gjorde mellan fyra ögon, men nu får vi nog nöja oss med två öron.
Den andra bra gärningen lämnas dock öppen för spekulation. Jag vill inte gärna förstöra spänningen och överraskningsmomentet hos den/de den ”drabbar”.
Gårdagens andra deltävling i den svenska melodifestivalen sammanföll med den finska finalen. Detta var dock något jag märkte först i slutminuterna då jag i det närmaste av en slump slog på tv:n samtidigt som jag såg den svenska tävlingen via svt.se. När de båda skärmarna visade var sin av de båda tävlingarna syntes skillnaderna med all önskvärd tydlighet.
I Sverige har det hela förvandlats till ett spektakel som fortgår i nästan två månader, medan man i Finland nöjer sig med en enda sändning där vinnaren koras. Vidare är alla de svenska deltävlingarna utsålda trots att man valt de största möjliga arenorna i städerna. Den finska finalen var som skarp kontrast belagd i ett helt vanligt konserthus. I motsats till Finland snålar man inte heller med kringarrangemang, flashig dekor och tempo i Sverige. När vinnaren korats i den finska uttagningen var det som att producenten somnade. En stillastående kamera fixeras på vinnaren som tar emot blommor och blir fotograferad. Detta stadium förblir minst två minuter innan något faktiskt börjar hända igen.
Det är som om man inte bryr sig lika mycket i Finland. Jag tror att detta i huvudsak har sin förklaring i två saker, nämligen: Finland har ingen Bert Karlsson och att finnarna bara är med i tävlingen vartannat år, eftersom de har en speciell förmåga att inte kvalificera sig inför nästa års tävling.
Ni finska schlagerfans som läser detta behöver inte hata mig. Suomi-iskelmä (Finsk schlager) har skapat en del bra låtar genom åren. Fast jag kanske bara är partisk. Övriga europa verkar ju inte hålla med mig (eller er).
Det kanske var dagens största misstag om man ser till den mängd kurslitteratur jag borde läst, men ser man det till underhållningsvärde var det nog dagens upptäckt. Borta i Usa har den eminenta tv-serien 24 påbörjat sin fjärde säsong och jag är inte sen att haka på. Hittils har jag sett fram till och med avsnitt tre och det fjärde ska snart ses.
Tvärt emot vad man kan tro efter tre säsonger med ganska statiskt grundkoncept så håller serien fortfarande måttet. Kvar finns dock många gamla trista grejer som att terrorister alltid kommer från arabvärlden. Fast å andra sidan, följer man olika amerikanska serier från olika epoker så finns samma mönster även där. Ondingarna i MacGyver var till exempel alltid östeuropeiska kommunister.
Som sagt så är inte allt bara gammal skåpmat, utan det finns en hel del nya element i serien. Exakt vad ska jag inte säga, eftersom det spolierar upplevelsen för de frälsta. Däremot kan jag säga att första avsnittet rivstartade med två klockrena citat om piratkopiering.
I am just stealing some software from Adobe and Microsoft
- Datanörd
By downloading, I suppose you mean stealing
- Datanördens vän kommenterar dennes användande av ordet ”downloading”
Argh! Datorklockan fick för sig att gå tillbaka till svensk tid lagom olägligt. Klockan är alltså halv ett här borta. Jag ska upp halv sju och har inte hunnit diska dagens disk. Blir många timmars sömn, jodå, nog vet jag.
Satt på biblioteket och läste en kursbok idag. Det tog mig 80 minuter att läsa de första 10 sidorna, vilket fick mig att börjar beräkna den tid som boken skulle kräva. Lite snabb huvudräkning senare insåg jag att det skulle ta ungefär 35-40 timmar att läsa den i sin helhet. Jag hoppas verkligen att den andra kursboken till samma kurs är betydligt kortare än denna, för annars har jag svårt att se hur jag ska klara att läsa dem båda före tentan nästa fredag. Det är inte ens nästan realistiskt att jag skulle läsa åtta timmar om dagen, utan på sin höjd kanske fem.
I största allmänhet börjar det kännas som att terminen, som tar slut i slutet av april / början av maj kommer att bli en aning tung att ta sig igenom. Som tur är klarade jag alla kurser förra terminen, så på CSN-fronten är jag rätt säker. Det ska inte vara några problem att klara hälften av kurserna. Att klara alla blir däremot en betydligt större utmaning.
Igår var det vettigaste jag gjorde att se den svenska melodifestivalen via nätet och äta en påse mikropopcorn. Efter att ha sovit bortemot 12 timmar natten innan fick jag aldrig igång mig själv. Suvi messade mig visserligen att jag borde titta förbi stadens nöjen, men då var klockan redan närmare ett på natten, så jag ides inte.
Idag var det tänkt att vi skulle ta en fika istället. Men så råkade hon av någon outgrundlig anledning vara svårt bakfull.
Kände mig väldigt konstruktiv när jag tvättade kläder i morse, men efter det har jag inte tagit mig ifrån datorn. Det var dock inte så dåligt, eftersom jag kreativt började bygga en ny design åt Marias projekt Det tredje könet http://www.tredjekonet.tk. Känner nämligen ett sorts ansvar för att bygga om sidan efter mina nya principer om tillgänglighet och riktigt bra källkod. Den nya sidan kommer bli betydligt snyggare än den tidigare. Som vanligt alltså.
Imorgon ska jag till biblioteket och hämta ut nya böcker. Inte så ofta man känner suget efter att få börja plugga igen.
Snackat med Lisa i två och en halv timme helt gratis. Att ip-telefonera skapar en helt ny form av kommunikation. Plötsligt struntar man i att få de saker man ville ha sagt sagda så snabbt det bara är möjligt, för att spara pengar. Istället sitter man och pratar som om man satt på ett café eller något liknande ställe – konstig känsla, men bra. Nu mina vänner säger jag det igen: se till att ladda ner det eminenta lilla program som gör det möjligt: Skype http://www.skype.com.
Lunchade med Sirkku och hennes för mig tidigare okända vän Hanna. Tänkta sommarjobb kom på tal och jag fick frågan vad jag tänkt mig. Berättade om mina senaste somrars jobb i kyrkan och att jag troligen kommer hamna där igen. Nämnde dock aldrig kyrkan vid namn, så Hanna tog för givet att den låg i Finland. På hennes följdfråga om det krävde stora språkkunskaper svarade jag att kyrkan låg i Sverige, varpå hon uttryckte att jag i så fall måste vara bra på svenska. När hon sekunden senare fick reda på att jag hade svenska som modersmål hade hon svårt att tro sina öron. Ty jag pratade ju så bra finska.
Yes. Märkte att den spinningkurs jag anmält mig till genomförs på andra sidan stan. Har ingen större lust att tillbringa en halvtimme på cykel både före och efter pass. Om jag bara kunde lära mig läsa det finstilta lite noggrannare. Allt som kåren anordnar utövas tydligen inte i anslutning till universitetet och dess träningsanläggning.
Känner mig otroligt produktiv idag. Har lyckats avverkar två skrivuppgifter till min finskakurs och jag är knappt inne på eftermiddagen än. Synd bara att dessa borde ha varit gjorda långt tidigare för att jag skulle känna mig riktigt nöjd. Skönt att bli av med gamla synder i vilket fall. Morgondagen blir nog fylld av läsning, troligtvis på lokalbiblioteket här brevid. De lär nog ha en fotölj man kan sjunka ner i, på behörigt avstånd från en nätuppkopplad dator…
Om jag inte utnyttjat den tillfälliga tröttheten jag kände vid niotiden igår kväll hade jag nog inte kunnat somna alls senare. Jag gick från ord till handling, borstade tänderna och gick i säng. Frågan är om jag inte fick för mycket av det goda. Har en känsla av att man bara blir mer trött av att sova så här länge. Nåja, som tur är verkar det som att min dygnsrytm är på väg mot det bättre.
Ibland kan man fråga sig hur man klarade sig utan vissa saker, som när man väl fått upp ögonon för dem helt enkelt inte kan slita sig ifrån. En sådan sak är den lilla extensionen till Firefox som enkelt tar bort all nätreklam: https://addons.update.mozilla.org/extensions/moreinfo.php?application=firefox&version=1.0&os=Windows&id=10. Visserligen krävs det lite manuella inställningar, men efter en stunds surfande på favoritsidorna är de plötsligt tömda på elaka banners. Ännu en anledning till att aldrig någonsin gå tillbaka till Internet explorer.
Kanske inte världens mest spännande motiv, men det är åtminstone två bilder tagna den senaste veckan. De är ett bra bevis på hur socialt (in)aktiv jag varit senaste tiden.
Mitt immunförsvar visar sig vara i god form. Känner mig bättre och bättre, eller kanske inte bättre, men i alla fall bättre och bättre (som de säger inom tennis). Imorgon ska jag nog vara i form för vettiga sysselsättningar. Tills dess ska jag dopa mina vita blodkroppar med störda mängder te spetsat med överdoser honung.
