Joki
Längs med Torneälven växte jag upp. Vare sig jag vandrat bland fjällen vid dess källa, guidat turister vid dess strand eller besökt min borttynande mormor har den varit fonden. Den har kopplat ihop min identitet, den svenska med den finska.
Kaukaa taas palan joelle kerran
Mormor bodde i finska tornedalen, 23 mil nedströms från Kiruna. Ungefär var fjärde vecka packade mina föräldrar in mig i Saabens baksäte och körde österut längs med älven. Det här pågick från innan jag var medveten om det tills mormor dog för drygt tio år sedan.
Jälleen kotiini tuun
Strax innan Pajala passerar man byarna Peräjävaara och Juhonpieti. Vi stannade alltid i endera för fikapaus. I den förstnämnda bodde Irja Pekkari, ett av många syskon till våra grannar i mormors hemby. Hon var en riktig krutgumma som alltid bjöd på hembakt i flera sorter. Irjas begravning ägde rum igår. Mina föräldrar var där. Inte heller de gör resan längs riksväg 395 särskilt ofta längre. Allt oftare är dock resornas mål begravningar.
Ja jää matkalaukkuun
Med Irjas bortgång försvann ännu en av de få finsktalande kontakter jag har kvar längs den älv som var min koppling till Finland. En av raststugorna halvvägs till den andra delen av mig själv finns inte längre kvar. Det är hög tid att hitta nya vägar till mitt andra hemland. Ett första steg i den riktningen blir förhoppningsvis en examen i finska till sommaren. Vem som bjuder på fika halvvägs får framtiden utvisa.
Vain muistoja eilisien
december 20th, 2009 at 01:29
Oj.
Vad fint!
januari 12th, 2010 at 21:31
Liikuttava teksti
januari 13th, 2010 at 22:11
Äitisti tipsasi minua Joesta ja mie luin. Hieno kuvaus. Tornionväylä on ihmeellinen joki, se on niin paljon enemmän ko joki.