Underligt i sammanhanget: trots att jag somnade ordentligt först vid fyratiden i natt var jag klarvaken vid tio. Kan ju förstås bero på den rejäla extrasömn jag ägnade mig åt igår eftermiddag.
Strax efter att jag skrivit gårdagens inlägg slog förkylningen ut i full blom. Huvudvärk, halsont, rinnande näsa etcetera. Känns som att jag inte kommer ta mig till universitetet på resten av veckan. Detta är precis vad jag behöver; ytterligare ett hinder för att få saker gjorda.
Jonas tipsade mig om en väldigt speciell kurs, som han uppenbarligen tyckte skulle passa mig http://www.info.umu.se/utbkat/Kurs.asp?kurskod=FILA43&termin=&urv=true. Jag vet precis vad jag ska ägna mig åt någon kväll i veckan om ganska precis ett år.
En del människor är större idioter än andra. Gick ut med soporna för någon timme sedan och märker att folk fullständigt skiter i att sortera. Är det för mycket begärt att kasta plastpåsen med hushållssoporna i behållaren för detta eller måste man kasta den i komposten? Eventuellt är det komposterbart inuti, men vad hjälper det? Känns som att ens egna ansträngningar för att skapa en hållbar framtid går om intet när andra inte ens nästan bryr sig.
Vidare har jag fått känningar av en kommande förkylning. Jag som hade tänkt träna idag, men det blir nog inte av. Dagarna går och jag får inget pluggande gjort. Suck.
Ni har säkert märkt avsaknaden av bilder i fotodagboken. Detta har sin naturliga förklaring i att jag tillbringat nästan hela helgen inomhus, knåpande på nästa version av Nilsson har hund. Jag har lyssnat på era kommentarer det senaste halvåret och fått många bra önskemål. Den nya sidan lär inte bli klar på flera veckor än, men om jag tar bilder eller kommer på något att skriva kommer det naturligtvis upp här ändå.
När man jobbar med sådana här projekt märker man väldigt snart att Microsofts Internet explorer är under all kritik. Precis som på övriga områden får IE för sig att skapa en egen standard och skita i alla andra. Detta leder till att man som designer får pröva otaliga kombinationer innan man hittar den som alla läsare förstår. Föga förvånande är det oftast IE som är det svarta fåret. Se till att skaffa Firefox http://getfirefox.com, så får ni något som i största allmänhet är bättre. Som bonus får ni ut lite extra av nya harhund.nu när det blir av.
Trots att jag redan kollat posten idag gick jag förbi brevlådan en gång till på vägen till tvättstugan. Där låg ett efterlängtat brev. Det är nämligen så att jag för ungefär tre månader sedan utförde jag ett speakerjobb åt ett multimediaprojekt på universitetet. Nu fick jag till slut min lön och mitt arbetsintyg. Nu råkade dock mitt kära efternamn vara felstavat i det senare. Känns inte direkt som att jag vill bli känd som mr. Bengström i eventuella framtida arbetsintervjuer.
Ska nog skriva ett mail snarast och påpeka misstaget.
För er som missade sista avsnittet av svt:s spelprogram kontroll häromveckan och därmed också den fantastiska live-tv-spelsmusiken i form av Powerplay har jag en länk. Sidan är troligtvis en av de minst användarvänliga jag stött på, men ack så cool (som för det mesta när form går före förmedling av budskap). Det är naturligtvis inte sidan som är det stora, utan musiken. Ladda ner deras mp3:or och njut av lite aukustiskt nintendogung.
EDIT: Sidan som åsyftas finns inte kvar. Bytte ut länken till bandes myspace-sida.
Sådärja, då var 17 skogsalviska amerikanska fotbollspelare på väg mot min brevlåda. Hoppas verkligen att de hinner komma till nästa tisdag (match) och inte dröjer så länge som de varnar för. Fast det är väl bara sånt där ”men vi sa ju att det ska ta lång tid”-tjafs som nätbutiker helgarderar sig med.
När orcherna i The Toughguys sparkade bollen mot himlen hade fansen redan börjat slåss sporadiskt. Matchen på läktaren är nämligen minst lika viktig som den på plan, vilket även skogsalverna var medvetna om. En spännande match väntade och Hir’eliath Harlequins hade två väldigt bra möjligheter till touchdown men kedjan brast i sista länken båda gångerna. Toughguys fick till en touchdown i slutminuterna på första halvlek och Harlequins fick arbeta i uppförsbacke resten av matchen. Avståndet var för stort och trots stora uppoffringar från alvspelarnas sida räckte det inte ända fram till en kvitering.
Att bli fast i fler spel är sannerligen ingenting som plånboken tycker om. Visserligen får man ihop ett blood bowl-lag för under 500, men ändå. Det är i sanning ett underbart spel, kan jag säga redan efter första matchen. Nästa steg blir att beställa egna spelfigurer. Mina Harlequins ska trots den snöpliga inledande förlusten nog kunna klättra uppåt i ligan så småningom.
Till att börja med var denna dag ett synnerligen kraftigt exempel på bad language day-syndromet som tycks drabba mig varje onsdag. Åtminstone de onsdagar då jag tvingas upp vid sjutiden. Syndromet visar sig genom att jag i det närmaste tappar talförmågan. Ordförrådet sinar och grammatiken fallerar. Usch.
Något senare kom nästa bakslag. Sirkku visade sig mig hennes kurslitteratur, som var densamma som min. Vad är det för dåligt med det? Jo, kursen var den beryktade YKPA25 Suomi maailmassa. Den som jag är i full färd med att betala för att få läsa. Nu visade det sig alltså att Sirkku läser den via universitetet, på finska och alldeles gratis. Det vill förstås jag också göra och känner att universitetets kursinformation är aningen bristfällig. Hur ska jag veta att en kurs finns om det inte går att anmäla sig till den? Från och med nu vet jag dock att vissa kurser anmäler man sig till genom att helt enkelt gå till tentan. Bra att veta så här ett halvår efter man kommit hit.
Tur i oturen får väl ändå sägas vara att jag inte hunnit betala än och därmed troligen kan hoppa av folkuniversitetets variant. Nu ska jag ner till stan och återuppta mitt sociala liv med Suvi över en kopp te.
Misslyckades totalt med att skaffa mig en vettig dygnsrytm, för 20:e dagen i rad eller något liknande. Därför kom jag igång med pluggandet först vid tre-fyratiden (finsk tid) och har således inte fått gjort så mycket som jag skulle velat. Nu säger du förstås att jag har den tid jag behöver på kvällen, men detta försvåras kraftigt av att det är brädspelskväll på Fantasiapelit. Jag har en känsla av att jag kommer förpassa mig dit inom en snar framtid. Men imorgon, då ska jag plugga på allvar, eller nåt.
Det händer väldigt sällan
För Nalle-Maja vet
Men något kom emellan
Någon trist omständighet
Då tog hon dunderhonung
Fastän hon inte tål
Åh
Ont, hon får ont
Ja hon får
Åh, så dunderont i magen
Hur ont kan man ha?
Slösurfade på bamse.net http://www.bamse.net/dunderhits.asp och märkte att allas vår favoritbjörn gjort en Smurf, dvs släppt inte bara en utan två skivor med remixar på kända låtar. Kunde förstås inte låta bli att ladda hem den senare och provlyssna. Ty detta är ju saker man måste höra innan man dör #1230.
Edit 050124 14:10
Ett litet tillägg är dock nödvändigt. Detta är förstås resultatet av Bamses kommersialisering som började på allvar i augusti 1990 (Rune A slutar skriva manus) och har kulminerat efter Rune A:s död i december 1999. Bamse har blivit politisk korrekt. Lyckligtvis är tidningen fortfarande fri från reklam, men det hindrar ju förstås inte förlaget att exploatera på annat håll. Ett sådant beteende är ju förstås värt att kritisera, fast å andra sidan förmedlar de omskrivna texterna ett betydligt bättre budskap till dagens barn än exempelvis vilken hiphopvideo som helst på MTV.
Suvi skickade ett sms vid halv-åttatiden som tydligt angav att hon ville ta en fika. Självklart ställer jag upp för en dam i behov av ett socialt liv mitt i flyttstöket.
Dagens tuffaste upptäckt gjordes när vi något senare jämförde svenska och finska körkort. Det visade sig nämligen att Suvi heter Sadetta i andranamn, vilket betyder regn. Sammanslaget blir det alltså Sommarregn. Tyckte redan tidigare att Suvi har ett synnerligen vackert namn, men det visade sig nu vara ännu vackrare – svårslaget rent utav.
Glöm allt jag sagt om till er om bra webbdesign, förutom den där biten med css. Genom tidningen Internet world fick jag tips om den smått fantastiska sidan http://www.csszengarden.com, som bevisar att allt faktiskt är möjligt med denna lilla trebokstavskombination. Det smärtsamma i sammanhanget är att mina två största projekt Nilsson har hund och upfu.org är ruskigt feldesignade kodmässigt. Den senare värre än den föregående. Jag har tagit det som min uppgift att fixa till dessa problem genom total ombyggnation. Mina ögon har öppnats av detta exempel på fulländad åtskillnad av design och innehåll. Jag känner mig redo att gå in i en ny era. Varde css, och det blev css.
Det hela började med att jag fick ett mail där man bad internationella studenter att ansöka till en kurs jag redan valt och anmält mig till. Jag skrev tillbaka och frågade om jag behövde anmäla mig en gång till, eftersom jag tidigare anmält mig i egenskap av finsk student, så att säga. Svaret jag fick rörde om rejält i grytan, eftersom det visade sig att samma kurskod användes för två olika kurser. Den ena ges via Avoin yliopisto (Folkuniversitetet, typ), är på finska och kostar pengar att delta i. Den andra ges via det vanliga universitetet, är gratis och är på engelska. Kände mig lurad på konfekten, minst sagt. Nu föredrar jag faktiskt att betala för att läsa den finska varianten för språkträningens skull, men jag skulle samtidigt gärna se att de åtminstone är tydliga om att det är två olika kurser. ”YKPA25 Finland in the world” är tydligen inte alltid detsamma som ”YKPA25 Suomi maailmassa” (Finland i världen).
Herr Bush utesluter visst inte ett militärt angrepp mot Iran. Den mannen är farlig. Den nukleära vintern och jordens undergång känns för tillfället inte särskilt avlägsen. Speciellt inte heller med tanke på Rysslands nya kärnvapensystem.
[Kanoner] är alldeles för farliga leksaker för generaler. (Bamse nr 10/73)
Vi lade deras vapen på hög och brände dem. (Bamse nr 2/88)
Rättvisan, sanningen och modet är sina egna svärd. (Bamse nr 2/84)
Undrar hur många vapen det finns i världen bara för att man är rädda för varandra? Kanske alla vapen. (Bamse nr 4/81)
Efter att ha misslyckats totalt med att vända tillbaka dygnet med hjälp av 90 minuter snooze lyckades jag äntligen ta tag i mitt liv. Min nyligen införskaffade finska kalender (viktigt, eftersom jag fortfarande, efter 21 år inte kan månaderna ordentligt) började mot eftermiddagen fyllas med allehanda aktiviteter och planerade göromål. Jag skickade mail till Umeå för att få mina nya kurser godkända. Cyklade till och med till Avoin yliopisto (ungefär folkuniversitetet) och anmälde mig till en av deras kurser. Ibland får man göra stora uppoffringar när datasystem inte fungerar. Nu vet jag precis vad jag kommer göra den närmaste terminen, vilket känns oerhört skönt.
Morgondagen blir vilodag med sällskaps- och figurspel för hela slanten. Första lektionstimmen är nämligen först på onsdag och min kurslitteratur anländer inte förrän nästa vecka. Under min tur till universitetet märkte jag föresten också hur mycket folk jag lärt känna här. Var och varannan minut kom det fram någon och hälsade och/eller pratade en stund.
Nästa vecka ska jag ta itu med min fysiska kondition och börja träna på gym och sånt. Ska nog delta i en nybörjarkurs i judo också. Jo, du läste rätt, nybörjarkurs. Visserligen är judo och ju-jutsu rätt lika, men det finns viktiga skillnader som nog gör sig bäst att lära sig från grunden. Om inte annat så får jag väl avancera till en annan grupp om det blir för lätt.
Som svar på Petters fråga i föregående blog kan jag nämna att jag faktiskt diskuterade skillnaderna mellan svensk och finsk warhammerkultur där på turneringen. De engagerade finnarna är inte lika många och tar inte det hela på lika stort allvar. Svenskarna är mer professionella, medan finnarna är glada amatörer för att dra en allmän sportparalell.
Elohuvi var, precis som jag väntade mig, inte det ställe man vill tillbringa hela natten. Efter två timmar pockade dålig-fest-reflexen efter uppmärksamhet och fick det. Dessförinnan var det dock hyfsat trevligt. Jag träffade en kursare och hennes man (gifta sedan 4 år – Finland är ett sjukt land) och snackade en stund. Hon är en av de få jag känner här i stan som delar min musiksmak. Nu ska jag dricka en kopp te, ta en nattmacka och uppdatera fotodagboken. Förlåt mig, jag har inte varit så social under veckan så väldigt få bilder har blivit tagna.
Min gode tyske vän Jörg ringde för en dryg halvtimme sedan och ville ha med mig ut till Elohuvi. Jag tvekade fram tills alldeles nyss, då jag bestämde mig för att haka på. Inte för att stället vi ska till är direkt skitbra (lite Arran-/Blåvarning över det hela), utan för att sällskapet är trevligt. Har ju trots allt inte sett mina Jyväskylävänner på ett bra tag. Till och med nördar som festfixaren Bindefeld säger ju att festen görs av rätt deltagare. Ibland får man helt enkelt strunta i sina fasta principer om dåliga uteställen bara för att vara lite social. Det finns till och med lägen då man får omvärdera sin syn på vissa ställen, som E-puben till exempel.
Egentligen var den här dagen tillägnad morgondagens målartävling i den lokala spelbutiken. Jag hade förberett mig sedan i november och funderat ut det ultimata bidraget. Tanken var att det skulle färdigställas under veckorna i Kiruna. Så blev dock inte fallet, mest på grund av brist på bra arbetsyta med fullgod belysning. Väl i Jyväskylä började jag så smått med själva figuren, men då mitt första skulpteringsförsök misslyckades grovt och det andra inte förbättrade situationen det minsta gav jag upp. Istället har jag spelat tv-spel hela dagen, till absolut ingen nytta, förutom det som vanligt roliga tidsfördrivet.
Funderar på om jag ska lämna in en annan, sedan någon månad redan färdigmålad figur, som dock inte ens är i närheten av hur jag hade tänkt ställa upp i tävlingen. Ingen gillar att vara andrahandsalternativ, eller hur John Nash?
Året började oerhört intensivt. Sista januari skulle jag och Maria flytta ut från lägenheten med den underbara balkongen. Flyttveckan sammanföll med kursstarten i Statsvetenskap B, som verkligen rivstartade med mängder av litteraturläsning och PM-skrivande. Jag är stolt över att jag klarade den pressen. I väntan på att få flytta in i studentkorridor på Ålidhem bodde jag några veckor hos Maria och Martin på Nydalahöjd. Det är sannerligen jobbigt att bo två veckor på en soffa med alla sina prylar i flyttkartonger och resväskor, både för mig och för mina värdar.
Väl stationerad i det egna rummet på Pedagoggränd 5B började det stora arbetet i vårens stora åtagande, nämligen att slutföra min nya Warhammerarmé inför turnerings- och konventsäsongen 04. Sista natten inför premiärturneringen i Umeå målade jag de sista 20 procenten. Det var det dock värt, med tanke på den positiva respons jag fått alltsedan dess. En utmärkelse för bäst målad armé på Fanatic i Umeå i oktober blev grädde på moset. Jag blev också utnämnd till trevligaste spelare på premiärturneringen, vilket förstås värmer ordentligt.
Konventsäsongen hade alltså börjat och jag fick på allvar upp ögonen för nya brädspel under mina resor söderut. Settlers of Catan spelades i praktiken sönder under sommaren, bara för att ersättas av Fluxx, Carcassonne, Spank the Monkey och Kablamo under hösten. Jag gissar att mönstret återfinns även under 2005, för jag är på intet sätt trött på konventslivet.
År 2004 går också till historien som det år då jag för första gången reste utomlands på egen hand. Målet blev de Brittiska öarna med London och Edinburgh som främsta rastplatser. Det var en bra prövning, som tyvärr blev lite kort. Jag planerar att göra ett nytt försök till de skottska högländerna nästa sommar. I största allmänhet blev det väldigt mycket rundresor det här året. Besökte Petter och Maria i Göteborg under påskhelgen i samband med GothCon. Höjdpunkten för just det mötet var SAMA med sitt imponerande musikutbud. Som jag har saknat elektron under åren i Umeå.
Settlers of Catan konkurrerade visserligen ut matchen mellan Tyskland och Holland under fotbolls-EM, men det sågs ändå väldigt mycket fotboll under sommaren. Mönstret upprepade sig under hela min period som guide i Jukkasjärvi; först jobb, sen mat och därefter fotboll och till sist sömn. Zlatans klack i 85:e minuten mot Italien lever kvar för alltid i våra minnen. Jag minns en euforisk känsla och bilderna från den kvällen visar bara bisarra mängder glädje.
Senare under sommaren följde ett minst lika intensivt tittande på OS. Jag placerade datorn framför TV:n och kodade en ny version av Nilsson har hund. Äntligen fick jag till en riktig som möjliggjorde interaktivitet med er, mina kära besökare. De kommentarer ni skriver inspirerar mig att fortsätta.
Jag har nog sällan varit så peppad inför en terminsstart som jag var i höstas. Ny stad, nytt universitet och en massa nya bekantskaper väntade i Jyväskylä. Rummet jag blivit tilldelad var väl kanske inte i världsklass dock. I själva verket var jag nästan gråtfärdig när jag klev in i det som skulle bli mitt hem; ett litet, trångt och trist rum med ett än mindre kök och få möjligheter till social samvaro. Räddningen blev att Jyväskylä har en alldeles utomordentligt sällskapsspelskultur och till på köpet ett väldigt bra musikliv. Min favoritpopgrupp Seminaarinmäen Mieslaulajat gjorde mig föga förvånande inte det minsta besviken. Dessutom, efter att ha stått ut med Hiphopens Umeå alldeles för länge, blev det en befrielse att upptäcka hur elektro Jyväskylä är.
Studierna gick relativt bra, men jag fick i sanning smaka på det finska utbildningssytemets stora avigsidor när jag ställdes mot berg av slutuppgifter veckorna före jul. Kurserna jag valt var inte heller alltid i rätt nivå. Ett par var för lätta och andra ohyggligt svåra, men man lär sig väl alltid något från allt man läser.
Jullovet började tack och lov tidigt. Jag hade just börjat koppla av och känna jullovslugnet när en efter omständigheterna förvånadsvärt lugn Olle väckte mig morgonen den 9:e december. Kallsvettandes och snart totalvaken lyssnade jag på det meddelande han talat in på mitt mobilsvar under natten. Harhund.nu hade tydligen blivit hackad av ”någon jävla spanjor” (som senare skulle visa sig vara portugis/brasilian) och jag formligen kastade mig mot närmsta dator för att kunna bekräfta det hela med egna ögon. Till både min och Olles lättnad var databasen intakt och ingen skada var egentligen skedd, men det var en jobbig upplevelse i vilket fall. Anledningen till Olles förtvivlan var att han sparat hela sitt grundmaterial till sin C-uppsats i nämnd databas.
Resten av jullovet spenderades hemma i Kiruna i goda vänners lag. Petter kom med den glada nyheten att han ska gifta sig. Alla tre filmerna i Sagan om Ringen-trilogin sågs direkt efter varandra. Vidare spelades det väldigt mycket Carcassonne och Kablamo hemma hos Lisa. Rickard, Emil och jag spelade igenom Secret of Mana under några intensiva tv-spelskvällar.
Året avslutades på ett sätt som är svårslaget. Jag och Lisa började redan under julhelgen diskutera hur dåligt nyårsfirandet brukar vara. Man kan inte bestämma sig för var man ska vara, tills man till slut tar första bästa fest och går därefter ut på Arran som alla andra. Vi var överens om att ett sådant nyår inte är något att minnas. Vi bestämde oss helt enkelt för att ta oss ut till hennes familjs stuga i Abisko för att fly allt socialt tvång och jobbiga traditioner. Det blev till slut en heldag med sällskapsspel, god mat och samvaro, allt toppat med bastubad vid tolvslaget.
2004 blev ett bra år i största allmänhet. Tack alla ni som ständigt gör min nära omgivning så underbar. Ni vet vilka ni är, även om ni kanske inte fick ett hedersomnämnande i denna text.
Ursäkta dröjsmålet med uppdateringarna, men jag har haft ytterst sporadiska internetuppkopplingsmöjligheter den senaste veckan. Som tröst får ni ett par gamla arkivbilder också. Måste försöka komplettera fotodagboken så att åtminstone alla bilder från 2004 finns med i samband med årskrönikan som snart är färdigställd.
Det var länge sedan jag skrev något här, mest på grund av att det helt enkelt funnits viktigare saker att göra, sådant som inte kan utföras i vardagens Finland. Att träffa sina gamla nära och kära är viktigare än att hålla bloggen vid liv och det förstår ni säkert.
Det var ingen lek att lämna Kiruna igår, torsdag. Den senaste veckan har varit om möjligt än mer omtumlande än julhelgen. En av mina äldsta vänners lillasyster dog häromdagen och känslan av att inte finnas tillräckligt till hands är förstås alltid närvarande. Att ringa upp min vän och prata om det inträffade var bland de jobbigaste jag gjort på väldigt länge. Jag beklagar sorgen.
En del av er lade mycket väl märke till var jag tillbringade den mesta av min lediga tid i Kiruna. Det gick så långt att det började gå rykten om att kärleken spirade igen mellan mig och Lisa. Dessa rykten kan jag dock här och nu dementera. Vi är alltså bara vänner, trots att vi åkte på tu man hand och firade nyår med bastubad ute i Abiskomörkret. För som det står i Jyväskylä Universitets guide till det finska samhället/kulturen för nya studenter:
”Please note that it is not customary for men and women to go to the sauna together, unless they are part of the same family or particulary close friends.”
Här skulle dock även det första alternativet kunna passa in, ty jag har nog aldrig någonsin känt mig mer som en del av någon annan familj som när jag tillbringade större delen av julhelgen hemma hos Lisa. Julhelgen brukar för min del annars bli en enda lång väntan på mellandagarna, då folk lägger ner de interna familjeaktiviteterna och börjar träffa andra också. Lisa är och förblir världens bästa ”lillasyster”. Känns väldigt bra att ha fått två småbröder på köpet också.
Resan mot Jyväskylä har börjat med en några dagar lång mellanlandning i Umeå. Här ska det spelas Warhammer 40000 och skojiga brädspel på Snökon. Det lär bli lite tid över till att umgås med Maria också antar jag. På tåget mellan Helsingfors och Jyväskylä på måndag hade jag tänkt författa min årskrönika för 2004 och det lär också bli nästa inlägg här i bloggen. På återseende.
Anders och Johan i Hipphipp lyckades rätt bra med att sparka på diverse rättighetsinnehavare i kommentatorsspåret på andra säsongens dvd. De hade inte tillstånd att ha med vissa låtar i sina sketcher. Härligt att höra dem uppmuntra till piratkopiering av sitt eget verk och att kalla Metallica och deras skivbolag för idioter.
Jag har tidigare kåserat om mina Jyväskylävänners benägenhet att binda sig i förhållandet tidigt i livet. Jag har förvånats över att de valt att gifta sig i så tidig ålder. Det är nog ett tecken på att man på allvar närmar sig vuxenlivet när ens någorlunda jämnåriga omgivning slår sig ner, gifter sig och skaffar barn. Året som gått har gett mig mer smak av detta än någonsin tidigare.
Det är klart att denna känsla förstärks ytterligare när en av ens bästa och äldsta vänner helt plötsligt tillkännager att denne också går i giftasplaner. Min första reaktion var ”coolt” och den känslan består ännu. Jag måste tillägga att jag blev riktigt, riktigt överraskad, inte minst för att förhållandet i fråga accelererat väldigt fort från första möte till altaret. Att jag faktiskt träffade den andra delen av det blivande paret för allra första gången just igår förstärkte den omvälvande känslan ytterligare. Vem är människan min gode vän ska gifta sig med? Det borde jag väl ha rätt att få veta, men det får jag väl också tids nog.
Ni kanske funderar varför jag inte säger vem det gäller. Det beror på att jag inte med säkerhet kan säga hur paret vill sprida budskapet. Om Nilsson har hund är en av de platser där detta ska basuneras ut får någon av dem själv tillkännage det här nedan.
Mitt tal tid brudparet på deras stora dag är färdigskrivet och till sitt innehåll ytterst hemligt, men jag passar redan nu på att önska er lycka och välgång, eller nåt sånt.
Petter ringde mig igår eftermiddag och upplyste mig. Den händelse vi väntat på i tre års tid skulle nu bli av, vilket jag får medge kom lite oväntat. Jag hade absolut inte förväntat mig att natten mot julaftonen skulle föräras detta, men såklart tackade jag ja utan minsta tvekan ändå.
Det handlar såklart om att se alla de tre förlängda versionerna av Lord of the Rings i ett svep. Vi startade första filmen strax efter tio och dryga elva och en halv timme senare avslutades den sista scenen. Jens gav upp efter halva första filmen, vilket var helt rätt tillfälle att avbryta om tröttheten redan då börjat göra sig påminnd. Vi andra kämpade oss vidare genom natten med en hel del koffein till vår hjälp.
Efter andra filmens slut vid sex-tiden på morgonen konstaterade jag att de första sju timmarna gått förvånadsvärt fort och att detta är i särklass den kortaste sjutimmarsfilm jag gett mig in på. Den sista filmen blev en pärs, inte minst för att jag på grund av rätt opassande matvanor dagen innan hade en knipande mage att försöka ignorera. Att hålla sig vaken var faktiskt inget större problem jämfört med detta.
Vid hemkomsten vid tiotiden kunde jag så pricka av ytterligare en sak på listan över saker jag ska göra innan jag dör. Att se alla filmerna på rad var en upplevelse som jag troligen inte kommer att uppleva igen. De nog gör sig bäst enskilda i fortsättningen, vilket dock inte betyder att nattens maraton inte var värt besväret.
Det känns mycket skönt att vara hemma i Kiruna igen efter att ha varit borta på annat håll sedan 28 augusti. Ni får ursäkta att uppdateringen har dröjt, men jag ville inte snylta på Marias och Martins uppkoppling för mycket. Jag hade ju massor av sociala verksamheter att bry mig om i Umeå också.
Ni märker kanske att bilderna är mindre nu än förr. Det beror på att den traditionella nyårsuppgraderingen av Nilsson har hund närmar sig och det nya bildformatet är en anpassning till den nya designen. I nuläget ser det ut som att den nya sidan är mer lik den föregående versionen (den mörkblå) än den nuvarande. Våren är pixelgrafikens tid, som ni vet.
Den senaste veckan har också innehållit en del jobbiga saker. Som några av er märkte så blev harhund.nu hackad av någon okänd spanjor i torsdags. Resultatet var dock inte det minsta förödande och ni kan läsa personens meddelande om ni vill http://www.harhund.nu/spanska.htm. Olle var nog den som tog det hela hårdast, eftersom hans intervjuresultat är sparade i min databas. Hans panikslagna mail, icq-meddelanden och mobilsvar är dock såhär i efterhand ganska underhållande.
Den andra jobbiga prylen är att min digitalkamera har dödsryckningar på grund av en trasig batterilucka. Imorgon ska en ny fin bäst-i-test-kamera inhandlas. Om någon vill axla ansvaret att ta hand om min gamla kamera den sista tiden inför den allra sista vilan – kontakta mig. Livsuppehållande åtgärder i form av tejp kan säkert hålla den vid liv någon månad till.
En av uppsatserna inför onsdagen är i det närmaste klar. Ska bara skriva en bra avslutning. Problemet ligger i referatet jag också förväntas vara klar med samma dag. Jag har skrivit en sida, som i princip är en sammanfattning av vad ursprungsartikeln handlar om. Men sen har det tagit stopp. Jag har funderat på vilken infallsvinkel jag ska välja i flera veckor och visst har jag kommit på idéer. Ingen av idéerna har dock varit särskilt bra, eftersom de tenderar att fokusera mer på annat än på själva artikeln. Men nu när paniken inför deadline snart växer sig starkare kommer säkert inspirationen som ett brev på posten – för sent.
Girls are like internet domain names, the ones I like are already taken.
well, you can stil get one from a strange country obviously, finland isn't strange enough =(
En del av er kanske minns min topp3-lista över vackra finska kvinnonamn http://www.harhund.nu/?date=2004-11-10. Den saknade ett namn, vilket blev alldeles uppenbart tidigare ikväll. Jag blev introducerad för Suvi tidigt under kvällen och fick snart klart för mig att hon har pojkvän. Inte för att jag vid det här laget tänkte något vidare på det. Det visade sig att hon jobbat ett och ett halvt år i Sverige efter gymnasiet och därför mer än gärna övade sin svenska med mig. Några timmar senare började jag inse att hon var bland de enda jag samtalat med under hela kvällen.
Jag fick en av de bästa komplimanger jag någonsin hört. Hon var besviken på sig själv, för hon förstod inte hur jag kunde vara lika trevlig som alla del fulla människorna omkring. Vidare såg jag tydligen ut att ha roligt helt obesvärat av att vara nykter. Hon såg upp till mig vilket värmde något oerhört. Ty jag var precis lika trevlig och fylld av de sociala superlativ som de mer eller mindre berusade.
Kvällen förflöt i raskt tempo och många samtalsämnen hann passeras. Jag ser verkligen, verkligen fram emot att lära känna henne bättre under de utlovade fikasessionerna. This is just the beginning of a beautiful friendship.
Om du läser det här Suvi, vilket du troligen förr eller senare kommer att göra, så vet om att du är en av de underbaraste människor jag mött på väldigt länge. Du ska ta det som en komplimang, för jag kan inte hjälpa att jag tycker om dig.
Så kom den till slut, inspirationen. Det var i sista minuten, men nu har jag i alla fall ägnat flera timmar åt att skriva uppsats. Äntligen känns det som att jag är på rätt spår, att jag har valt rätt utgångspunkt. Det som återstår nu är att tokskriva hela helgen för att hinna klart i tid med allt inför deadline på onsdag.
I praktiken har jag dock till torsdag förmiddag på mig. Mina ursprungliga planer att ta båten till Umeå torsdag morgon ser omöjliga ut att förverkliga. Istället tar jag tåget till Helsingfors och flyger därifrån via Arlanda torsdag eftermiddag. Omständigt? – javisst, men det är alla sorters resor härifrån till utlandet. Omständigt var även biljettbokningen. Det tog mig en timme och en kvart att boka två flygbiljetter och en tågbiljett. Största delen av tiden ägnades på sas urusla sida. De har uppenbarligen försökt förbättra den, men har verkligen inte lyckats.
21 är hälften av 42. Jag är halvvägs till svaret på den stora frågan om universum, livet och allting. Häftigt? Nja.
För ungefär ett år sedan sa en klok man (och tillika statistiker) att en människas ålder avrundas på ett mycket underligt sätt. 20år och 364 dagar avrundas till 20år, mot all matematisk logik. Enligt allmänt accepterad norm räknas jag alltså numera som 21.
Tidigare har jag talat om saker som inte är värda att fira och nämnt födelsedagar som ett exempel. Men allting är relativt och jag skulle gladeligen ordna storkalas denna dag varje år om jag därmed skulle slippa sjätte juni. Numera ska alltså svenskarna samlas i gamla nationalromantiska anor och fira att Gustav Wasa kröntes en gång. Han som vi har ungefär lika mycket gemensamt med som med vår nuvarande kung. Om norrmännen har så roligt på sin nationaldag så kan väl svenskarna också ha det.
Nationalismen som sådan har tillfört mänskligheten så mycket ont att den med rätta borde avskaffas helt. Ett bra första steg vore att som första (?) nation avskaffa nationaldagen helt. Fast det är nog för mycket begärt.
Högsta domstolen har dömt Mihajlovic till livstids fängelse, som ni säkert känner till. Dagens DN http://www.dn.se har en webbundersökning där de frågade sina läsare om var han ska avtjäna sitt straff – i Sverige eller i Serbien. Resultatet är kanske inte det tillförlitligaste, som alltid i sådana här fall, men kan ändå ge en liten fingervisning. I nuläget anser 54 procent (mot 32 procent, resten utan åsikt) att han ska avtjäna det i Serbien.
DN:s läsare anser alltså att Mihajlovic borde straffas lite extra hårt för sitt brott. För han blir väl kanske en bättre människa då? Eller anser de att eftersom han själv vill dit, så varför inte? Det gamla bamsecitatet om ”en gång tjuv – alltid tjuv” passar mycket bra för att beskriva det jag känner för tillfället. Att bura in någon i 25 år tror jag knappast gör världen bättre. Fängelsestraff är ett föråldrat, rent ut sagt barbariskt sätt att avskärma de socialt missanpassade från den övriga befolkningen. Detta istället för att hjälpa och vårda dem för att de kanske någon gång i framtiden ska kunna leva i samförstånd med andra.
Träffade min gamle vän (nåja, sen i somras i alla fall) Mikko i universitetsbibliotekets kafeteria idag. Han sa sig vara på väg att flytta från sin nuvarande lägenhet och sökte en ny dito inne i stan. Varför han skulle flytta förtäljer inte historien. Jag sa att jag börjar ledsna på att ha ett en kvadratmeter stort kök och på att ha väldigt lite gemensamt med min granne. Helt plötsligt föreslog han att vi skulle slå våra påsar ihop och leta något gemensamt. För visst kunde jag tänka mig att dela lägenhet med honom?
Vi in på den elektroniska anslagstavlan och började leta. Det känns som att jag varit med om detta tidigare. När jag berättade historien för Maria blev hennes första kommenter: ”coooolt!!! men då kommer ni nog hitta en kanonfin lägenhet iu närheten av skolan å med bra utsikt!”
Skulle vara extra läskigt om lägenheten befann sig på nionde våningen. Om det nu blir av, vill säga.
Efter kvällens klubbsession (The revenge of elektro disco på Blaze) går jag iväg mot järnvägsstationen. Att cykla hem mitt i natten bara för att sova några timmar och sedan ta det senare tåget känns bara onödigt. Istället tar jag 3:42-tåget och sover hela vägen. Mängden sömn lär bli densamma oavsett, eftersom det senare tåget kräver byte halvvägs.
En vän till familjen ska nämligen doktorera i metallurgi, efter runt 30 år som forskare på LKAB. Ska bli spännande.
Båten som jag tänker åka med till Umeå den 9:e december har visst gått på grund utanför Holmsund. Minst sagt olustig känsla såhär nära inpå resan. Hoppas verkligen att sträckan trafikeras den dagen så att jag slipper flyga via Helsingfors och Arlanda.
All work and no play makes Jack a dull boy.
All work and no play makes Jack a dull boy.
All work and no play makes Jack a dull boy.
All work … no … here goes:
Pohjoismaiden demokratiaa sanotaan olevan maailman parhaimpia. Niitä kehutaan ja käytetään esimerkkeinä toimivasta monen eri ihmisten yhteisestä ja tasa-arvoisesta vallasta. [...]
Så kom jag äntligen igång. Nu har jag på mindre än en halvtimme fått ner mer än en halv sida på papper. Samtalet med min gode far och hans goda råd hjälpte mig rejält på traven. Det är som att ett tungt ok lyfts från mina axlar. Ett tag tvivlade jag på min egen förmåga att få någonting gjort, men detta visade sig alltså vara inbillning.
Den absolut jobbigaste uppgiften är alltså på god väg mot slutmålet och jag kan inte annat än le lite innombords inför de två sista veckorna före jullovet.
Istället för att plugga lade jag upp lite nya (gamla) bilder i arkivet. Mycket nöje. Jag försöker och försöker, men jag kommer inte igång med skrivandet. Usch.
Precis när jag steg ut genom dörren kom en ung kvinna springande mot mig i korridoren. Hon frågade på engelska om jag möjligen hade en korkskruv att låna ut. Hjältemodigt drog jag mitt blanka svärd och … öhm … ja, jag gick alltså tillbaka in och hämtade fällkniven. Sedan följde jag med kvinnan hem till sitt, där det senare skulle visa sig att de behövde hjälp även i hanterandet av verktyget i fråga.
Vid det här laget hade det nämligen visat sig att det inte bara var en fransyska som var i nöd, utan tre. När så en vinflaska strax därefter gav ifrån sig ett ploppande ljud erbjöds jag också ett glas. Där stod jag alltså i valet mellan att dela en flaska vin med tre fransyskor eller fortsätta dit jag ämnat, dvs till affären för att handla mat. Det blev det senare, ty en äkta hjälte kräver ingen tribut (speciellt inte en alkoholhaltig sådan när han är nykterist, vilket också meddelades till kvinnorna).
(Fast det är rätt kul att leka med tanken vad som kunnat hända. Däremot tror jag att jag lyckades göra ett betydligt bättre första intryck såhär än om jag stannat kvar. Detta eftersom jag endast kände mig måttligt fräsch och pigg efter en dags pluggångest. Jag väntar till nästa utbytesstudentpartaj med att lära känna dem.)
Jag åkte hem från Tammerfors redan i lördags för att kunna få lite skrivande gjort under mina lediga dagar söndag och måndag. Såhär i efterhand kan jag inte vara annat än besviken på min egen insats. På två hela dagar ska det vara möjligt att åstadkomma mer än en översiktlig skiss på hur jag ska skriva mitt referat och några små diagram till vårt grupparbete. Varför måste det vara så svårt att komma igång med något vettigt?
Dryga två veckor kvar till jullov nu. Börjar kännas lite stressande, även om jag är fullt övertygad om att jag kommer hinna klart med allt i tid. Om jag så ska behöva sitta hela natten till den åttonde.
Det är lugnt, Olle. Jag hinner med ditt också, men jag måste få någonting skrivet före onsdag. Då förväntar sig nämligen några av lärarna att få se delresultat. Skulle kännas dumt att dyka upp två veckor i rad utan nytt material…
Det är jobbigt med valmöjligheter. Finska fyran sänder Sagan om Ringen och jag får ångest. Ska jag stänga av tv:n och invänta möjligheten till trilogimaraton med vännerna i Kiruna eller ska jag se den både nu och då. Problemet med det senare är att jag kanske inte får samma härliga upplevelse av det första om jag har filmen färskt i minnet.
Det är svårt att motstå frestelsen att se den nu, helt klart.
För några dagar sedan klagade jag på svårigheten att kommentera en aktuell politisk händelse utan att gå överstyr. Igår fick vi personlig handledning till våra små PM och läraren hade märkt att jag hade mer att säga, som inte fått plats i första versionen. Därför fick jag tillåtelse att utveckla mitt resonemang, vilket jag är tacksam för. Den första versionen slutade en aning abrupt.
Idag, när lugnet lagt sig efter gårdagens pärs, skrev jag till den dryga halvsida som fattades. Mycket bra känsla måste jag säga. En liten del av min förlorade studieinspiration kom tillbaka.
Tittade också förbi på statsvetenskapliga institutionen för att få reda på möjliga kursval inför nästa termin. Det slutade i en halvtimmesdiskussion om skillnaderna mellan svensk och finsk politisk kultur med Aapo Jumppanen. Det är så trevligt att bli bemött som en jämlik.
Sällan har jag känt mig så fullständigt urblåst i hjärnan. Steg upp klockan sju imorse och efter frukost spenderades två timmar åt pluggande. Därefter var det dags för lunch och därefter iväg till universitetet. Sju timmar närmast konstant (endast en liten paus för att hämta ut biljetter till Semmaritkonserten på fredag) pluggande senare var känslan såsom den beskrivs i första meningen. Har egentligen en uppgift att göra till imorgon, men den väljer jag prompt att totalignorera. Åtminstone fram till timmen innan lektion imorgon.
Jag är mycket väl medveten om att jag inte gjort tillräckligt idag. Knappt något alls av det jag planerat. Det är dock för sent att börja nu, så jag får lägga mig och sova för att vakna tidigt imorgon och få saker gjorda. Jag lär mig visst aldrig. Att göra tråkiga saker i god tid alltså.
Lösningen på gårdagens stora problem, hur jag ska orka med en hel dags studier plus konsert på tom mage, har kommit väldigt mycket närmare en lösning. På fredag har nämligen min favoritpopgrupp Semmarit (Finlands kanske idag bästa popgrupp) konsert i Tammerfors, ynka 180km eller ?19 med snabbtåget härifrån. Dessutom får jag möjlighet att hälsa på min pappas krigsbror Timo och hans fru Sirkka. Till skillnad från en vanlig helg hemma kanske jag skulle få något pluggat också. Nu gäller det bara att få tag på Timos telefonnummer och allt ordnar sig. Trots att det blir lite dyrare är det nog värt besväret, för den upplevelsen blir nog så mycket bättre.
Morgontidningen Turun sanomat låter meddela att Finland numera bara tar in 70% av alla män till värnplikten. Många av dem som inte tas in slipper på grund av fysiska besvär. Genast kände jag en strimma av hopp, för nu kanske jag kan flytta hit någon gång utan att behöva vara rädd för den finska försvarsmakten.
Den här veckan ser inte ut att gå min väg. Åtminstone inte på onsdag. Lektioner från 13:00 till 17:30, plus en extrainsatt lektion mellan 18:00 och 19:30. Rent teoretiskt är det uthärdligt, men troligen är jag både trött och framför allt hungrig runt halv åttasnåret. Jag hade också kunnat acceptera det, som en engångshändelse, om det inte vore för den kvällens stora händelse. Det är nämligen dags för Semmaritkonsert igen. Dörrarna öppnas klockan åtta och konserten börjar två timmar senare. Mitt stora problem är att inte fick tag på en förköpsbiljett (oförlåtlig klantighet från min sida), så jag måste dit så fort som det bara är möjligt för att knipa någon av de få biljetter som säljs vid dörren.
Jag ser mina chanser som rätt små och även om jag skulle få tag på en biljett kommer jag nog inte kunna njuta av tillställningen. På tom mage är nästan ingenting roligt. Det känns förbannat trist att behöva inse att jag troligen måste missa konserten och invänta nästa någon gång till våren.
Jullovet närmar sig. Faktiskt mindre än en månad kvar nu. Därför är det dags att skriva ner min lilla önskelista om vad jag skulle vilja hinna göra under denna månad (!) av nöje. Alltså, utan inbördes ordning:
Det här är nog första gången sedan högstadiet som jag upplever att en maximal sidbegränsning för en skrivuppgift är betungande. Jag brukar vara ganska bra på att korta ner det jag vill ha sagt, men tydligen inte på finska. Sidbegränsningen är på tre sidor och den har jag uppnått, utan att skriva några slutsatser.
Fast egentligen tror jag problemet beror på uppgiften. Återigen har den gode Lars tagit sig vatten över huvudet och gjort något totalt överambitiöst. Tanken var nämligen att vi skulle följa en enskild nyhetshändelse och fråga några finnar vad de tyckte om saken, sammanfatta och kommentera. Jag valde att följa kritiken av den nya EU-komissionen under vecka 44. Statsvetare som jag är kunde jag dock inte låta bli att väva in en kort förklaring (i statsvetarmått mätt alltså) till varför komissionen kritiseras, ty det handlar inte bara om herr Buttiglione. Ni vet, maktbalans inom EU, överstatlighet eller mellanstatlig och så vidare.
Jag är skadad av min utbildning. Jag kan inte längre förenkla. Jag kan inte skriva en enkelspårig skrivuppgift. Alla PM om den mångfacetterade demokratin gör att jag inte kan sammanfatta och kommentera en enskild veckas stora politiska nyhetshändelse på mindre än några A4-sidor. Det är tragiskt, men ganska kul trots allt.
Beslutade mig nyss för att skippa utgången ikväll. Hade säkert varit ett skojigt disco, men nej, jag orkar inte. Måste upp och fixa en del grejer inför grupparbetet imorgon bitti, vilka troligen inte blir gjorda om jag är uppe till två i natt.
Onsdagar är fördjävliga. De lyckas nästan alltid sammanfalla med de dagar då min finska är som allra sämst. Jag lyckas inte uttala något korrekt och mängder av ord försvinner ur förrådet. Troligtvis beror det på någon sorts mitt-i-veckan-trötthet.
För att koppla av en stund följde jag med Tauno och Janne för att bada bastu. Det blev andra gången jag bastade här i Finland. Skulle finnarna få reda på detta skulle det väl klassas som landsförräderi eller något motsvarande.
Ikväll blir det utgång, trots att jag nog borde gå igenom lite papper inför morgondagen, men efter att ha pluggat i det närmaste konstant sedan halv tio imorse skiter jag i det. Någon måtta får det vara.
De är lyckospridare bara genom att finnas där. Vissa namn blir man bara glad av att höra. Även om jag faktiskt inte känner några (förutom två Ilona:or) med dessa namn. Känner mig rätt övertygad om hur mina framtida små flickebarn ska namnges.
Insåg just att mitt tidigare inlägg om den amerikanska fribrottningen bara radade upp redan allmänt kända fakta. Men se gärna något avsnitt av showen, för det är ett väldigt intressant amerikanskt att beskåda. För det var väl här som uttrycket ”do not try this at home” fick sin födelse?
Mycket bra citat hittat på warpdrive.se http://www.warpdrive.se
kerry e ju att föredra i detta fallet
för bush är ett troll
<[mIkolan]> gentligen är ingen av dem att föredra
<[mIkolan]> får en att tänka lite på alien vs. predator reklamen
<[mIkolan]> ”whoever wins, we lose”
Idag är det alla helgons dag, kanske mer känt som Halloween. Så också i Finland, men även här visar sig landet vara lite speciellt; idag firas nämligen också Ruotsalaisuuden päivä eller Svenska dagen. Egentligen borde den finska titeln översätts till Svenskhetens dag, men så är det tydligen inte i praktiken.
Att det överhuvudtaget finns en sådan här dag är rätt intressant. Den är som jag förstår det en viktig symbol för finlandssvenskarnas rätt till sitt eget språk och kultur, men också som en hyllning till allt tvåspråkligt. Det är här anledningen till att svenska dagen firas just sjätte november ska komma fram. Gustav II Adolfs dog i Lützen denna dag för en oherrans massa år sedan. Det är ju en vettig person att fira, eller hur? Fast det är ju just denna typ av personer som brukar grävas fram när man söker nationalromantik. Hur vore det att, bara för omväxlingens skull, fira en fredskämpe?
Höstmånadernas namn är föga uppmuntrande i Finland. Lokakuu (oktober) betyder ungefär smutsmånaden och Marraskuu (november) den döende månaden. Cyniskt, men för tillfället stämmer det ganska bra faktiskt. Allt omkring en är i gråskala, vilket i sin tur förstärks ytterligare av att alla hus är funkisgrå och fyrkantiga. För är det något jag lagt märke till under mina dryga två månader här, så är det att Finland är funkis i kubik. Nu har det förstås sin förklaring i att stilen råkade vara på modet just när det var dags att bygga upp samhället efter kriget. Dålig timing, måste jag säga.
Det finska utbildningssytemet ger mig också en hel del huvudbry. De flesta kurser slutspurtar nu, vilket får till följd att jag har en hel del att göra under denna månad. Närmare bestämt tre mindre projektarbeten/uppsatser, ett referat, en tenta, en studiedagbok http://www.harhund.nu/?date=2004-09-17 och en muntlig gruppredovisning. I gengäld får jag visserligen jullov redan åttonde december.
Annars händer det faktiskt inte så mycket omkring mig. Därav bristen på fotografier från senaste veckan.
Gårdagens mest intressanta var en diskussion om varför svenskar säger ”på tv”, ”på andra våningen” och ”på internet” medan finnara väljer ”i tv”, ”i andra våningen” och ”i internet” (fast på finska då). Vad beror det här på? Problemen med yttre och inre lokalkasus skapar tydligen svårigheter även när finnar lär sig svenska och inte bara tvärt om.
Till sist passar jag på att uttrycka min sorg och mitt medlidande för det amerikanska folket.
Nog vet ja. Nog är det galet alltid. Jag vill också vara kär, men alla finnar jag träffar är ju redan gifta. Kul att du är tillbaka, Petter.
Nu upptäckte jag också en mycket irriterande egenskap i den nuvarande versionen av Nilsson har hund. Jag kan inte göra blog-tillägg till redan passerade datum utan att manipulera datum och tid för inlägget. Lösningen är i och för sig enkel, men det lär dröja innan jag fixar det.
Sedan klockan tre i eftermiddags har jag haft ångest inför ett egentligen ganska enkelt projektarbete på en av finskakurserna jag läser. Min ursprungliga projektplan visade sig vara alldeles för omfattande, ty jag blir nästan alltid för ambitiös när jag tar mig an något. Nu har jag äntligen kommit på hur jag ska förminska arbetsbördan, men är för trött för att skriva ner den nya planen i sin helhet. Det får bli måndag morgons projekt. Jag har föresten upptäckt att jag är som mest produktiv tidigt på morgonen, helst före frukost.
Under dagens ångestperiod har jag återigen funderat i gamla välkända banor: har jag valt rätt utbildning? Är detta vad jag vill göra? Vad ska det bli av mig? Varför gör jag det här när jag ändå tycker det är tråkigt? Var inte grundtanken att jag skulle läsa alla kurser för att de var roliga? Och så vidare och så vidare, tja, det är rätt trist och tradig läsning det här, trots allt.
En mängd studierelaterade uppgifter ligger och väntar på att färdigställas. Men jag har inte motivation att göra dem. Istället slösurfar jag i timtal varje dag, för jag intalar mig själv att jag absolut inte får ta mig an något roligt men tidskrävande som figurmålning eller php-kodning. Trots att dessa sysslor vore betydligt vettigare och givande. ”Mina fritidsintressen får inte ta tid från studierna” är grundtanken, men istället får jag varken det ena eller det andra gjort.
Vore inte det bästa att skaffa sig ett jobb inom något av fritidsintressena, undrar vän av ordning. Problemet är ju att politik och språk också är inom mina intresseområden. Kanske inte direkt fritidssysslor, men väl intressen. Kommer mina andra intressen att förlora sin glans så snart de blir heltidssysselsättning med tajta deadlines, trista sidouppgifter och krav på resultat? Precis som statsvetenskapen och finskakurserna?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: allt man tar sig för blir tråkigt i för stora mängder. Dessutom – och det här är viktigt – känns allt som man inte har tid att göra så oerhört roligt och intressant. Men betyder det i förlängningen att det inte finns något roligt jobb; inte ens det som man har som största fritidsintresse?
Äntligen! Dagens finskalektion urartade i en nästan tre timmar lång politisk diskussion. Vi hade fått i uppgift att hitta vårt finska politiska parti (eller snarare den person vi skulle rösta på) genom ett onlineformulär. Vid lektionens början var alla utom jag och Jordi anhängare till samlingspartiet (moderaterna).
Någon timme senare kunde jag inte låta bli att yttrycka min förvåning över att alla i princip höll med mig i mina åsikter. Om detta beror på att valmaskinen var konstigt uppbyggd, att folk var blyga eller om jag är en debattör av rang vet jag faktiskt inte.
Personligen kan jag tycka att diskussionen rörde sig på en väldigt enkel nivå. Jag vet att de flesta håller med om att samhällets ekonomiska orättvisor måste åtgärdas. Vad som förvånade mig var istället att jag inte fick mothugg när jag ställde upp problemet med ärvda förmögenheter. Diskussionen hade dittils rört lata arbetslösa som frivilligt lever hela sina liv på socialbidrag. Jag presenterade det verkliga problemet, de födda rika, som rör sig på ett helt annat ekonomiskt plan.
Oavsett vad som sades och inte sades fick jag mersmak. Ska bli riktigt, riktigt roligt att läsa statsvetenskap igen till våren.
Det var inte mycket som gick min väg i fredags. Oron över att försova mig på vandrarhemmet i Vasa gjorde min sömn orolig. Eftersom jag stressat dagen före hade jag inte heller med mig de uppgifter jag borde ha gjort på båten. Istället satt jag och stirrade ut på havet hela resan. Båten anlände ungefär en kvart försenad och efter att jag lämnat mina väskor hos Olle var jag redan försenad till mitt möte med Jimmy. Till råga på allt var batterierna i mobilen slut och laddaren i Jyväskylä, så jag kunde inte heller ringa och ursäkta mig.
Kvällen var dock trevlig, både middagen hos Maria och den efterföljande nattliga politiska diskussionen hos Olle. Markus yttrade i efterhand att det var riktigt intressant att lyssna på min och Olles ibland ganska häftiga debatt. Detta trots att han inte kunde tillföra så mycket själv.
Lördagen var det jag och Markus väntat på. Men inte heller här lyckades jag särskilt väl. Första, andra och tredje matchen slutade alla i förluster. Jag skyller på lottningen, ty jag hade kunnat klättra så mycket högre i resultatlistan om jag bara fått möta något mer närstridsinriktat än just Imperial Guard i första matchen. Tredje matchens resultat skyller jag på tärningarna. Jag spelade helt rätt givet förutsättningarna, men tärningarna slog dåligt. Men visst, det är inte vinst som räknas. Man ska ha roligt också, vilket jag hade.
På söndagen vände allt. Jag lyckades spela oavgjort de två sista matcherna, där den allra sista också var turneringens roligaste. De roligaste matcherna är nämligen de där utgången är oklar in till slutet av den avslutande poängsammanräkningen. Tack David för den.
Inför prisutdelningen kunde jag knappast vänta mig något annat pris än bäst målad armé. Jag var en av de uttagna som de övriga deltagarna fått rösta på i det sammanhanget och jag såg mina chanser att vinna som rätt stora. Treden av andraplatser i just denna prestigefyllda del av turneringen skulle förhoppningsvis brytas en gång för alla. Jag var lycka i samma ögonblick mitt namn ropades ut och jag förstår precis hur Oscarsvinnare känner sig. Bortsett från att behöva hålla ett tal då, förstås.
Att just den sista matchen blev den bästa och att prisutdelningen blev en höjdare målade över lördagens misslyckanden. Det är söndagen jag kommer minnas.
Nej faktum är att filmen är en av årets bioupplevelser. Det här är ett bra exempel på de sällsynta tillfällen då någon lyckas göra en bra film av en bra bok. Alla de scener jag ville se fanns där för mig. Jag satt och rös av njutning i en omfattning som jag inte kännt sedan Sagan om Ringen -filmerna eller Ondskan. Visst kunde jag då och då irritera mig på Sten Ljunggrens bristfälliga dialekttolkning, men man kan inte få allt. Som helhet gjorde filmen boken rättvisa, vilket är huvudsaken.
Jag är dock fortfarande en aning osäker på om filmen fungerar utan boken. Den stora behållningen fanns i att veta vad som kommer, att se fram emot de där favoritögonblicken och se hur de blivit överförda på film. Hade filmen varit gjord utifrån ett originalmanus eller om jag inte läst boken skulle jag troligen inte uppskattat den i närheten lika mycket.
För några år sedan började jag vägra fira händelser med stor social status. Jag spred budskapet om att jag inte längre önskade få presenter på min födelsedag eller på julafton, eftersom dessa presenter ändå var förknippade med så stort socialt tvång. Jag ville befria mina vänner från det tvånget. Men samtidigt också befria mig själv. Här borde jag kanske tillägga att presenter i allmänhet inte är dåligt, utan bara de som tänks ut och ges bara på grund av det sociala tvånget. Vid vissa tillfällen har jag misslyckats att följa min egen övertygelse och fallit för de sociala koderna. Men jag gör mitt bästa för att bättra mig.
I samma veva började jag fundera över alternativa dagar att fira. Jag minns att den äldre brodern Stoor någon gång föreslog ”dagen då du insåg att det inte finns någon gud”. Jag skulle gärna vilja veta datumet för den dag då min politiska övertygelse uppstod. Det vore värt att minnas och fira. Idag var dock en stor dag på så sätt. Idag fick jag just ett sådant datum att fira. Idag var nämligen den dag jag slutligen bestämde mig.
Jag är härmed nykterist. Detta är ett beslut som byggts upp de senaste månaderna. Märkte att jag kunde ha mycket roligare utan att dricka, mest för att jag hade full kontroll på vad jag gjorde och därmed kunde undvika mängder av jobbiga situationer. Jag lärde mig gå hem från tråkiga tillställningar och uteställen, istället för att försöka göra det roligare med alkohol. Om alkohol var enda sättet att ha roligt kunde jag lika gärna gå hem och spela tv-spel eller sova. För det är också roligt.
Problemet är att det är så rotat i samhället att det är svårt att hitta folk som inte följer med alkoströmmen, så att ha alternativt skoj blir då samma sak som att ha skoj själv. Vilket inte alltid är så skoj. Vi måste ta tillbaka ordet ”fest” från hobbyalkoholisterna, så att det inte längre är synonymt med en flaska sprit på ett bord i en lägenhet.
Undra om man kanske skulle ta en promenad i det fina vädret, men det är ju så trist att gå ensam, stod i duschen och tänkte. När jag sedan någon halvminut senare står och torkar mig ringer telefonen. Jörg hade precis samma tanke och upp till hoppbacken ska vi. Lär vara rätt bra utsikt därifrån.
När jag kom hem från universitet vid tretiden i eftermiddags kände jag helgen välla över mig. Nu skulle jag äntligen få tid att slutföra några av de saker som lämnats ogjorda under veckan. Såsom lagning och ommålning av lite fraktskadade figurer, kanske någon kvarlämnad skrivuppgift och städning. Allt skulle avslutas med en trevlig kväll på Rikos records femårskalas, där troligtvis en hel del schysst åttiotalssynth skulle spelas.
Som ni redan har förstått av tonen ovan hände inte detta. Istället slog jag igång datorn och upptäckte någonstans vid sjutiden att klockan var ungefär sju. Vid det här laget hade jag dock åstadkommit en hel del saker, men de flesta saknade vettiga motiveringar. Om nu några sådana hade efterfrågats av någon. Jag hade ännu inte lagat någon mat, däremot knaprat i mig en hel del Perunarieska. Vidare hade jag tankat hem en ansenlig mängd prylar via DC och slösurfat igenom diverse forum i fyra timmars tid.
Prioriteringar är viktiga i sådana här lägen och således lyckades jag samla inspiration till ordentlig matlagning. Vissa skulle hävda att denna uppsamling av positiv energi har sin källa i en instinktiv självbevarelsedrift, men detta lämnar jag utan kommentar.
Såhär ytterligare tre timmar senare har jag så ätit mig mätt och belåten (inte helt utan förstärkning av ytterligare ett par bitar Perunarieska). Däremot har jag fortfarande inte lyckats ta mig an några av de ovan nämda viktiga aktiviteterna. Istället har jag utforskat mina nedtankade filer lite noggrannare. Sex av dessa filer var nämligen delar av den BBC-producerade tv-serien The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. http://www.imdb.com/title/tt0081874
Här bör kanske nämnas att den gjordes 1981, vilket märks. Trillian har puff-frisyr, Zaphod är klädd som en vilsen punkare/synthare/rockare (allt på samma gång och puff-frisyr, såklart). Den innehåller också massor av sköna bluscreenstreck och fula dataanimationer. Guiden är illustrerad med sådana där gamla 3d-modell-streckbilder (tänk Autocad).
Alldeles nyss såg jag ett annat skojigt filmklipp http://www.home.no/pomfri/test/helpdesk.wmv , allt för att undvika disken ytterligare en stund. Jag antar att ni vid det här laget förstår varför denna blog blev såhär lång. Synd bara att jag nu är alldeles för trött för att ta mig an Five years of Rikos. Hade nog varit kul i vaket tillstånd.
Idag har jag bakat bröd med mamma och bläddrat i gamla fotoalbum.
Marcus inleder påsklovet genom att lämna in den sista obligatoriska uppgiften
Nästan alla kända, numera åtgärdade programmeringsfel överstrukna. Det är nära nu.
Jimmy dreglar över lådan strax innan dess öppnande
Paketet är öppnat och bygget kan börja
Minnena monterade. Nu saknas bara hårddisken och dvd-läsaren, men det finns bara en SATA-kabel. Noooooooo!
Freddie Mercury, Maud Olofsson, Thomas Di Leva eller Musse Pigg?
Silene poserar framför den av henne komponerade utsmyckningen
Alla festförberedelserna var, efter diverse missöden, klara några få minuter innan de första gästernas ankomst. Stort tack till Petter och Silene som på dryga två timmar hjälpte mig att fixa allt. Min nybeställda 
Flotten Anna med besättning röjer upp i dammen.
Tog även en bild på 
Tomas Bodström gästade 
Sorry, but I just couldn’t help it, your last phrase really made me laugh.
Raisa
